Skip to main content

Full text of "I västerland: stycken på vers och prosa"

See other formats


Google 



This is a digital copy of a book that was prcscrvod for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 

to make the world's books discoverablc onlinc. 

It has survived long enough for the copyright to cxpirc and the book to cntcr the public domain. A public domain book is one that was never subject 

to copyright or whose legal copyright term has expircd. Whcthcr a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 

are our gateways to the past, representing a wealth of history, cultuie and knowledge that's often difficult to discovcr. 

Marks, notations and other maiginalia present in the original volume will appear in this flle - a reminder of this book's long journey from the 

publishcr to a library and fmally to you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken stcps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing lechnical restrictions on automated querying. 
We also ask that you: 

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these files for 
personal, non-commercial purposes. 

+ Refrainfivm automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a laige amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 

+ Maintain attributionTht GoogXt "watermark" you see on each flle is essential for informingpeopleabout this project and helping them lind 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can'l offer guidance on whether any speciflc use of 
any speciflc book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
anywhere in the world. Copyright infringement liabili^ can be quite severe. 

Äbout Google Book Search 

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps rcaders 
discovcr the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 

at |http: //books, google .com/l 



Google 



Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibhotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in 

den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet. 

Don har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 

som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte 

varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 

som många gånger är svårt att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken fiinis med i filon. Det är en påiniimelse om bokens 

långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer för användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som h;ir blivit Jillmän egendom i samarbete med bibliotek odi göra dem tillgängliga för 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 
Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit ftam Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, oeli vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, textigenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• Bibehålla upphovsmärket 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är laghgt. Förutsätt inte att en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt. 

Om Google b ok sökning 

Googles mål är att ordna väi'ldens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världe ns böcker och författare och fö rläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben 
på följande länk |http : //books . google . com/| 






9 



OLIVER A. LINDER 



I VÄSTERLAND 



STYCKEN PA VERS OCH PROSA 



AF 



^P'^ 



OLIVER a: LINDER 




ROCK ISLAND, ILL. 

AVmeTÅXX BOOK OONOKBir 






COPYRIGHT, 1914, 

BT 

AuGUSTANA Book Congebn. 



\ 






i- '-^ .. 


_ 


"'i 


/):-}(•(_ ;■/. 


".'',' 


' / 0' v 


-/• '. ^•.••; 







INNEHÅLL. 



STYCKEN PA PROSA. 

sm. 

I lif och död 9 

En skuld 40 

För Jannes skull 59 

Antingen — eller 71 

Vid mälet 81 

Hansons val 88 

När mor kom 97 

Blomstedts omvändelse 108 

När lifvet förmörkas 118 

Amor på boardinghuset 124 

Kärlekens verk 131 

När Fritz Lindskog vaknade 138 

I vargaklor 148 

Och solen sken 155 

När John gick frän Mary 167 

Eö historia på Julafton 177 

STYCKEN PA VERS. 

I västerland 185 

Till min son 191 

Kvivirrivitt 195 

I staden 196 

Långt bort i det blå 197 

Odödlighet 198 

Xdelblomman 200 

Juli 202 



4 

SID. 

Samvetskyal 204 

Lifvet en örtagård 206 

Kärleken till dig 207 

Sommar på prärien 208 

Till de unga 210 

Joh. A. Enander 214 

När gråa dagar dö 216 

Vid båren 218 

Då tänker Jag uppå dig 220 

Gud är god 221 

Robin 222 

Vid kung Oscars död 225 

I vintematten 227 

Vår 229 

Gyllenblomman 230 

I natten 234 

Vid femtio år 235 

Blödande sorg 238 

När solen går i söder 239 

I skogen 241 

Blommans kärlek 242 

Från gatan 243 

Jag yille vara som fågeln 245 

En ängel ned 246 

Sjung» fågel på grönan gren 247 

Rosen och liljan 249 

Sommar är förbi 251 

Stjämeljus 264 

Linnean 255 

Sol 257 

När flingor sväfva 268 

Höst 259 

När dödt är det gamla år 261 

I min garden 263 

Sorgerna komma 266 

ITjärilslif 267 

Min stjärna 268 

Jag längtar sommarn 270 

Lifvets dag 272 



5 

SID. 

En gammal historia 274 

Aprilis 275 

Förbi 276 

Lifvet en gåta 277 

Oktober 278 

Se glad ut 280 

Vid Lake Delavan 282 

Svensk-amerikanen 284 

Sfi aldrig var ett hjärta armt 289 

Improvisatören * 290 

Tacksägelse 291 

Jag älskar lifvet 293 

Årstiderna 294 

Jag ville vara som våren 295 

Sonetter: 

Lethe 296 

Den gamla historien 296 

Det mörknade 297 

Kom ut 298 

Lifvets maskerad 298 

Ovisshet 299 

Rosa 299 

Farväl till fosterjorden 300 

Till Columbia 301 

Jämlikhet 301 

Indiansommar 302 

För dyrt 302 

Fri 303 

Synd 304 

Krypardöme 304 

För vårt bästa 305 

Rikedomens plikt 305 

Vid nyåret 306 

Rumänska folkvisor: 

Från östan och västan 307 

Jag ser på dina ögon. 308 

Och vill du min käresta blifva 309 

Rosorna röda 310 



SID. 

När blomstret log 311 

LJufva rosomas tid är all 312 

Jag ser, hur aplarnas skuggor längas 313 

När stjärnor gå 313 

I bergets håla är det evig natt 315 

På bergen blåser vintervind 316 

Och himmelen har stjärnor 317 

Så kall är nordanvinden 318 

Bfterord 319 




STYCKEN PÅ PROSA. 



I li{ och dod. 



I. 

n har jag summan full. Tfext week så reser jag." 
Med dessa ord slog Nels Hokanson igeu räkeu- 
skapsboken, som han suttit och räknat i, och reste 
sig från bordet. Han hade talat till sig själf, ty 
han hade ingen annan att tala till. Därför blef det inte mer. 
Han gick nägra steg fram och tillbaka i rummet. Han säg 
framfor sig med ett uttryck i ögonen som angaf, att hans 
tankar voro l&ngt, ISngt borta. Som han gick där, var det 
nästan som han fått ett nytt utseende, det drag af bestämd- 
het, halft hårdhet, hvilket hans ansikte burit så länge gran- 
naroa känt honom, upplöstes mer och mer, och i dess ställe 
kom en svämmande ömhet. Det var, som om inifrån ett starkt 
solsken smält sig vag ut och nu bröt fram genom alla porer. 
Hvad hade händt med honom? 

Han gick slutligen fram till bordet, drog ut en låda och 
uttog med van hand ett bref med svensk poststämpel. Han 
vecklade ut det, hans ögon foro öf ver raderna, inte precis för 



10 

att läsa dem, ty han kunde ju brefvet nästan utantill, men 
han erfor som en kärlekssmekning af att se brefvets bokstäf- 
ver. Och så lade han brefvet ned på samma plats i lådan 
igen. ''Om hon väntat f aithf ully på mig i alla dessa år, så 
skall med Guds hjälp hennes lön också bli därefter*^ talade 
han till sig själf. 

Senare på dagen sågs Nels Hokanson, åkande i sin enspän- 
nare-buggy, på väg till den lilla staden, som låg där så täck 
och intagande på den rika lowa-slätten. Det var en af sta- 
tens många "svenskstäder^*, de flesta invånarna härstammade 
från den svenska Norden, liksom flertalet farmare i kring- 
liggande trakt. 

Högt öfver alla husen stack svenska kyrkans tom upp i 
den blå luften. Strax bredvid kyrkan låg pastorns bostad, 
"prästgården'^ med sina skinande hvita dörr- och fönsterkar- 
mar. Dit ställde Nels Hokanson sina steg, sedan han bundit 
sin häst i skjulet vid kyrkan. 

Pastor Holmer, som från sin studerkammare sett Nels 
komma med långa, beslutsamma steg uppför den med röda 
tegelstenar korsvis lagda trottoaren från gatan, reste sig från 
det bekväma soflfhömet med en half suck öfver sin störda 
läsning och gick och öppnade för besökaren. 

"Good moming, pastor ?^ 

"God mårron, mr Hokanson. Var så god och stig på.'* 

Nels efterkom inbjudningen, sedan han vederbörligen tor- 
kat sig om munnen med den röda bandanan och dragit föt- 
terna ett par tag öfver tröskelbrädan för att vara säker, att 
han inte bar smuts med sig in. 

Pastor Holmer satte sig med ett tungt dunsande i sitt soff- 
hörn igen, sedan han trugat Nels ned i den djupa morris- 
stolen. Nels var ovan vid sådan där bekvämlighet och satt 
och kände sig lite främmande till mods och kunde inte få 
fram någonting. 



11 

Hvad kan Hokanson ha för ärende? tänkte pastor Holmer. 
Ty att det inte kunde vara fråga om en tjänsteförrättning, 
var ju klart, för Hokanson var bachelor och. . ., men så släpp- 
te han den tanken igen. Det var inte hans sätt att spilla tid 
på onödiga funderingar. Hade Hokanson något ärende, som 
han naturligtvis hade, eljest skulle han inte konmiit på besök 
så här på förmiddagen, så. . . Som sagdt, ärendet kom nog 
fram. 

En af sina församlingsmedlemmar vördad man var pastor 
Holmer. Det var icke för någon större gudfruktighet, ty 
däraf hade han inte mer än till husbehof, som man säger. 
Och inte var han någon väldig talare heller. Men han besatt 
en egenskap, som är ytterst viktig under alla lifvets skiften, 
nämligen orubbligt lugn. Han lät ingenting oroa sig, ingen- 
ting störa sig. Kanske bestod hans lugn till en stor del af ren 
maklighet. Hur som helst imponerade han på sin omgifning 
härmed, ty man ansåg honom såsom en den där vxmnit full- 
ständig seger öfver sig själf. 

Han satt nu, efter de vanliga frågorna om hälsa och gröda, 
och väntade, att Nels skulle börja med sitt ärende. 

^^Och majsen har af kastat sig bra i år, eller hur?** fick 
pastorn ta vid igen. 

^^Yes, comen har allri stått så nice som this year. . . ja* 
fick förty bushels på acren å oatsen va* awfuUy nice too last 
fall, så ja* kan då inte kicka. . .** 

^^Ja, man ska* vara tacksam för all välsignelse från of- 
van. . .** 

^^Yes, pastor, de* nekar ja* inte te att Amerika been good 
to me, yes sir, de* har gått bra för mej, ja* har haft success, 
aU right.** 

^^Men så har mr Hokanson också legat i . . . med andra ord 
skött sig. . . och arbetsamhet och sparsamhet betinga alltid 
framgång.** 



12 

Det blef en stunds tystnad. Nels beredde sig på att kom- 
ma fram med hvad han ville säga, pastorn såg det och ville 
inte komma honom i vägen. 

^^ur mycke' tror pastorn ja' ä' värd?'* Frågan kom så 
burdus, att pastorn nästan ryckte till. Han flyttade sig öfver 
till andra soffhörnet, innan han svarade. 

"Dessangående vågar jag verkligen inte komma med ens en 
gissning, mr Hokanson, jag har aldrig tänkt mig. . . jag för- 
står mig inte på sådant det minsta.'' 

"Jo, gissa, pastorn." 

"Jag får verkligen säga att, på samma gång jag naturligt- 
vis inte annat än gläder mig åt mina medmänniskors, sär- 
skildt mina församlingsmedlemmars, framgångar, äro deras 
förmögenhetsvillkor dock någonting, som jag inte finner mig 
intresserad af att sysselsätta mina tankar med." 

Tonen lät nästan irriterad, men det kunde det inte vara, 
tänkte Nels. BCan satt där i stället och beundrade pastorn, 
som, sitt kall likmätigt, slog från sig sådant, som var rent 
världsligt. 

"Jo, ja' ä' värd sex tusen dollars, å hvarenda cent ä' ärligt 
gjord too, pastorn." 

"Det har jag aldrig haft någon som helst tillstymmelse 
till anledning att betvifla, mr Hokanson." 

"Yes, å de' ä' för den skull ja' har kommit hit." 

"Jaså. Nå?" 

"Jo, ja' vill ha ett certificate från pastorn. . ." 

"Men inte kan jag ge mr Hokanson något intyg rörande mr 
Hokansons ekonomiska ställning, det är, som jag förut sagt, 
någonting, som ligger helt och hållet utom min verksamhet 
som präst och. . ." 

"Då ä' de' väl bäst ja' talar om everything, så pastorn får 
veta hur det hänger ihop. Jo, ser pastorn. . ." 



13 

Och så berättade Nels Hokanson ein historia — sin barn- 
doms^ sin kärleks^ sitt arbetssläps historia. Pastorn hörde 
tyst på. 

Nels berattade om sina föräldrars fattigdom, om half- 
hungerdagar och umbäranden af alla slag. Men fattades det 
stundom bröd, så fattades det dock aldrig kärlek i den låga 
kojan. Och Nels fick goda lärdomar för lifvet ur sina föräld- 
rars mun. 

Så tidigt han kunde, kom han ut i tjänst. Den ene hus- 
bonden var mer fordrande än den andre. Åldrig kunde nå- 
gon göra nog åt dem. När han var tjugu år, kom han till 
kyrkvärden i Barkeboda. För sin raskhet kom han snart 
Uonst hos kyrkvärden, och när året var uppe, höjde denne 
Nels' lön för nästa år. 

Men under tiden hade tycke uppstått mellan Nels och kyrk- 
värdens Karin, som var La sfutton år och grann och god 
som ingen annan i hela byn. Och de hade redan kommit så 
långt, att de lofvat hvarandra evig tro och kärlek, när kyrko- 
värden ändtligen en dag upptäckte hur det var fatt. Det kan 
man väl tänka sig, att han skulle bli topprasande, han som 
var så stolt öfver sitt kyrkvärdskap och var rik nog att ge 
sina två barn tjugu tusen hvardera i hemgift. Och så skulle 
hfins dotter gå och hänga sig på en dräng — hade man 
nå^nsin hört något värre ! 

Det blef naturligtvis det vanliga slutet. Kyrkvärden läste 
lagen för sin dotter, som han hotade med allt möjligt, om 
hon icke dref ve Nels ur sina tankar. Och Nels fick packa 
in och flytta med samma. Kyrkvärden gaf honom hela års- 
lönen, som ju lagen påbjöd, och lite därtill, mot villkor att 
Nels reste med samma till Amerika. Kom han bara bort, 
läte nog Karin tala vid sig i sinom tid. Det var nämligen 
aftaladt mellan honom och Per Olsson i granngården, att 
dennes son Ola skulle ha Karin och tjugu tusen, när hon 



14 

fyllt tjugu. Innan dess skulle hon nog glömma Nels, om han 
var så långt borta. 

Det trodde kyrkvärden. Men det händer dock som oftast, 
att föräldraplaner af detta slag slå slint. I alla händelser 
gick det så här. Nels och Karin träffades, innan han reste, 
och de förnyade sina löften om trohet i lif och död. Karin 
skulle vänta på honom hur länge som helst. 

"Jag kommer tillbaka, när jag förtjänat tjugu tusen, lika 
mycket som din hemgift, inte förr. Då kan din far ingen- 
ting säga, du Karin*^ sade Nels. Naturligtvis skulle det gå 
som en dans att förtjäna så mycket pengar där borta i guld- 
landet, och de unga älskande drömde i hvarandras armar Ijuf- 
va drömmar om snart återseende och ägandets hela ovansk- 
liga lycka. 

"Det har ta't åtta långa år, but now I am ready to go home 
to Sweden and get her. De' har vatt en lång tid and en svår 
tid, ska* pastorn tro**, sa* Nels. 

"Det är jag godt i stånd att föreställa mig, mr Hokanson**, 
sa* pastor Holmer och knäppte ihop händerna öfver den gan- 
ska trinda magen. 

"Jag har haft good luck though, eljest hade de* inte gått, 
hur mycket jag arbetat and savat. And de* har vatt välsig- 
nelse me* aUt ja* tätt mej till. . .** 

"Den som vandrar det rättas vägar, hans arbete blir städse 
af Herren välsignadt, mr Hokanson.** 

Och så fortsatte Nels att berätta om sina Åmerika-år. Han 
hade, strax efter han anländt till Amerika, hamnat hos en 
gammal f armare här ute i lowa. Farmaren var själf gammal 
och utsliten, och så var hans hustru, men de ville inte skiljas 
vid det stycke jord, som de odlat och bebott, sedan de ingått 
hjonelag. Barnen hade öfvergett landet för staden. Det var 
den gamla historien, föräldrarna hade unnat sina barn större 
förutsättningar för framgång och lycka, än de själfva börjat 



15 

med. De läio dem komma i skola för att lära sig lite mer^ 
än deras föräldrar fått lära. Följden vardt den mycket van- 
liga^ att barnen vantrif des på farmen^ och den ena efter den 
andra sökte sig till staden^ där det var kortare arbetsdag och 
fler tillfällen till att roa sig, fler nöjen eller, rättare, andra 
slags nöjen. Och nu sutto de gamla kvar där ute, ensamma 
i ålderns dagar, utan att ömma bamahänder restes för att 
jämna vägen för de gamlas stapplande fötter. 

Hos detta gamla par fick Nels plats. Det var en lycklig 
stund. Nels var rask och villig, han lärde sig snart allt som 
hörde till jordens skötande och blef på gnmd af sitt stillsam- 
ma sätt och trogna arbete en favorit hos de gamla, som efter 
några månader betraktade honom nästan som en son. 

När han tjänat hos dem i två år, öfverlämnade de farmen 
åt honom på hälftenbruk. Det lönade sig bra för Nels, han 
fick goda grödor, hans grisasuggor afkastade sig ovanligt bra, 
hans unghästar betingade ett högt pris. Men så låg han också 
i från morgon till kväll och var mån om allt. Inte en cent 
slösade han på nöjen, han t. o. m. gjorde sig känd bland gran- 
narna för att vara "för mycket smålänning'^ hvarmed de 
ville säga, att han var för sparsam. Men de visste ju inte 
hvarför han var så sparsam. Han gjorde emellertid alla 
människor rätt, så de hade ingenting att säga. 

Efter ett par tre år föreslogo de gamla Nels, att han skulle 
köpa farmen. 

Han erbjöds sådana lätta villkor, att han vågade sig på 
det. Nu blef det, förstås, större behållning. Så dogo båda 
de gamla på samma gång. Sedan dess hade Nels bott för 
sig själf, ^ätchaf^ you know. 

De enda ljusglimtar i detta trägna arbetslif hade varit 
brefven från Karin. Hon hade förblifvit trogen sitt löfte, 
men hon var otåligare än Nels. Hon hade gång på gång f öre- 
slagit, ja, rent ut bedt att få resa till Nels och inte vänta 



16 

längre. Men Nels hade satt in hela sin stolthet på att ge 
kyrkovärden det svar på tal, som låge i att vara jämgod med 
• Karin i rikedom. 

Och nu var den stunden kommen. Han hade denna mor- 
gon gjort ett öf verslag och kommit till det resultat, att han 
var ^^värd'^ minst sex tusen dollars. Nu skulle det inte sölas 
med hemresan. Karin skulle inte behöfva vänta längre. 

^^Hva' säjer pastorn nu? Vill pastorn ge mej some kind of 
^tyg, som jag kan show kyrkevärden, för jag kan ju inte ta 
farmen å allt de^ andra me' mej hem å visa honom, you 
know.*' 

^^Ja, jag har med stort intresse lyssnat till mr Hokansons 
berättelse, och att mr Hokanson ändtligen nått det föresätta 
målet, ingen kan glada sig däråt mer än hvad jag gör — ja, 
det vill säga med vederbörligt undantag för mr Hokan- 
sons trolofvade, förstås. Och jag önskar mr Hokanson all 
lycka. Hvad nu det där intyget beträffar, så. . . så få vi väl 
se till, hvad vi kunna göra dessangående.*' — 

Nog af, när Nels lite senare körde hem mot sin farm, hade 
han i västens innerficka ett af pastor Holmer undertecknadt 
papper af följande lydelse : 

'^Ått Nels Hokanson sedan sex år är medlem af denna för- 
samling, att han är en i allo aktad person och att han besitter 
ograverad egendom, lös och fast, till ett beräknadt värde af 
sex tusen dollars, varder härmed på tro och heder intygadt.'* 

Nels satt i buggyn och trallade på de gamla visorna, som 
han nästan glömt bort under dessa åtta förfärliga år. Han 
hade inte känt någon lust att sjunga under denna tid, han 
hade bara haft lust till arbete, därför att det var nyckeln till 
hans lycka, men nu kunde han sjunga — why, det sjöng inom 
honom och rimdtom honom, aldrig förr hade han lagt märke 
till hur vackert allt var, och hur allt liksom andades glädje. 
Och när han kom hem, fann han, att där låg skön november- 



17 

sol of ver gården, och sparfvama sjöngo i de vissetlöfvade 
äppelträden — aldrig förr hade han gjort den erfarenheten, 
och det gjorde honom dubbelt gladare, ty det var ju hit, som 
han skulle föra Karin. Det skulle bli hennes och hans hem, 
och där skulle lyckan bo. 

'^Ja* har ärligt förtjänt lite lycka, och de' har Karin me*. 
Next monday så reser ja\ Pete Johnson kan look efter far- 
men, mens ja* ä* away. Men gee! hva* kyrkevärden ska* få 
stora ögon**, sa* han till sig själf . 



II. 

Barkeboda kan som jämvägspunkt inte mäta sig med Alf- 
vesta eller Herrljunga och många andra platser i kungariket 
Sverige. I själfva verket går dess betydenhet ej mycket öf ver 
en hållplats. 

Det ligger också midt i det magraste Småland. Att främ- 
mande personer stiga af där, händer inte oftare, än att det väc- 
ker en mild sensation hos stationsskrifvaren och stationskar- 
len, de enda som i regeln äro tillfinnandes på perrongen vid 
dylika tillfällen, åtminstone en hvardagskväll. 

De voro också den decemberkväll, då dessa händelser togo 
sin början, ensamma om att se en främling i väldig päls med 
håren utåt stiga af. Det var en "amerikanare**, säkert som 
sex. Stationskarlen hviskade detta till skrif våren. Han hade 
tjänstgjort på en annan station bortåt Yäxiö-håUet, där han 
sett många sådana. De hade alltid håren utåt på sina pälsar 
och patentläderskor på fötterna. Främlingens koffert, som 
af länmats på perrongen, var för resten vittne nog. Det var en 
äkta amerikansk koffert med rödbruna ränder på ljusgul 
färgbotten, grant beslagna hörn och tjocka läderstroppar. Och 
de många påklistrade bagagemärkena se*n I 



18 

Så snart skrifvaren aftelegraferat tågets afgång, gjorde han 
sig ärende ut igen. Där var nu den främmande inbegripen 
i ett samtal med stationskarlen, som stod och gapade. Skrif- 
varen gick utan vidare fram till dem, det finge nu anses som 
nyfikenhet, om man så ville. 

Den främmande vände sig strax mot honom. 

^^Good evening, sir ! This gentleman says — ^^ Så hejdade 
han sig tvärt, när han på skrifvarens ansikte såg, att denne 
inte förstod honom. Shucks ! han var ju henmia i gamla Sve- 
rige nu och fick tala svenska, om han ville bli förstådd. Han 
harklade sig ett tag, liksom för att bemantla uppehållet, hvar- 
efter han fortsatte : ^^an säger, att där finns inte en express- 
man här som kan ta min trunk down te byn.*' 

^^Ni menar någon som han skjutsa er och kofferten fram till 
byn^', rättade stationsskrifvaren. 

^^Yes, ja* måste ha trunken me mej, ja* har min bästa 
suit nerlagd i den, å inte går det an att komma i en everyday 
suit, när man ska hälsa på hos kyrkevärden.** 

"Är herm släkt med kyrkvärden?** Skrifvarens röst lät 
lite artigare. Sådana äro de alltid därhenmia. 

"No sir, inte än, men ja tänker bli, by Qeorge. NTy name. . . 
mitt namn är Nels Hokanson, ja* tjänte hos kyrkevärden åtta 
år se*n. . . å de* ä bra mellan Karin å mej, om ja* så får säja.** 

Stationsskrifvaren och stationskarlen blefvo med ens intres- 
serade. Jaså, detta var drängen, som det talats så mycket om, 
som kyrkvärdens Karin gått och väntat på! Det visste ju 
alla människor, att hon haft tjogtals friare, rik som hennes 
far var och graan som hon s jälf var. Men hon hade kört dem 
alla på dörren, så godt som. Kyrkvärden hade rasat och varit 
nära att lägga hand på sin halsstarriga dotter, först när hon 
inte ville ha grannens Ola och sedan, när den ene präktige 
friaren efter den andre inställde sig och fick draga sina färde 
med en korg. 



19 

Ehuru han mycket väl visste orsaken, hade han dock inte 
velat låtsa därom. "Baggen vete hva som flugit i tösen. Hon 
säjer bara, att hon väntar på nå^n som är bätter, men nån bät- 
ter än Mats Anderson i Treåkra kan ja* inte tänka mej, för 
exempeP*, sa* han en gång, när det kommit på tal. Någon 
hade då slagit fram om att det kanske var Mls, som Karin 
gick och väntade på, men då hade kyrkvärden blifvit så arg, 
så han blifvit blodröd i ansiktet och slagit handen i bordet. 
"Nils. . . Nils. . . aldrig får hon ta honom, så länge ja* lefver. 
Ja* gör henne arflös, så får hon se, om den där lycksökaren 
blir lika mån efter henne. För resten så ä de* inte troligt han 
kommer tebaks mer, de* ä nu så länge se*n han for, så han 
har nock glömt henne. . . som väl ä*.** 

Men hvad inte Karins far visste, var eljest ingen hemlighet, 
sedan man börjat diskutera de många korgarna, hon utdelade. 
Kyrkvärden hade många ovänner, som inte såge någonting 
hellre, än att han fick för sin styfnackighet. Och de visste, 
att Karin fick bref regelbundet från Nils, och stationsskrif va- 
ren, som skötte posten, kunde äfven tala om, att det var inte 
långt mellan brefven, som voro adresserade till Nils långt 
borta i lowa, Nordamerika. Och mer än en hade passat på 
och styrkt Karin i att hålla fast vid sin kärlek till Nils. — 

Medan vi talat om detta, har Nils lyckats göra upp med sta- 
tionskarlen, att denne mot en krona i ersättning skulle på en 
skottkärra forsla Nils* koffert ned till byn, där hans föräldrar 

ännu bodde i sin lilla stuga. 

* * * 

Det kan en ju lätt tänka sig, att där skulle vara glädje öf- 
ver Nils* hemkomst i hans föräldrars stuga. Men med gläd- 
jen blandade sig ett annat element, som hade starkt tycke af 
beundran. De gamla voro nog så outsägligt glada öfver att få 
se sonen igen efter så många år, men, du store, var detta verk- 
ligen deras Nils, denne fine, brunhyllte karl, uppsträckt i väl- 



20 

sittande köpstadskläder f r&n topp till tå och styf rundkullig 
hatt^ sådan som ingen där i byn mer än prostens son hade ? 

6amle Håkan satt i fållbänken med händerna knäppta 
kring snusdosan och bara såg på sonen. Det kunde då ingen 
misstaga sig på hvad han tyckte. Det låg nästan andakt i 
hans blickar. Nåja, Håkans lif hade varit ett lif utan — ja, 
utan ambition. Hans far hade varit torpare före honom, och 
han hade aldrig tänkt sig en möjlighet att bli annat än tor- 
pare heller. Huf vudsunmian af hans drömmar, om de kunde 
kallas så, hade varit att få vara kry och kunna göra någonting 
till döddar och på så sätt undslippa fattighuset. Just därför, 
att han aldrig drömt sig försatt till en annan, lyckligare om- 
gifning, kom sonen, sådan denne nu tedde sig, att framstå 
som någonting ofattligt, nästan som en uppenbarelse. 

Mor Lisa kände det aimorlunda, hon, ty hon var mor. Hto 
var mera stolt än förvånad. Hvilken mor förvånar öfver att 
något ovanligt sker hennes barn ! 

Hon hade alls inte undrat på att kyrkvärdens Karin blif vit 
kär i hennes Nils. Hur kunde Karin annat? Det hade hon 
aldrig kunnat förstå, att kyrkvärden inte velat ge sin dotter 
till Nils, ty nog stod han långt framför Per Ols^ Ola i allting 
utom i rikedom ? Åldrig hade Håkan och hon haft några pen- 
gar, men de hade varit så lyckliga ändå, tyckte mor Lisa. 

Hon gick där omkring i stugan och var beskäftig, hvaran- 
nan minut kastande en förstulen blick på Nils. Hon hade 
packat upp alla Nils' kläder och lagt dem hvart och ett för 
sig på sängen. Tockna fina saker hade hon aldrig sett förr. 
Hon strök med handen öfver den röda helylleunderskjortan 
— så mjukt och rart det kändes. Det var minsann annat än 
hvad Håkan fick nöja sig med. Och allt det andra: stärk- 
skjortor, som knäpptes bak, och halsdukar, som voro knutna 
och bara behöf de häktas på kragknappen, och den väldiga päl- 
sen se^n med håren utåt — den var det märkvärdigaste af 



21 

alltihop. En så fin päls hade hon en gång i sin ungdom sett 
på gästgifvaregården. Men det var en grefve, som bar den, 
och där satt håren inåt ändå. Åh, hennes Nils var likaså fin 
som en herrekarl, det var då säkert. 

Nils satt i tusen tankar, som alla rörde sig kring en enda 
fråga : hnr han skulle få tillfälle tala med Karin, innan han 
uppsökte hennes far. 

^^Say, far, kan I inte göra er ett ärende bort te kyrkevärdens 
å så, mens I ä' där, smussla ett letter te Karin ?** 

'^va jädran va de för nåH som ja skulle smussla te Karin, 
sa du?'* 

"Ett letter, you know. . . ska bara skrifva några rader å be 
henne komma hit ett tag. Har I ett envelope, far, som ja kan 
lägga^t i?'' 

"Ett hva för någe V' 

"Ett envelope. . . ett... ett kuvert, you know. Much 
obliged, far.^' 

"Nock kan ja' slinka bort te kyrkevärdens, å Karin ska få 
ditt bref eller hva du källaret, de kan du slå dej i skallen på, 
men så anagga ja begriper hur du ska reda ut^et me Karin me 
tockna benämningar, som du har på saker å ting.'' 

"Bekymra dej inte för de', Håkan, minns ja rätt, så va du 
klen te talegåfvan å fick inte fram ett evigt ord, när du gjorde 
opp xne 4 Du fria xne ögona, & de' blTlika bra g^o^t för 
de'. Men skynda dej nu, Håkan, så Nils slipper vänta för 
länge. Han har kanske inte kysst en tös, se'n han tog adjö af 
Karin." 

"No, sir, mor, Karin får mej precis lika ren som hon släpp- 
te mej." 

"Ja, de' kan Karin säja om sej ock, Nils." 

'TTes, sir, ja' har inte tviflat på Karin one minute. Men, 
skynda sej nu far, å. . . å. . . tell her to hurry up." 



22 

Men gubben var redan utom stugudörren och hörde inte 
den sista uppmaningen. — 

En halftimme senare hördes snabba ilande fotsteg utanför. 

"Jojo, Karin behöf de inte hämtas me* skjuss/' sa' mor Lisa 
och myste så modersvackert mot Nils. Så kom det ett klippskt 
drag i det gamla ansiktet, och hon fortsatte: ^T)e* a nock 
bäst ja* går ut å ser te Stjema ett tag.** Därmed smet hon 
med en kvick vändning, som man knappt skulle tilltrott hen- 
nes rotunda figur, ut genom köksdörren, i samma ögonblick 
som Karin kom infarande genom farstudörren. 

"Nils !** 

"Karin !** 

Och där stodo dessa två unga människor, som i åtta långa 
skilsmässans år burit på en stor, rik, varm kärlek och hindrats 
från att ge den uttryck i annat än det skrif na ordet, där stodo 
de nu hårdt slutna i hvarandras famn, oförmögna att finna 
ord för allt det de kände. Karin grät strida tårar mot Nils* 
axel, och han sväljde och sväljde, men kom inte längre. Han 
hade inte ens kommit att tänka på att han inte kysst Karins 
lilla röda mun, som han dock så ofta gått och drömt om där- 
borta i Amerika och föreställt sig, att kyssa den skulle då bli 
det första, när de träffades. De åtta åren . . . åtta år af vän- 
tan och växande ömhetsträngtan, åtta år af smärta och hopp 
. . . allt var nu utplånadt, allt glömdt, och i dess ställe voro 
bådas hjärtan öfverfyllda af en glädje, som i sin tumultuariska 
oreda inte var i stånd att häfva sig upp och ut. 

"Nils . . . Nils . . . Nils !** Det lät nästan som stönanden. 
Men hon utlöste däri det stormande jubel, hon kände öfver 
att äga den älskade åter, att ha honom så nära sig, att hon 
kunde lägga armarna om hans hals och . . . Nu först möttes 
deras läppar i en lång hängifvenhetens och förtroendefullhe- 
tens segerkyss. 

Nils höll Karin ut från sig och såg på henne med lycko- 



.23 

druckna blickar. ^TVTiy, KArin, du är tie gånger prettier nu 
än du var, när ja* såg dej last**. 

Hon förstod inte alla orden, men hon förstod meningen, 
och då var det ju aU right. 

Mor Lisa gläntade försiktigt på köksdörren och kikade in, 
men när hon såg Karin sitta i Nils* knä med armarna om hal- 
sen på honom, drog hon sig med moderlig diskretion tillbaka. 

^^Undrar mej just hva kyrkevärden skulle säja, om han fått 
se tockna fasoner på sin tös**, mumlade hon för sig själf . I 
detsamma kom hon att titta ut genom fönstret. 

^^Nej, så sant de* ä, att när man talar om den lede, så jaggu 
ä han i farstun**, utbrast hon. Ty där kom ingen mer och 
ingen mindre än kyrkvärden själf med långa steg och bister 
uppsyn. (Jamle Håkan hade svårt att hålla farten vid kyrk- 
värdens sida. 

Nils och Karin släppte hvarandra och reste sig upp, när de 
hörde steg i farstugan. I nästa ögonblick flängdes dörren 
upp, och in trädde kjrrkvärden, följd af den flåsande och pus- 
tande Håkan. Kyrkvärden var blossande röd, hvilket alltid 
var ett tecken till att han var fattad af obehärskad vrede. När 
Karin såg detta, flyttade hon sig ofrivilligt närmare Nils. Han 
lade, i ett naturligt utbrott af manlig beskyddarton, sin arm 
om Karins lif och drog henne till sig. Han förstod, att det 
artade sig till strid. Hans kraftiga figur liksom växte högre 
och högre, ögonen antogo ett uttryck af det brinnande mod, 
som inte väjer för någonting, när det käraste, när lifvets lycka 
är i fara. 

Kyrkvärden stod en stund i skälfvande tystnad framför 
dem. Hans vrede växte och växte och blef så våldsam, att den 
band hans tunga. Men blott för några minuter. 

"Hvad har du här att göra?** bröt han så ut, vänd mot 
Karin. 

"Nils. . . Nils. . .** Det var allt hon fick fram. 



24 
''Har du ingen skam i dej . . . springa som en annan sly- 



na. . .'* 



Nils trädde fram mot kyrkvärden. Hans händer voro knut- 
na. Karin lade sin hand på hans arm. 

"Tyst, mister kjrrkevärd, ja' tillåter ingen att insulta Kiirin, 
inte hennes far en gång. Ja^ ä kommen hem för att hämta 
henne. . . vi har väntat i åtta år, å nu så. . .^* 

"Men ja' säger nej till det, ja* går aldrig in på det, ja* gör 
Karin arflös, om hon går emot min vilja. . .** 

"Don*t get excited, men de* skrämmer I mej inte me*, för 
ja* ä värd tjugu tusen myself . . .** 

"Det går lätt och ljuga. . .** 

"Här ska I få se, om I inte tror mej, när ja* säjer de*.** 
Nils räckte fram pastor Holmers intyg, men kyrkvärden kas- 
tade det från sig på golf vet utan att läsa det. 

"De* rör mej inte, om du hade så hundra papper att visa. 
Allt ä bara humbug därborta, så ingen kan tro någonting.** 

"Insulta inte Amerika, for then I get mad. Amerika is 
a good country, I tell you, å den is a liar som säjer annat. Hör 
I de*, mister kyrkevärd, and don*t you forget it. I don*t care 
for era pengar, ja* har plenty för både myself å Karin, å hon 
har promised te ble min, å vi har väntat i åtta år för er pen- 
gestolthets skull, å nu ä ja* lika go* som hon, hva den delen 
beträffar, å viU I inte ge ert samtycke, så kan I låta bli, de* 
ä plain enough, tänker jag, å. . .** 

"Samtycke. . . samtycke. . . nej, det ger ja* aldrig. . . hör 
du det, Karin, du får aldrig min välsignelse. . . aldrig. . . den 
som inte vill lyda fader och moder, hon skall varda förban- 
nad. . .** 

"Far!... far!** 

"Ja* ä inte din far längre. . . du ä inte min dotter. . . ja* 
förskjuter dej . . . ja* förbannar dej . . . ja* förbannar er bå- 
da...** 

Med dessa hest framstötta ord rusade han ut ur stugan. 



25 



III. 

Dagen dog sakta^ nästan omärkligt^ och som ett tunt^ ge- 
nomskinKgt flor föll skynmingsmörkret öf ver det vida vattnet. 
Högtj högt nppe tindrade tusen sinom tusen stjämeögon. 

Framåt, ideligen framåt rusade jätteångaren — mot väster 

— ideligen mot väster. Det väldiga skrofvet skakades af ma- 
skinemas rastlösa arbete — maskinerna, som drefvo ångaren 
framåt. Det kräf des jättekrafter härtill och jättearbete, där- 
för pustade och stönade maskinerna så. Men det gällde att 
sätta ett rekord — kaptenen på kommandobryggan hade gett 
order — han hade fått order af någon annan. Det var sport, 
lika mycket sport, som när jockeyen drif ver sin häst framåt — 
för att vinna seger och sätta ett rekord. Och liksom täflings- 
banans lefvande maskin — hästen — lystrar till jockeyens 
maning och själf, liksom besatt af sportdjäfvulen, gör en yt- 
terligare ansträngning för att vinna ära och pengar åt sin 
ägare, så syntes äfven jätteångamas maskiner figurligt spetsa 
öronen och öka kraftalstringen, på det att jätten måtte kunna 
tränga framåt fortare — fortare. Att nå fram på en timme 
kortare tid — endast en timme — det betydde mycket. 

Jätteångarens för reste sig liksom till kamp mot en väldig 
våg. I nästa ögonblick hade vågen klyf ts af den skarpa bogen 

— det fradgade, frasade, vrålade, dönade om Gigantics sidor 
— ^f ören reste sig igen — en ny våg klyf des i tu. Gigantic var 
mäktigare än Atlantens vågor — detta verk af människohjär- 
na och människohand var starkare än elementen. 

Och högt, högt uppe tindrade tusen sinom tusen stjäme- 
ögon — eller var det kanske änglaögon, som höUo vakt öfver 
skeppet med dess dyrbara last — två tusen själar? Någon- 
ting ditåt tänkte Nels Hokanson, där han stod lutad mot rök- 
salongens vägg med armbågarna på räcket. Han var ju inte 
sentimental af sig, men en blid stämning hade i alla fall fattat 

IVäaUrkmd 3 



26 

och kvarhållit honom häruppe, sedan de flesta andra gått ner. 
Det var alls inte sent, men det var ganska kallt — och man 
föredrog att vara därnere, där det var varmt. 

Allt efter som kvällens timmar skredo, blef oceanen lugnare, 
vågorna blef vo långsträcktare, liksom lättjefullare. De vältra- 
de sig inte, de gledo framåt — såg man utåt från ångaren, 
tedde sig oceanen som en stor, stilla slätt. Gigantic häf de inte 
sin för så högt, rullningarna voro knappast märkbara, det 
väldiga skrof vet gled fram genom vattnet — men med samma 
fart, ty det gällde att sätta rekord. Och stjämeglans föll 
öf ver den vida spegeln, oceanen sken som silf ver — hvad det 
var vackert, tyckte Nels Hokanson. 

Han hade nog aldrig hört talas om symbolik, men detta 
hindrade inte, att han tyckte det var ett slags mening i taflan. 
Så stilla, lugn och orörd af stormen tedde sig för honom den 
kommande tiden. För Karin och honom kunde framtiden 
ej bli annat än lycklig, såsom de älskade hvarandra. Ja, deras 
lif skulle bli likt en vindtyst kväll med stjämeglans, såsom 
nu — nej, en lång, härlig dag med solglans öfver prärien och 
kvitter i äppelträdens kronor och — och — 

Han hade flyttat sig bort till relingen och stod där nu med 
blicken drömfylld flytande öfver vattnet bort mot väster, men 
hans tankar gingo längre än blicken nådde, de svingade öfver 
haf och land till farmen ute på lowas slätter, till det hem, dit 
han förde Karin, där hon skulle inträda som hans brud, och 
där lycka och ro skulle råda och välsignelse . . . 

Välsignelse I Det slog honom som en blixt, att Karins far 
uttalat en förbannelse öfver Karin och honom — kyrkvärden 
hade inte återtagit den. Nels hade inte ägnat detta en enda 
tanke förut, det hade aldrig kommit honom före, att sådant 
var värdt fästa sig vid, men ändå — nu när han råkat få det 
i tankaana, ville det inte gå sin väg igen. Och s& kunde han 
inte låta bli att imdra: hade Karin fäst sig vid det? Fast 



27 

hon så villigt och hängifvet följt honom, utan minsta skymt 
af tvekan, var det ändå så fritt, att hon ej innerst inne kände 
förebråelse öf ver att ha trotsat sin far, hvarmed hon nedkallat 
öfver sig hans förbannelse? Hade hon månne inte trots allt 
ängslats och känt oro häröfver? 

Liksom till svar på dessa frågor kände han i detta ögonblick 
någon smyga sig tätt intill honom och en arm stickas under 
hans. 

^^Jag tror du står och drömmer, Nils/' 

Han pekade utåt, där stjärnorna speglade sig i oceanen. 

"No sir, jag bara stod och tänkte på att så där vackert skall 
vår future bli, du Karin. Tror du inte det?'' 

"Jo, det tror jag nog så fast, eljest hade jag inte. . . inte 
gjort som jag gjorde. Jag kunde inte se någon annan lycka 
än hos dig, och därför följde jag dig hvart det än bar, och 
hvad det än kostade. . . Du, Nils, vet du hvad jag kom att 
tänka på, när jag satt där nere i kväll? Det var därför jag 
inte kunde hålla mig, utan måste upp och tala med dig. Du 
blir väl inte ledsen, Nils?" 

"No sir, darling, men du gör dig väl inte downhearted själf . 
What wasit?" 

"Jo, jag tänkte på far. . . och hvad han sade. . . tror du, 
att det gör någonting till, du förstår, det rysliga han sade. . . 
tror du. . . tror du. . . att jag. . . får ondt af. . . fars. . . för- 
bannelse ?" 

Han kunde höra, att tårarna ville kväfva rösten. Han drog 
henne tätare intill sig, men sade ingenting. Han visste inte 
hvad han skulle svara. 

Från det blå hvalfvet blickade tusen sinom tusen stjäme- 
ögon ned. Och framåt — ideligen framåt — genom det silf- 
verhvita vattnet rusade Gigantic för full ånga — ty det gällde 
att sätta rekord 



28 

Men hvad var det?. . . Det kändes som en iskall pust i an- 
siktet, luften liksom tätnade till — och så förmärktes en häf- 
tig stöt, därefter var det liksom skeppets botten skrapat mot 
någonting. 

Stor uppståndelse — officerare sprungo om hvarandra med 
omisskännlig oro i sina drag — maskinemas arbete afbröts, 
propellrarna surrade vildt, men stoppade, så — utrop och 
brådskande kommandon. 

"Till båtarna!^' hördes nu från däck till däck öfver hela 
skeppet. Passagerare kommo upprusande - somUga visade 
panisk förskräckelse, andra lojt promenerande omkring — 
ingen visste hvad som hade händt. I rökhytten fortsatte några 
att med kortens hjälp råna hvarandra — här och där lågo 
svartmuskiga sydeuropéer af mördartyp på knä, vridande hän- 
der och åkallande himmelens hjälp. 

Baketer exploderades, trådlösa telegram utsändes, anropan- 
de om undsätfcaing. Det var öfverhängande fara, kaptenen 
visste det, och därför stod han, hvit i ansiktet som ett lik, på 
kommandobryggan. Han visste, att ångaren var dömd till 
undergång, att mänsklig hjälp inte skulle kunna rädda den 

— han visste, att Gigantic skulle inte sätta något rekord. Jo 

— hur förfärligt! — ett rekord, som för åratal skulle fylla 
världen med fasa. Nels och Karin hade förblifvit stående på 
samma plats vid relingen under den första uppståndelsen. De 
sade ingenting, men det behöfdes ej heller. För hvarje båt, 
som svängdes ut af däfvertama och sattes i sjön, slöto de sig 
tätare till hvarandras sida. 

"Till båtarna!" ljöd det rundt dem. "Kvinnor och barn 
först !" Men Karin förrådde inte med en min, att hon hört 
det. Hon endast grep hårdare tag om Nels* arm. 

"I lifvet och i döden, du Nils, minns du jag lofvade det, 
när du reste till Amerika ?'' Efter en stund : "Du, Nils, det 



29 



är fars förbannelse^ som träffar oss. . . det tjänar ingenting 
till att spjärna emot. . . vi följas åt. . . i döden.'* 

^^Men du måste gå i båten, Karin, du måste. . . I can't 
stånd to have you stay here. Gå du först, de* blir noek nå*n 
utväg för mej. Seså, Karin. . .** 

Nels drog henne med sig bort mot platsen, där man höU på 
att fylla en räddningsbåt. I nästa ögonblick hade en af besätt- 
ningen ryckt henne från Nels, föst, skuffat, burit henne fram, 
och innan hon visste ord af var hon nere i båten, som i det- 
samma raskt sänktes till vattenytan. Nels stod vid relingen 
och försökte urskilja Karin så länge han kunde bland det fem- 
tiotal, som var i båten, men snart kom en dimma för hans 
blick, och han såg endast ett virrvarr. Tårar banade sig väg 
utför kinderna, utan att han grät, men hela hans kropp skälf de 
af undertryckt rörelse. 

^^Ja, goodbye då, darling**, mumlade han för sig själf . "Om 
vi inte råkas mer här on earth, så mötas vi en gång in heaven, 
Karin.** 

Gigantic sjönk aUt fortare. Det kunde inte taga många 
minuter till, innan Atlanten skulle upsluka jätteångaren, 
människoverket, som när allt kom omkring inte var mer än 
en munsbit i elementens gap. I den del af skeppet, som ännu 
var ofvan vatten, stodo passagerama tätt packade, tåligt och 
tyst väntande på att deras öde skulle fullbordas. Här var all 
människoskillnad ändtligen upphäfd, här stodo mångmiljonä- 
ren och den fattige emigranten sida vid sida, lika hjälplösa, 
lika stora, lika små. 

Den båt, som Karin befann sig i, fördes med kraftiga årtag 
bort från Gigantics sida. Karin satt som bedöfvad, med blic- 
ken stelt stirrande på den sjunkande ångaren. Hon visste, att 
där ombord var hennes älskade, dömd till en graf i det kalla 
djupet. Hvarför skulle hon få lefva, när han togs från hen- 
ne ? Nej ... i lifvet och dö. . . 



30 

I detta ögonblick gjorde Gigantic en sista rörelse och sjönk 
så ned i djupet, lämnande efter sig för en stund en f radgande 
fördjupning i vattenspegeln. Så var allt öfver — och rekordet 
satt. 

Men när Karin såg Gigantic försvinna, gaf hon till ett enda 
rop : "Nils V^ och innan någon hann hindra det, hade hon kas- 
tat sig öfver båtens reling. 

afe « * 

Ombord på Dalmatia, som af ett trådlöst telegram förmåtts 
skynda till Gigantics undsättning och upptagit alla dem, som 
räddats i båtarna, rådde ett hiskligt virrvarr. Där var gråt 
och jämmer, men äf ven eder hördes, och det skröts och brave- 
rades af somliga. 

Men är det en vålnad, som kommer där, eller är det Nels 
Hokanson? Ja, det är verkligen han. När ångaren sjönk, 
hoppade han på vinst och förlust. Det bar så väl till, att en 
planka kom flytande mot honom, han grep tag i den och höll 
sig på så sätt uppe, tills en af räddningsbåtarna, som kom åt 
det hållet, upptog honom. 

Han gick nu och letade efter Karin, men hon stod ej att 
finna. Ingen han frågade kunde ge honom någon upplysning. 
Han kunde inte förstå detta, han visste ju, att hon varit i en 
af båtarna, och hon borde således vara bland de räddade om- 
bord på Dalmatia. Till sist var det någon, som omtalade, att 
en svensk flicka kastat sig i sjön från en räddningsbåt — 
kanske det var hon. 

Ja, det var säkert Karin. Nels tviflade ej därpå ett ögon- 
blick. "I lif och död^^ hade hon ju sagt. Karin hade hållit 
ord. Men här var han i lifvet — hon hade offrat sig, därför 
att hon trodde, att han funnit döden i vågorna. Ack, hur vi 
äro lekbollar ! Nels stod en lång stund, men han förmådde ej 
tänka redigt. Han kunde inte bli fri en pinande syn, han 
såg den hvart han vände blicken — den ömsade form, bleknade 



31 

bort och växte till och blef klarare — men alltid var där ett 
ansikte, ett sorgset, gråtande ansikte — det var Karins ansikte 

— och han såg oceanen öppna sig och uppsluka hans älskade 

— men i nästa ögonblick såg han åter hennes ansikte med den 
kärieksfyllda blicken, liksom bedjande honom följa sig — och 
så uppslök oceanen henne igen — o, så f örf äriigt ! Han tog 
sig om huf vudet, hans tankar ville inte gå i annan riktning än 
dit, där i djupet hans älskade Karin låg begraf ven. 

I detsamma uppfångade hans öra ett undertryckt rop: 
"Nils V^ Han vände sig om — det kom från en af hospitals- 
hytterna i närheten. Han hörde sitt namn upprepas än en 
gång, tydligare och fullt af ångest. Han rusade bort till 
hytten. En af besättningen stod vakt där, och han vägrade 
naturligtvis att öppna för Nels. 

"But det är Karin, människa, släpp mej in 1'* 

Men vakten var obeveklig. Han talade om för Nels hvad 
han visste om den, som var innelåst i hytten. Yes, sir, det 
var en svensk flicka. Hon hade visst förlorat sin hjärtans 
kär, när Gigantic sjönk, och detta hade tagit henne så djupt, 
att hon hoppat i sjön från räddningsbåten. Men hon hade 
upptagits igen och förts ombord på Dalmatia med de andra. 
Man hade dock fått vakta henne hela tiden, så hon inte skulle 
kunna göra sig något illa. 

"Konstigt, att så många, som gärna ville lefva, fingo dö, 
och denna tvingas att lefva mot sin vilja,^' filosoferade vakten. 
"Sa^ ni att ni känner henne ?^^ 

"Om jag känner henne ? De* ä ju mej hon ropar på. Får 
hon bara se mej, så ska ni nock få se, att hon vill lefva, och 
ni behöfver inte vakta henne heller.*' 

Vakten satte nyckeln i. Ett blekt, förstördt ansikte vändes 
mot dörren, när den öppnades. Men i nästa ögonblick göt sig 
som ett sken öf ver dragen. 

^TKarin V 

Hon rusade mot den inträdande och sjönk i Nels* armar. 



32 



IV. 



Kyikvärden satte glasögonen på näsan, rättade på skäl- 
marna, tills de precis passade, tände så den långtof sade pipan 
med porslinshnf vndet, som varit hans favorit i tjugu år minst, 
och drog en stol bort till fönstret för att vid det växande dags- 
ljuset läsa det nyss anlända numret af Smålands-Posten. Det 
var visserligen på aprilsidan, och där var åtskilligt att se till, 
så allting var i skick och beredskap för vårarbetet. Men kyrk- 
värden var inte den, som förbisåg hur gällande det var att få 
reda på hvad som skedde och hände omkring honom. Och han 
lade an på att hålla sig på nivå med hvad som tilldrog sig 
utom Barkeboda, ute i den stora världen också. 

Han hade vanan — som mången har väl det — att börja på 
första sidan, där det bara stod annonser. Den vanan kan ju 
förefalla oss lite bakvänd, men sanningen är, att annonserna 
i ortstidningen spela en betydligt viktigare roll i den svenske 
bondens lif, än vi föreställa oss. De utgöra för resten ett lika 
intressant kapitel ur dagskrönikan ute på landsbygden som ny- 
hetsafdelningen. 

Medan förmiddagssolen steg och steg och fyllnaden i pipan 
sjönk och sjönk, gjorde alltså kyrkvärden sig förtrogen med 
alla auktioner i trakten, landshöfdingsämbetets kungörelser 
och annat officiellt, som en stöttepinne i församlingen bör ha 
reda på, f örlof ningar, vigde, välskapade gosse- eller flickebarn 
och dödsfall. Somt visste han förut, annat kom honom att 
grymta af tillfredsställelse. Han fick veta, att nämdemannen 
i grannbyn öfverlåtit sin stora gård till den nye svärsonen. 
"Nicklasson han har tur han, får en svärson, som kan lösa sig 
till gården me kontanter. Andra ha bara förargelse af sina 
bam'^ mumlade han för sig själf . "Jag undrar hur de' ä me 
Karin, hon ä ju ändå mitt barn. Håhå \" kom det efteråt. 

Men när han nu var färdig med första sidan och skulle till 



33 

v 

att vända tidningen för att läsa om världshändelserna^ befanns 
pipan ha brunnit ut. Han lade från sig tidningen för att i 
tobaksskrinet borta i hörnet stoppa om pipan. Det går inte 
riktigt bra för en någotsånär försigkommen svensk bonde att 
läsa tidning utan att ha pipan hängande i munnen. 

Det var inte utan, att kyrkvärden såg ej så litet äldre ut i 
dag, än när vi sågo honom för endast några månader sedan. 
Det hade tagit på honom, det syntes. Om där ej vore annat 
än åren som åldrade oss, skulle vi människor inte vid fattiga 
sextio, stundom förr, se ut som vissna löf . Det som tär på sin- 
net sätter djupare märken än kroppens plågor. 

Kyrkvärden hade ej för någon velat tillstå hur djupt det 
gripit honom, sargat honom, att hans dotter lämnat hans önsk- 
ningar åt vinden och trotsat hans maktbud. Ja, om sanningen 
skulle fram, hade han sörjt lika mycket som förargat sig här- 
öfver. Men han behöll det för sig själf, folk skulle inte få 
anledning att skratta åt eller ömka honom. Han var stolt, på 
det viset som en förmögen svensk bonde kan vara det, en stolt- 
het som till hälften eller mer är bara envishet. Hur än tan- 
karna plågade honom — och många sömnlösa timmar hade de 
redan beredt honom — aldrig skulle han låta förstå någonting, 
som kunde tydas, att han ångrade sig. Sitt ord toge han ej 
tillbaka, det fick gå som det ville. 

Medan han stoppat pipan, hade han gjort upp med sig själf, 
att han borde passa på nästa vecka och öf vervara konkursauk- 
tionen på herrgården. Han ville bra gärna ha de svarta häs- 
tarna, han hade bjudit patronen ett tusen för dem i fjol höstas, 
men bara fått ett hånskratt till svar, som retade honom än 
i dag. Kanske det ginge för sig att få dem på auktionen för 
mindre än så. Jo jo, så går det. Han var nu i ganska godt 
lynne, när han satte sig igen och vände om bladet på tid- 
ningen. 



34 

Hvad. . . hvad. . . i Herrens namn. . . hvad var det som 
stod att läsa där med tumshöga bokstäfver. . . Ångaren Oi- 
gantie. . . det var ju den som. . . som Karin. . . och Nik. . . 
foro med. . . Här stod, att den förlist, och att flera hundra 
passagerare omkommit. . . Tänk, Karin måtte väl. . . måtte 
väl inte vara död. . . 

Här är listan på alla svenska passagerare... jo, här är 
Nils' nanm och. . . här är Karins. . . de voro således med. . . 
de måtte väl. . . Här är listan på dem som räddats. . . Jag 
kan inte finna. . . inte finna hvarken Karin eller Nils. . . de 
ha omkommit båda två. . . 

Åck, jag arme, usle man. . . jag förbannade dem. . . jag 
förbannade dem... jag förbannade mitt eget barn... och 
hon hade inte gjort någonting. . . bara för det hon inte ville 
lyda mig. . . lyda mig, när jag ville krossa hennes lycka. . . 
Det var min envishet som var skulden... jag förbannade 
henne. . . och nu är hon död. . . 

Hvad skall jag göra... hvad skall jag göra? Kan jag 
månne få förlåtelse af Gud för det. . . Mitt arma barn. . . 
o Karin... Karin... förlåt mig... där du ligger i din 
graf . . . jag menade inte så hårdt. . . o, jag usle man. . . 

Kyrkvärden sjönk alldeles förkrossad ned på stolen, göm- 
de ansiktet i händerna på bordet och grät — grät blodstårar, 
grät med hela sin varelse, så som endast en gammal far eller 
mor gråter — när de vakna till besinning af att de mördat 
sitt eget kött och blod. 

Han hade suttit så en ganska lång stund, när gamle Moppe 
gaf till ett skall, hvars glädtighet angaf, att det var en bekant 
som kom på besök. Kyrkvärden reste ansiktet ur händerna 
och såg ut genom fönstret. Det var gamle Håkan, Nils' far. 

^^an kommer för att anklaga mig. . . och jag kan inte 
försvara mig. . . endast bedja honom om att förlåta mig. . .*' 
stönade han. 



35 

"Goddag kyrkevärd, å godda^ i stuga'^ hälsade Håkan^ 
nyter som alltid. 

^^Kan du förlåta mig, Håkan. . . kan du?. . . de' va inte i 
mitt hjärta. . . förbannelsen. . . bara på läpparna. . . Förlåt 
mig, Håkan V^ Kyrkvärden hade fattat hans händer och kra- 
made dem hårdt. Gamle Håkan stod där och såg så hjärtans 
obegripande ut. 

"Hva ä de' fatt med kyrkevärden, må ja' fråga? Han går 
ju på som han inte va riktet nökter", sade Håkan och försökte 
draga sina händer åt sig. 

"Ack, Håkan, har du inte hört. . . jag är så olycklig, så 
jag kan inte säga det. . . Båten di for me, Karin och Nils, 
den har sjxmkit och. . . och här i tidningen står det, att di ä 
döda och ligga på sjöbotten båda två. . . och jag förbanna' 
dem. . . jag får aldrig nå'n frid mera. . . Kan du förlåta mig, 
att jag var sådan mot din son, Håkan ?" 

"Jaså, de' ä de' kyrkevärden ger sej öfver för. Ja, prosten 
sa' i korka i söndas, de va bra te ångra sej. Löcke till, fast 
nock hade de' vatt bätter om de' händt för en fjorton da'r 
elle tre veckor se'n. Elles går där ingen nö hvarken på min 
pojk elle tösa, Karin, om de' ä sant, hva som står här." Han 
stack handen ned i innerfickan och framdrog ett telegram. 

Han räckte det till kyrkvärden, som med af spänningen 
skälfvande händer vecklade upp det. Det var dateradt New 
York och lydde kort och godt: 

"Båda räddade. Meddela kyrkvärden. 

Nels och Kabin.'' 

Kyrkvärden stod en lång stund tyst, men läpparna liksom 
rörde sig. Kanske tackade den gamle mannen himlen för 
den glada underrättelsen, för den tunga skuldbörda, som lyfts 
af honom. Han kände sig som en annan än han varit. Han 
var också en annan. Mången är det, hvars hela jag imdergått 



36 

en förvandling — till godt eller ondt — på en dag, ja, på 
några minuter. 

Slutligen vände han sig till Håkan, fattade hans händer 
och brast ut: 

'^Ja* är den lyckligaste mänskan i Barkeboda, för ja* har 
fått se mina villors väg. Mitt högmod var de' som hindrade 
mig från att se. — Och barnen, du Håkan, ja, Gud välsigne 
dem.*' 

^TDe* låter höra sig I Ja, allt ä ju väl som slutar väl. Om 
bama visste om detta bara V^ 

^TDe* ska ske i morgon dag och på samma sätt som detta'^ 
pekande på telegrammet. 

^^Men kyrkevärden ser likväl, att de därå tidningarna, di 
kan man inte tro på, för di tar till så. Men nu får ja' skynda 
mej hem te Lisa me nyheten, mens den ä varm,'' 

Och därmed hjulade han i väg i sina klapprande träskor. 
Kyrkvärden satte sig igen och var snart försjunken i begrun- 
dan öf ver hvad som händt. Men hur det var, så såg han inte 
alldeles lika gammal ut. Så kan det verka att bli af med den 

gamle Adam. 

♦ ♦ ♦ 

Några dagar senare satt i den lilla svenskstaden ute på 
lowas slätter pastor Holmer efter vanan i ett soflEhöm och 
smälte frukosten. Den goda pastorn var — som mången 
andans man är väl det, konstigt nog — nära på ett matvrak. 
Han tyckte om mat och god mat och mycken mat. Om san- 
ningen nödvändigt skall sägas, så var det af omtanke för sin 
mage, som pastor Holmer aldrig sökt sig till någon af de 
större städemas församlingar. Härute på landet, med de 
flesta församlingsmedlemmarna farmare, var det lättare för 
mrs Holmer att hålla sitt pantry välförsedt med sådant, som 
hennes herre och man särskildt tyckte om. Farmarmoroma 
glömde aldrig sin pastorsfru, när de foro till staden. Under 



37 

buggysätet var det alltid bland de produkter^ som skulle ut- 
bytas i groeeriet, ett par pounds nykämadt smör, ett par tre 
dussin färska ägg eUer en stor, rund, fet ost, sådan som en- 
dast en äkta svensk-amerikansk f armarmora kan åstadkomma. 
Och aldrig tog pastor Holmer sig så vådligt ut till sin fördel, 
som när han tackade för dylika besök. 

Han satt nu, som sagdt, i soffhörnet med händerna knäppta 
öfver magen och tänkte på just ingenting, medan maten sjönk. 
Grenom sidofönstret kunde han se folk arbeta ute på fälten 
med plöjning och såning. Han slöt ögonen. Jaha, det var 
ju hans arbete också att plöja och så — han sådde trons och 
evangeliums sade i människosjälar. Det var ett tungt arbete, 
det också, tungt och pröfvande, och skörden blef ej alltid 
därefter, håhå! 

En gäU tåghvissla afbröt hans tankegång. Jaha, det var 
middagståget. Så hade då åter en förmiddag gått tiU ända. 
Och han började imdra hvad för öfverraskning hans rara 
hustru skulle bereda honom, när klockan ett — aUtid på 
slaget ett, ^^mat i rattan tid", you know — middagen stod på 
bordet. 

Men se, kommer där inte midt i vårbrådskan ett åkdon 
körande nedåt gatan från depoten. Hvem kan det vara? 
Sannerligen om det inte är Pete Johnson — men de andra 
då? Och se, svänger inte åkdonet af hitåt! Nu hörs Pete 
Johnsons högröstade whoa! och det stannar midt framför 
prästgårdsgrinden. 

^^Sannerligen om det inte är Nels Hokanson! Då är väl 
den han har i sällskap mrs Hokanson", sade pastor Holmer 
för sig själf och reste sig för att emottaga de besökande. 

^^Howdydo, pastorn. Well, här ä ja' nu tebaks. Ä så får 
ja* introduce: pastor Holmer and miss Magnuson. De' ä 
hon som jag talked to you about." 

^^Qoddag, mister Hokanson, och välkommen tillbaka. Och 



38 

det f ägnar mig mycket att få hälsa er välkommen. . . hm ! . . . 
miss Magnuson, välkommen, välkommen!'* Pastor Holmer 
trugade dem ned i hvar sin stol. 

"Som pastorn ser, så gick de' all right. . .'' 

"Det gläder mig mycket, att syftet med mister Hokansons 
resa hem uppnåddes. Mitt intyg ... hm I . . . det där pappe- 
ret, som mister Hokanson fick utaf mig, det hade sålunda 
åsyftad verkan.'' 

"No sir, de' va inte te nå'n use. Karins old far ville inte 
listen te anything, but vi va öf verens and. . . and så foro vi 
ändå. Men ser pastorn, där va inte time te monkey me allt 
möjligt, för ja' måste va back in time för springarbetet å. . . 
så. . . ja, de' ä så, att pastorn får vara snäll å marry oss. Vi 
kom in på trinet nu, and ja' vill, att Karin ska vara missis 
Hokanson, innan vi kör hem. Ja' sa te Karin : Vi får vänta, 
tills vi träflfar pastor Holmer, å ja va inne om hos Andrew 
Munson å fick license, så everything ä fixadt, om pastorn har 
tid. Vi har inte mer än hva' vi går å står i, våra trunkar and 
everything gick te botten me Gigantic. . ." 

"Jaså, ni voro med på den olyckliga ångaren. Underliga 
äro Herrens vägar, men allt som sker är för vårt bästa. Jaha, 
låt oss gå in här i parlom då, så kunna ju mister Johnson och 
min hustru tjänstgöra som vittnen till den hdiga akten." 

Och där stodo de nu, Nels och Karin, sida vid sida och af- 
lade löften att älska och vara hvarandra trogna allt intill lif- 
vets slut. Och Karins ögon summo i tårar, hon visste knap- 
past själf hvarför, men hon kände dock, att hvad hon gjorde 
skulle hon aldrig ångra. Om bara hennes far. . . men hon 
vågade inte tänka längre. 

"... I pronounce you man and wife," ljöd pastor Rolmers 
ord. "Gud välsigne ert förbund, mister och missis Hokanson." 

En försagd knackning på dörren hördes. Mrs Holmer gick 
för att öppna. De andra hörde så en röst, som sade : 



39 

^^Här ä ett telegram till mister Hokanson. Telegrafisten 
sa' han sett honom gå hit^ så. . . här ä def 

Nels slet öppet telegrammet och läste. Det var inte något 
sorgligt^ ty hela hans ansikte sken som en sol^ när han räckte 
det till Karin. Hon läste : 

^^Gud välsigne er båda I Magnus Laesson.'* 

Karin sjönk i sin mans armar, öfverväldigad af lycka. 



^ 




En skuld. 
I. 

Iik en skeppsbruten, som af samma vreda vågor, som 
yållat att hans farkoet gätt under, kastats upp på 
en okänd strand, hade John Lager konmiit till 
Amerika. Omständigheter, öfver hvilka han inte 
rådde mer än sjömannen öfver väder och vind, hade slungat 
honom hit. Han hade ej gjort något motstånd, det är sant, 
men det gör ej heller sjömannen, när han känner stormridet 
vatten slä öfver sitt hufvud. Han är nöjd att bli buren mot 
stranden, om han också vet, att vildar bo där. 

Lager hade åtnjutit en god uppfostran och hade haft en 
rikemanssons förmåner, så länge det räckte. Men så kom 
olyckan. 

Genom en fortsättning af samma omständigheter, som fört 
honom till Amerika, hade han tre veckor efter sin ankomst 
hamnat i ett arbetslag, som omlade spår på C, B. & Q.-jäm- 
vägen. Han hade icke reflekterat öfver hvart det bar, det 
gällde blott att nä stranden, att fä fast mark under fötterna. 
Det ena var lika okändt för honom som det andra. 

Arbetslaget räknade ett tjog arbetare af olika nationalitet. 
Där voro svenskar och tyskar och böbmare och ryssar. De voro 



41 

alla ^^seasoned*^ som det heter; för dem var det hårda arbe- 
tet nästan som en lek. Men för Lager^ som aldrig i sitt lif 
förr hållit i en skyffel eller en spikslägga, var arbetet första 
tiden nästan outhärdligt. Hans lemmar värkte, så det var 
knappt han kimde sofva, och fingrarna stodo hvarje morgon 
krokböjda efter föregående dags grepp om bärsaxen. Denna 
pina förmildrades dock efter hand som han blef van vid ar- 
betet. 

Men i samma mån som han led mindre fysiskt, fick han tid 
till betraktelser, som gjorde, att han led på ett annat sätt. Det 
värkte i sinnet i stället för lemmarna, och detta kändes svå- 
rare. 

Han hade i sin hjälplöshet i den främmande omgifningen 
helt naturligt gått till landsmännen i arbetslaget, ungefär som 
man vid trångmål helst går till en nära släkting. Men de hade 
icke upptagit honom bland sig; de hade tvärtom så godt som 
stött honom från sig. Och denna ovänlighet å deras sida 
grämde och smärtade honom djupt. Han förstod icke orsa- 
ken, därför led han så mycket värre. 

Han hade förrådt sig för dem redan första dagen. Han 
hade fullt uppfattat, att han här stod inför någonting, som 
påkallade muskler i stället för kunskaper, och i känslan af att 
han var dem underlägsen hade han sökt stämma dem till öf- 
verseende genom att sanningsenligt tala om, att han var fram- 
mande för kroppsarbete. Det hade naturligtvis en motsatt 
verkan. Hur kunde Lager, obekant med lifvet som han var, 
ha räknat ut att så skulle ske? 

Inte kunde han ana, att det var den klass, han kom från, 
som man i hans person ville hämnas på. Han hade icke gjort 
dem något, men hans klass var skyldig. Han var af ^T)ättre 
folk*^ han tillhörde den lyckligare ställda klass, som aldrig 
gjort annat än förtryckt kroppsarbetaren, som sett sina fattiga 
medmänniskor öfver axeln, som ingen verklig medömkan eller 

/ Västerland. 4 



42 

barmhärtighet visat för nöden^ utan på sin höjd kastat till den 
smulor frän öf verflödets bord^ på samma sätt som till hundar- 
na. 

Nn skulle de betala med ränta igen allt hvad de själfva fått 
lida, allt hvad deras klass fått lida. Det var hämnd^ de skulle 
utkräf va. Och en sådan hämnd blir dagligdags utkräf d^ i ena 
eller andra formen^ här i landet på oskyldiga^ som få umgälla 
för sin klass. 

Men Lager kände inte till detta^ han hade inte den aflägs- 
naste aning härom, och han skulle med all säkerhet inte för- 
stått det, ens om man sagt det till honom. Men han fann för 
hvar dag, att hans landsmän med raffinerad uppfinningsrikhet 
gjorde det så otrefligt för honom som möjligt i stället för att 
hjälpa honom till rätta. De spelade honom spratt — men det 
är ju alla gröngölingars öde — , de skaffade honom obehag, 
de pinade honom på tusen och ett sätt. Och det var helt na- 
turligt, att arbetskamraterna, som tillhörde annan nationali- 
tet, skulle låta inverka på sig af det förhållandet, att Lager så 
att säga försköts af sina egna. När hans landsmän inte bryd- 
de sig om honom, hvarför skulle de göra det? 

Det fanns dock en, som tog Lagers parti och försvarade ho- 
nom, när det gick för långt. Det var Boris, ryssen. Hade 
det inte varit för honom, skulle Lager troligen ej stått ut. 
Boris var jätten i laget, han var omkring dubbelt så stark 
som någon annan. Han hade en gång under inflytandet af 
dålig whisky blif vit vild och tvungit hela laget på flykt. Där- 
för var han fruktad af kamraterna. 

Det var egendomligt att se, hur denne halfbarbar med ett 
barns tillgifvenhet slöt sig till Lager. Kanske rördes hans 
stora hjärta af den unge svenskens hjälplöshet, och det enda 
Boris i så fall kunde göra var att sätta sin råa styrka som ett 
slags sköld om honom. Kanske han inte visste hvarför han 
ställde sig på Lagers sida. Hvem vet ? Det är t. o. m. möj- 



43 

ligt, att hos Boris gjorde sig gällande något af den gamla, 
i en rysk bondes själ djupt rotade vördnaden för den, som 
tillhör den bildade klassen, en vördnad som inte har sin mot- 
svarighet i annat än det sätt, hvarpå en hund ser upp till sin 
älskade herre. 

Nog af, Lager gick åtminstone fri från sina landsmän- 
kamraters gyckel och spratt, när Boris var i närheten. Och 
sedan Boris en dag sett, hurledes man vid arbetet, när så lät 
sig göra, alltid gaf Lager "den tyngsta ändan^*, begärde han 
att få bli Lagers "partner^*. Och som sådan bar Boris många 
gånger äfven Lagers börda. 

Och veckorna gingo och blef vo månader. Vårens blommor 
aflöstes af sommarens, fåglar sjöngo och drillade på hvarje 
gren, det var lif och lust öfverallt. Blott hos Lager hade års- 
tidemas växling inte verkat någon ändring. Om en sådan 
skett, var det snarare så, att hans sinne blifvit skummare. Han 
såg framtiden an med en tröstlöshet, som visserligen inte an- 
tagit en bestämd form, men dock tryckte honom till jorden. 
Han kände det, som han vore dömd att fortsätta här hela sitt 
lif, han tviflade nämligen på sin egen kraft att slita sig lös ur 
denna omgifning, som var detsamma för honom som en sakta, 
men säker död. Det var som om han instängts i ett rum utan 
tiUförsel af nytt syre för det som förbrukades. 

Han hade inte kommit på någon bättre fot till sina lands- 
män. Det hade å ömse sidor blifvit en vana att inte umgås. 
Samvaron med Boris var enda ljuspunkten i en eljest trist och 
skum tillvaro. 

En söndagseftermiddag hade Lager tagit en bok med sig och 
gått ett stycke bort längs floden, hvars fåra här är samman- 
trängd mellan låga klippväggar på båda sidor. I skuggan af 
ett träd slog Lager sig ned och glömde snart bort allt annat 
för bokens handling. 

Bäst det var hördes ett nödrop. Lager såg snabbt upp och 



44 

varsnade ute på floden en knllstjälpt roddiåt, vid hvilken två 
personer sökte hålla sig fast. Men strömmen var dem för 
stark, båten slets från dem och dref bort mot forsen ett stycke 
längre nere. De två nödställda sökte nn rädda sig genom att 
sinmia mot strömmen för att nå den låga stranden ofvanför 
platsen, dår Lager satt. Men deras bemödanden visade sig 
fruktlösa. Då sökte de komma intill klippväggen, det var ett 
sista hopp att där få något hållfäste. Det var deras enda ut- 
sikt till räddning, det var strået de grepo efter. 

Om den starka strömmen fick dem i sitt våld, skulle den 
slunga dem ned mot forsens klippor, och ingen kunde behålla 
lif vet där. 

Lager hade rusat upp. Han hade i sanuna ögonblick upp- 
fångat hvilka de voro — den ene var Boris, den andre var 
Oskar, en af Lagers landsmän. 

Hvad var att göra ? Han såg sig omkring — där borta låg 
en lång kal trädgren. Kanske den skulle räcka till att. . . 
att rädda en af dem. Det stod klart för honom i ett enda 
ögonblick, att det ej var möjligt att rädda båda. En af dem . . . 
en af dem bara ! Där nere i vattnet kämpade två medmänni- 
skor för lif vet. . . en af dem kunde han rädda, den andre. . . 
den andre skulle forsen taga. Hvilken skulle bli den andre. . . 
hvilken skulle han rädda? Boris naturligtvis. . . Boris hade 
varit hans vän, hans ende vän . . . ja, honom skulle han räd- 
da... Men den andre, den andre var hans landsman, yes, 
hans landsman, från samma land, samma rasblod. . . Hvad 
mer, om han icke varit vänlig, han var dock en landsman. 
Boris var ryss . . . ryss . . . den andre var landsman . . . 

Lager stack ut trädgrenen. Det gällde att välja kvickt. . . 
fort. . . i nästa ögonblick vore det för sent. 

Det var förfärligt. . . förfärligt. . . att välja. . . stackars 
Boris, som varit en så trogen vän. . . men blodet. . . är dock 
tjockare... än vattnet! 



45 

Han stack trädgrenen till svensken, landsmannen, som grep 
om den och af Lager drogs mot sidan. Boris såg det. . . al- 
drig skulle Lager förgäta denna sista, af skedets blick. I nästa 
ögonblick förde strömmen Boris vidare bort mot forsen, mot 

döden. 

II. 

John Lager, chefen för den stora jämvägsentreprenörsfir- 
man Lager & Co., satt på sitt kontor och tuggade på penn- 
skaftet. Detta var hans vana, när han var nervös, och han var 
rysligt nervös nu. Det affekterade honom alltid på det sättet, 
när han blef arg. Och han var arg i dag, så det förslog. 

På skrifbordet framför honom låg ett nyss anländt bref. 
Det var från hans kompanjon Harry Lundmark. Lager tog 
upp brefvet och läste det sakta om igen. Det gjorde honom 
bara argare, d. v. s. nervösare. Ingenting kunde vara tydliga- 
re, än att de voro ena idioter båda två, både Lundmark och 
Malkow. Han önskade han hade dem här, så han kunde få 
läsa lagen för dem. Att ställa till med kif och gräl, när ar- 
betet var som brådast, med fara att det ej blefve färdigt på 
föreskrifven tid. Naturligtvis måste Malkow afskedas. 

Nåja, Lundmark var en något brysk herre, men han var 
driftig. Det var härför, som Lager tagit upp honom som kom- 
panjon och gett honom några aktier för att binda honom vid 
firman. Han hade ju visat sig vara en utmärkt arbetsledare 
— ur arbetsgifvaresynpunkt nämligen. Han kunde få mer 
gjordt under en viss tid än någon annan. Lager hade väl då 
och då hört, att arbetarna knorrade öfver Lundmark, som 
hettes vara en flåbuse, men det finge man ej bry sig om. Så- 
dant får en arbetsgifvare vänja sig vid. Att tillhålla Lund- 
mark att drifva arbetarna något mindre hårdt, det hade al- 
drig fallit Lager in. 

Men nu hade Lundmark råkat i delo med sin närmaste man 
vid arbetsledningen, ingenjör Malkow. En meningsskiljaktig- 



46 

het i början, men den hade, som ofta händer, urartat till en 
schism, hvilket till slut öfvergått till ren fiendskap. Lundmark 
hade envist fasthållit vid sin åsikt och i känslan af att han var 
högste man, hade han, när skälen tröto, blifvit arrogant och 
utsatt Malkow för förödmjukelser, som gjort denne ursinnig. 
Arbetarna stodo på Malkows sida, de hatade i hemlighet Lund- 
mark på grund af hans despotiska pådrif varmanér. Malkow 
hade vägrat ta i en penna eller göra en af vägning mer under 
Lundmark, och denne var själf ej mäktig detta. Där stod man 
nu — och bandelen skulle vara färdig om sex veckor. 

Allt detta stod omtaladt i brefvet, som Lager just fått. 
Naturligtvis var det framställdt ur Lundmarks synpunkt, 
hvarigenom Malkow kom att framstå i allt annat än fördelak- 
tig dager. Och så stod där, att Malkow afrest från arbetsplat- 
sen till Chicago för att personligen tala med firmans chef. 

Ett besök af gunstig herm var således att förvänta hvilken 
minut som helst. Nå, låt honom komma, han skall, min själ, 
få tala med chefen — han skulle få veta hvilken idiot han 
var. Ställa till med sådant bråk och sätta firman i fara ! Mal- 
kow var en fähund, det var han. Lager skulle säga honom 
detta rent ut. 

Hvad ville Malkow för resten, och hvad var meningen med 
besöket? Trodde denne kanske, att han, Lager, skulle helt 
enkelt sitta och lyssna till en massa klagomål mot Lund- 
mark. . . han skulle t. o. m. kunna vara fräck nog att fordra 
Lundmarks afskedande, komma och lägga fram ett ultima- 
tum kanske: Lundmark eller mig. . . hahaha, det var verk- 
ligen, så man kuhde skratta åt det, om det bara inte vore på 
samma gång så irriterande. 

Hvad var denne Malkow för en? Han hade visserligen 
varit anställd hos firman ett hälft år, men Lager hade ännu 
inte träfifat honom, emedan Malkow hela tiden varit sysselsatt 
i en af de västra staterna. Lundmark hade engagerat honom 



47 

där ute och beskrif vit honom som en ovanligt dugKg järnvägs- 
ingenjör, men man skulle väl veta hut ändå, fast man var dug- 
lig. Det var ett vanligt fel hos en del personer, som sluppit 
undan ekluten, sade Lager halfhögt till sig själf, men det var 
ju där man får lära sig. Jojomänsan, ekluten den är god för 
mycket. Lager hade själf fått smaka på den. Det hade varit 
en svår pärs — nu när det var öf verståndet för länge sen, kun- 
de man ju skratta åt alltsammans. 

Och chefen för den stora jämvägsentreprenörsfirman Lager 
& Co. lutade sig tillbaka i sin bekväma kontorsstol och föll i 
tankar. Han tänkte på sin första tid här i landet. Han tänk- 
te på första anställningen vid rallarelaget på C, B. & Q.-jäm- 
vägen. Inte hade han då anat, att han en dag skulle själf bli 
entreprenör för järnvägsbyggen, det hade varit för orimligt 
att ens drömma om något sådant. 

Han tänkte på hur han fått slita och lida, fysiskt och and- 
ligt,^ i de dagarna, ja, det hade varit förfärligt. Det var ej 
blott det hårda, ovana arbetet, det värsta var kamratemas 
ovilja, orsaken hvartill han ännu den dag i dag var inte be- 
grep. Och så reste sig för hans minne bilden af jätten Boris, 
hans ende vän. . . Boris. . . Boris. . . som han dock uppoffrat 
för att rädda en landsman. Åldrig hade han kunnat glömma 
detta. . . han kunde när han ville se Boris^ sorgsna blick, hälft 
förebrående, hälft förstående, när Lager valde att låta honom 
dö och i stället räddade sin landsman. . . det var förfärligt, 
förfärligt, detta minne. Men. . . 

En knackning på dörren, och kontorspojken stack sitt röd- 
lurf viga huf vud in och frågade om ingenjör Malkow fick kom- 
ma in. Lagers ansikte, som mjuknat åtskilligt under vandring- 
en omkring i minnets gårdar, återtog med ens det nästan hår- 
da, affärsmässiga uttryck, som i regeln tillhörde det. 

*rBed honom komma in.** 

Lager satte sig till rätta vid bordet och var — för syns 



48 

skull — upptagen med skrifning, när Malkow inträdde. Den- 
ne f örblef stående half vägs mot bordet, så länge den skrifvan- 
de inte gaf något tecken till att taga notis af honom. 

Slutligen såg Lager upp. Han såg framför sig en ung man 
med en jättes växt, men med ett bams oskyldiga ögon i ett 
ansikte, som dock bar spår efter pröfvande bekynmier. Ett 
manligt ansikte i öfrigt, öppet och frimodigt, ingifvande be- 
traktaren ögonblickligt förtroende. 

"Jag vet hvad det är ni vilF*, ryckte Lager fram utan nå- 
gon inledning, "men ni gör er onödigt besvär. Jag skall säga 
er, att det var inte honnett gjordt af er, min herre, ni har 
burit er oförsvarligt åt. Ni tror kanske ni försatt oss i trång- 
mål, men jag kan få hundra sådana som ni, och arbetet skall 
bli färdigt på utsatt tid er förutan. Har ni förstått. . . eller 
skall jag göra det tydligare? Ni är af skedad. . . hör ni det?*' 

Lager hade hetsat upp sig mer och mer och nästan skrek 
fram de sista meningarna. Malkow hade blif vit blekare. Vid 
de sista orden hade ett uttryck kommit i hans ögon, som talade 
om en förtviflans resignation. Lager hade trots sin oresonliga 
upphetsning uppfångat detta uttryck. Det slog honom, att 
han sett det någon gång förut, ja, han hade sett det, men 
hvar? Åh, nu såg han. . . det hade varit Boris. . . ja, det var 
Boris' blick, när han fann sig uppoffrad, prisgif ven åt döden i 
forsen. Lager såg det nu så klart. Han hälft reste sig från 
stolen. 

"Hade ni inte väntat detta af sked?'' Bösten ljöd som en 
främmande persons, så olika var den den, som Lager endast 
ett par minuter förut talat med. Malkow såg sin chef in i ögo- 
nen, när han svarade : 

"Jo, hur kunde jag väntat annat? Men ändå kom det som 
ett slag. . . som en dom. . . Jag tänkte på min mor. . ." 

"Jag förstår, ni var hennes enda stöd, och nu. . . säg mig, 
lefver inte er far?" 



49 

"Min far. . . jag har aldrig haft någon far, han dog, innan 
jag föddes^'. 

^Bemma i Eyssland?** 

"Nej, min far hade som så mången annan rest hit till 
Amerika. . . min mor skulle komma efter, så snart hon kunde. 
Så föddes jag, och i samma vefva kom budskapet till den by, 
där min mor bodde i en gammal koja, att min far var död. 
Han hade omkommit, ingen visste hur det gått till. Åh, det 
var svåra år för min mor, de år som följde. Men så ärfde hon 
ett par hundra rubler, och då följde hon strömmen, som gick 
öfver det vida hafvet till Amerika. . .** 

"Och er fars namn var. . . V^ 

"Malkow, som mitt. . .** 

^Tffans första namn. . . V^ 

"Boris.'' 

Lager sjönk tillbaka i stolen. Han hade fått visshet. 

Han vände ansiktet mot fönstret och såg ut. Ofrivilligt lyf- 
te sig blicken öfver skyskraporna och for långt bort öfver sol- 
kyssta prärier till de gröna stränder, mellan hvilka den stolta, 
mäktiga Mississippis vågor rulla. Och han såg igen hvad som 
stått för hans själs ögon, väl sina tusen gånger, sedan det sked- 
de för öfver 25 år sedan, såg Boris, kämpande i floden för sitt 
lif, kämpande för att undgå att slungas mot forsens stenar 
och riktande sin hundtrogna blick bedjande mot honom, vän- 
nen, som hade i sin makt att rädda honom. Och Lager såg sig 
själf våndas under tvånget af ett val mellan Boris, ryssen, vän- 
nen från fiendeland, och den andre, som var i samma nöd, 
hans landsman... och han... han hade icke hjälpt Boris, 
han valde att låta honom dö. . . å, det var förfärligt. . . Hur 
hade han kunnat handla så ? Han hade frågat sig själf detta, 
hvar gång han tänkt på det. 

Men han hade tillfälle nu. . . han ville och han skulle godt- 
göra sin skuld till Boriif . . han skulle betala den till sonen. 



50 

Hans beslut var fattadt. Han vände sig till Malkow igen. 

"Tror ni er om att fullborda arbetet på tid, om ni får leda 
det på egen hand?^^ 

Malkow tog utan att själf märka det ett steg framåt. Det 
hade kommit något nytt, något ungkäckt i hans uppsyn. 

"Det kan jag lofva, ty arbetarna äro mig tillgifna, och de 
lyda mig. . .*' 

"Godt ! Jag behöf ver Lundmark på annan plats, och ni får 
öfvertaga ledningen där ni är. Ja, så reser ni genast tillbaka 
och. . . jag skall telegrafiskt underrätta Lundmark. . . good- 
bye V' 

Malkow, som kände sig så stormande glad, att det kändes 
nästan som han skulle kväfvas, skyndade mot dörren och var 
nära att springa omkull en ung flicka, som i detsamma in- 
trädde. Han stanunade en otymplig ursäkt, medan han, pion- 
röd som en blyg skolgosse, steg åt sidan. Han hann dock upp- 
fånga ett det älskligaste ansikte, han någonsin skådat. Det 
klack till i honom. . . hvad var det? Men han hade inte tid 
till reflexioner. I nästa minut var han ute ur kontoret och 
nere på gatan. 

Inne på kontoret hade den unga flickan krupit upp i sin 
fars knä, så hela sjutton år hon var och ingen baby längre. 

*Bvem var den unge mannen, som du haft besök af, pap- 
pa ?'' 

"H varför det, min pulla ?" 

"Jo, för han såg så hjärtans god och blyg ut. . . såg du inte, 
hur han misslyckades i att springa öf ver mig ?" 

''Nej, jag såg inte. Han är son till min förste vän på ame- 
rikansk mark. . . nå, hvad var det så min lilla pulla ville af- 
tvinga sin far i dag?** 

Men på tåget satt ingenjör Malkow och undrade för sig själf 
hur det var möjligt, att allt var sant som händt honom. Och 
så, innan han själf visste det, smög sig på honom äfven en 
undran, hvem den där unga flickan kunde vara. 



51 



III. 

Där voro män ur alla nationaliteter i det arbetslag, som var 
sysselsatt med byggandet af en bibana för Wyoming Central- 
jämvägens räkning. Det var nämligen innan sydeuropéerna 
med sina små anspråk undanträngt skandinaver och tyskar och 
irländare. På den tiden var arbetskraften mer kosmopolitisk 
vid järnvägsbyggen än på något annat område. Fråga den 
äldre generationen af svensk-amerikanare, de som kommo hit 
på sjutti- och åttitalet, och i hvilken ställning de än befinna 
sig nu, skola ganska många af dem bekänna, att de för längre 
eller kortare tid "arbetat på railroaden'^ Och de skola tala 
om sina erfarenheter med en viss uppspelthet, som om minnet 
häraf rörde sig kring ett äfventyr. Det blir naturligtvis så i 
längden med de flesta af våra upplefvelser, äfven dem som 
bragte smärta och lidanden vid tillfället, att när vi ett tjugu- 
tal år efteråt tänka på dem, ter alltsammans sig i ett ljus, som 
kommer oss att se endast de glada sidorna. Hvarje upplefvel- 
se har sådana, fast vi inte alltid kunna se dem — för tårar. 

Well, i rallarelagen i den gamla goda tiden funnos, som 
sagdt, alla sorters folk från nästan alla länder. Det behöf des 
ju inte någon större skicklighet, det var bara att föra skyffel 
och spade, och det lärde sig hvem som helst på en dag, bara 
ryggen höll ut. Blåsor i händerna var det inte värdt att fästa 
sig vid. Och det gick bra, det var sällan någon som gaf upp 
för arbetets skull. Men det var ju gemenligen så, att de inte 
kommit till Amerika för att bli rallare. Bättre hade de flesta 
haft det i hemlandet, och det var för att bättra sin ställning 
som de rest hit. Däraf kom det sig, att personalen i arbetsla- 
gen växlade ganska ofta. Efter några veckor eller månader 
f oro så och så många sin väg, och nya kommo i stället. 

Det är annat nu för tiden, sydeuropéerna slå sig på jäm- 
vägsarbete som ett lefnadsyrke. Därmed har också lifvet 



52 

i en "railroad camp'* förlorat det mesta af sin gamla brokiga 
karaktär. Det har ej längre det svagaste skimmer af äfventyr 
öf ver sig. 

Det arbetslag om ett par hundra man, som byggde bibanan 
från Watersmeet till Summerdale, var en formlig främlings- 
legion. Det skulle ej tjäna något till att försöka beskrifva 
den. Hvar enda en i laget var på något sätt olik alla de 
andra, de kunde därför icke beskrifvas i klump, utan hvarje 
individ för sig kräfde uppmärksamhet. 

Det var en ångande ljum kväll i juli, följande på en stek- 
varm dag. Arbetet för dagen var öf ver, och så var kvällsmål- 
tiden. Arbetarna lågo utsträckta här och där på dikeskanter 
eller bara marken, rökande billig, illaluktande tobak, medan 
de tittade med tom blick uppåt mot det blåtindrande fästet 
och undrade, när för dem den lyckans port skulle upplåtas, 
som ju finnes någonstädes här i detta vida land. Andra, som 
voro mera sällskapliga, hade slagit sig ned i grupper på dres- 
siner eller andra lämpliga platser, diskuterande allt möjligt 
mellan himmel och jord. 

På en bänk utanför den järnvägsvagn, i hvilken arbets- 
lagets ledare bodde, sutto tvenne män, en äldre man, som 
man genast såg inte hörde till platsen, och en yngre, hvars 
jättelika gestalt vi genast igenkänna som ingenjör Malkow. 
Och när vi se nogare efter, är äfven den andre en gammal 
bekant, nämligen ingen annan än chefen för firman Lager & 
Co., som utför järnvägsbygget. John Lager har åldrats un- 
der det år som gått, sedan vi sist sågo honom. Kanske det 
är något annat, som ger honom ett sådant gammalt utseende. 
Han har äfven blifvit nervösare — ett misstänkt tecken. Det 
torde således vara något annat än åren, som satt sin stämpel 
i hans drag. 

"Jag är mycket nöjd med er. De arbeten ni utfört ha 
varit färdiga på tid. . . om det går öfver tiden, får firman 



53 

plikta... det äter upp förtjänsten... Och intet bråk med 
arbetarna heller... som Lundmark. Yes, jag är mycket 
nöjd med er. . . mycket nöjd med er. När detta här är fär- 
digt, kan ni behöfva sträcka på er ett tag. Hvarför inte 
konuna till Chicago... ni har knappast varit där... finns 
mycket att se. . . mycket att lära. . . äfven för en järnvägs- 
ingenjör. . . yes, sir. Ni får ledigt en månad eller två. . . för 
att roa er och. . . Säg, har ni hört hvad jag sagt?'* 

Lager hade sett upp och märkt, att Malkows blick ägde ett 
frånvarande uttryck, som dock tydligen inte hade någon oan- 
genäm anledning, ty öfver ansiktet for, likt en solglimt, ett 
leende, följdt af en svag rodnad. Man kan ju aldrig veta, 
men det är inte omöjligt, att nämnandet af Chicago hos 
honom frammanat bilden af en ung yster flicka, som han en 
gång var nära att springa omkull — det vore i så fall inte 
första gången hans tankar dröjt vid detta rosiga, solglada 
ansikte, som han endast sett ett kort ögonblick, men dock 
etsat sig fast i hans minne. Han spratt till, när Lager vid- 
rörde hans arm för att ge eftertryck åt sin fråga. 

^^Jo, jag har hört på... Ursäkta, om jag föreföll oupp- 
märksam! Och jag tackar er för de vänliga orden... Ja, 
allting har gått bra, om intet oförutsedt inträffar, beräknar 
jag att vara färdig med den här bibanan en månad före 
tiden. . .** 

^^En månad före... Vet ni hvad det betyder? Jo, så 
och så stor bonus. . . låt mig se. . . jaha, fyra tusen dollars. . . 
och hälften däraf äro era. . . yes, sir. . . för att visa att jag 
är nöjd med er. . . Och så kommer ni till Chicago. . . kom 
ihåg det. . . Där är ett större kontrakt ute i Washington se- 
dan. . . kommer därifrån nu, som jag nämnt. . . yes, sir, ett 
stort kontrakt, som ni får ta hand om . . . räcker ett år minst 
. . . Men hvad är det för oväsen. . . ?** 

De sprungo båda upp från bänken. Från ett stycke borta, 



54 

där några af arbetarna haft pokulerande för sig, kommo 
grälande, svärjande röster. Där var dock en röst, som i sin 
grofva högrösthet skilde sig från och hördes öfver de andra. 

"Det är Gregor igen'', sade Malkow, "när han är full, är 
han som från förståndet. Han kommer hitåt, kom låt oss 
gå in.'' 

Men innan de båda männen hunnit in i vagnen, kom 
Gregor rusande fram till dem. Han hade synbarligen intet 
mål, han drefs endast af rusets vilda andar. Men när han 
fick se Lager, som genom sin klädsel skilde sig från Malkow 
och arbetarna, rusade han med ett vråltjut på honom och 
fällde honom med ett slag till marken. I nästa ögonblick 
blixtrade en knif, och den var redan lyft för att tillfoga Lager 
ett dödande hugg, när angriparen med ett enda ryck slunga- 
des flera fot bort. Gregor var som alla ryssar stor och stark, 
men för Malkows jättelika styrka var han som en vante. 
Han reste sig sakta, gnuggande sig i ögonen liksom för att se 
efter hvad som händt honom, kastade så en lång, skamsen 
blick på Malkow, mumlade ett hest : Förlåt I och lomade så af 
mot sitt sällskap. 

Lager hade rest sig. Han var blek och darrade i alla lem- 
mar. Han räckte Malkow handen. 

"Ni har räddat . . . räddat mitt lif . Jag kan tacka er, 
men. . . men. . . ni vet inte. . . ni vet inte. . . min skuld till 
er var förut så. . . så stor. . . och nu har jag er. . . Boris' 
son. . . att tacka för mitt lif . . . Boris' son. . . Boris' son. . . 
Hur underliga äro inte ödets vägar. . ." 

Han hade talat de sista orden hälft för sig själf. En be- 
kännelse, som han ofta förut haft behof af, darrade på hans 
läppar. Han ville bekänna hur han handlat mot Malkows 
far, han hade under alla dessa år känt det som ett mord, och 
dessa tankar, dessa samvetsförebråelser, hade förföljt honom 



55 

allt if rigare, de hade ofta drifvit sömnen från hans läger, gjort 
honom ängslig och skygg. 

Han hade haft framgångar, stora framgångar, som skaffat 
honom anseende bland landsmännen och andra och äfven 
gjort honom afundad. Man hade ofta kallat honom en 
lyckans förklarade gunstling, emedan han vunnit rikedom — 
detta sattes alltid främst — en framstående ställning och, 
icke minst, ovanligt lyckliga familjeförhållanden. Men ing- 
en visste, nej, ingen visste, att trots allt det där satt en mask 
och gnagde oaflåtligt på hans lyckas träd. Han hade aldrig 
varit fri för det gnagandet, i ensamma stunder hade han 
liksom tyckt sig kunna höra det — åh, det hade varit för- 
färligt! Och efter som åren gingo, hade han känt det allt 
tydligare, allt skarpare, i stället för att tiden skulle breda 
glömska däröf ver. 

Han hade kallats lycklig — ja, för världen, soni inte kun- 
de se längre än till ytan, hade han synts lycklig, men män- 
niskorna visste inte ... de visste inte ! Ja, han skulle varit 
lycklig, ty han hade ju alla skäl att känna sig så, om det ej 
varit för det där. . . för minnet af Boris. . . hans af skedsblick 
... åh, han hade aldrig kunnat glömma den blicken. Han 
kunde se den när som helst. . . det var det minnet, som aldrig 
velat släppa honom . . . Han hade i sådana stunder ofta känt 
sig, som han skulle velat offra allt för att ha det ogjordt. . . 
det där med Boris. . . Boris. . . var det inte mord?. . . Han 
hade i alla fall känt sig som en mördare. Och då hade alltid 
på senare tiden tankarna sökt sig till Malkow. Kanske om 
han bekände allt för honom och bad honom. Boris' son, om 
förlåtelse, skulle han slippa att plågas af det där minnet. 
Frid skulle komma till hans själ med förlåtelsens ord. 

^^Malkow, jag har något att säga. . .'* * 

Lager hade inom det ögonblick, som följde på impulsen 
att vid detta tillfälle säga Malkow allt, genomgått hvad här 



56 

ofvan relaterats, och de första orden hade redan undslnppit 
honom, när en ny tanke, en hittills för honom alldeles främ- 
mande tanke, for genom hans hjärna och med ens så helt 
upptog honom, att han tvärtystnade. Ja, så skulle han få 
sin skuldbörda lättad, var slutet på hans tankegång. Han 

kramade Malkows hand hårdt. 

« « « 

Vi förflytta oss nu utan vidare några dagar fram i tiden 
och från "the railroad camp'* i Wyoming till det eleganta 
residens i en af Chicagos fashionabla förstäder, som ägdes af 
John Lager och beboddes af honom och familj. 

En automobil stannar utanför, och ur den hoppar Lager. 
Han är åter hemma efter sin långa resa. Bedan ute på 
trappan komma hans hustru och hans dotter honom till mötes 
och taga honom i famn och välkomna honom hem. Ingen 
kan misstaga sig på att detta är en lycklig familj. Familje- 
faderns mottagande är för hjärtligt för att inte komma från 
hjärtat. 

Lager har snart resklädema af och tvingas af sin dotter 
ned i en af de mjuka fåtöljerna. Och därefter utkräfver 
hon sin gamla rätt att krypa upp i pappas knä. Då får hon 
med ens se det blåsvarta märket i pannan efter Gregors slag. 

"Men, pappa, hvad är det? Har du varit utsatt för någon 
olycka? Du skrämmer mig — du har inte skrifvit ett ord 
om detta. Stygga pappa, nu får du vara så god och tala om 
alltsammans, eljest får du minsann inte en enda puss mer.^' 

Lager nästan ryckte till. Dotterns fråga bragte h(mom 
ju med ens ansikte mot ansikte med det beslut han fattat, 
när han teg med bekännelsen till Malkow. Han såg med af 
ömhet våtskimrande blick på dottern. Hon var hans enda 
barn, hans ögonsten, hans dyrbaraste skatt. Och denna 
skatt var han dock färdig att betala sin skuld med! När 
han såg in i dotterns ögon, kände han det som han handlat 



57 

ytterst själfviskt. Hur hade han ens kunnat tänka det. . . 
nej, han kunde icke fullfölja sitt beslut, han ville inte på 
något sätt inverka på dottern. Men om. . . nåja, man finge 
väl sel 

^^Det där^', svarade han och satte fingret på stället, där 
märket efter slaget var, "det där är ingenting, min lilla pulla. 
Men*', fortsatte han och lade en hand på hvardera axeln på 
dottern, "det kunde lätt händt, att du inte nu haft någon 
pappa att sitta i knä hos. Jaha, det var på håret nära. Om 
det inte varit för Malkow. . . du minns den unge man, som 
du en gång beskyllde för att ha sökt springa öfver dig?*' 

"Om jag minns honom? Har jag kanske inte mer än en 
gång frågat dig efter honom, fast du varit så fasligt upp- 
tagen af de dumma affärerna, att du inte hört på hvad jag 
sagt.*' 

"Har du det? Och må det tillåtas mig fråga hur det 
kommit sig, att min dotter frågat efter en ung man, som hon 
inte känner och inte sett mer än en enda gång i sitt lif och 
då var i fara att bli ihjältrampad af honom? Jag är mer 
än vanligt nyfiken, Annie.*' 

"Äh, jag vet inte, pappa, men han såg så hjärtinnerligt 
god ut; det finns bestämdt inte något svek i honom. Är jag 
inte god människokännare, du pappa?** 

"Du har rätt, det finns intet svek i honom. Han är. . .** 
"Ja, jag minns du sade att han var son till din förste vän 
här/ landet. . .** 

"Det var rent märkvärdigt hvad du minns väl allting i 
förbindelse med den där unge mannen. Det ser misstänkt 
ut. . . nej, så vackert du rodnar. Jaså, det är på det 
viset. . .** 

"Nehej, det är alls inte på det viset Jag minns honom 
bara så där tydligt, därför att han var så vådligt olik de 

/ Västerland. 5 



58 

slätkammade, svansande och läspande herrar, som jag eljest 
känner, ser du pappa/' 

"Då bryr du dig väl inte heller om att jag bjudit honom 
hit om ett par månader. . . du kanske t. o. m. fordrar att 
jag skall ge återbud, Annie/' 

Till svar slog hon armarna om halsen på fadern för att 
dölja den sky af rodnad, som hon kände stiga i ansiktet, och 
han förstod. — 

Vi behöfva nog inte fortsätta längre. Läsaren gissar sig 
säkert till hur det gick. Vi vilja endast säga, att när Malkow 
en dag några månader senare stod inför sin principal, i blyga, 
tafatta ordalag anhållande om hans dotters hand, fick han 
inte afslag, utan blef i stället tagen i famn. 

"Du får henne, min dyrbaraste skatt, ty du är Boris* son . . . 
Boris* son.'* 



% 



För Jannes skull. 

Iu var det således afgjordt — och så godt var det. 
Fru Benediktsson drog en liten suck af lättnad, 
int« Bom så, att hon var särskildt glad öfver resan 
till Amerika. Men framtiden hade tett sig sä 
tröstlös och mörk, att nu kände fru Benediktsson sig en eller 
två procent nöjdare vid tanken på att en ändring skulle ske, 
sak samma hvad den nu ledde till. 

Där låg brefvet med biljettema, som hennes bror i Chicago 
förskotterat. Jaha, så var det då bara att göra sig af med 
hvad man inte ville ta med. Det blef alltid en hundra kronor 
för de gamla stumparna, och det kunde minsann vara bra att 
ha på resan och när de kommo fram. För om också hon 
hade sin bror där, a& vore det inte roligt att behöfva lita till 
honom för allt. 

Fru Benediktsson tog upp broderns bref med biljettema 
och läste det för andra gången. "Dear alster Malin", stod 
där, "jag är mycket busy och har inte tid att ekrifva långa 
letters. Men som jag sagt, du är much bättre af här, som 
du har det ställdt för dig med en sådan man, och pojken 
kan börja göra pengar första dagen han är här, det skall jag 
se till. Jag innesluter tickets för tre hela passengers, för 
Janne får inte gå för half, när han är fjorton. Look out 



60 

för runners i New York och låt inte pojken äta för mycket 
bananas på tåget, för det gör dom alltid, och så blir dom 
sjuka. Farväl, tills vi träffas. Din loving brother Fred.^' 
Det var kort och godt, men det var ju allt som behöfdes. 

Fru Benediktsson stack in biljetterna tillsammans med 
brefvet i det stora, aflånga kuvertet igen. Så'na lustiga 
kuvert, dubbelt så långa som breda i stället för fyrkantiga. 
Det var nog som man sagt, att allt i Amerika var olikt det 
i Sverige. Ja, måtte det nu också bli för henne olikt hvad 
det varit här hemma. Håhål 

Det var mest för Jannes skull, hon beslutat sig för att 
resa. Han var nu fjorton och hade konfirmerats. Det var 
inte värdt att tänka sig att hålla honom i någon lära, för 
Benediktsson hade ju blifvit omöjligare med hvarje år, och 
nu hade det kommit så långt med honom, att hvartenda öre 
han förtjänade, när det någon gång föll honom in att arbeta, 
lades på krogen. Tänk, att han kunnat bli ett sådant kräk, 
han som varit så ståtlig och nobel. Fru Benediktsson tänkte 
på den gången, när det just kommit till förklaring mellan 
dem och hon hade presenterat honom för sina föräldrar, hur 
modem hade gråtit af glädje öfver en så fin och städad svär- 
son. Ja, det var då, det. Gud ske lof, att mor inte fått lefya 
och se hur det gick. 

För det hade varit svårt, hon visste sannerligen inte hur 
det varit möjligt att få det att gå många gånger, utan någon 
hjälp af mannen till hushållet, snarare tvärtom. Hon hade 
slagit sig på hembak, men det blef ju inte mycket, aldrig 
öfver tolf kronor i veckan. Man kom inte långt med tolf 
kronor, allting så dyrt, och så var där ju skatt och så^nt. 
Det hade varit knalt, det var säkert, det. 

Hon hade ännu haft sina krafter, men hon blef ju äldre 
och äldre. Och Benediktsson blef, som sagdt, omöjligare och 
omöjligare, arbetade mindre och drack mer. Så det var pin 



61 

otänkbart att hålla Janne i lära. Han måste hjälpa till med 
förtjänsten i stället, om det skulle gå. Det gjorde modem 
rysligt ondt om Janne, men det fanns ingen annan utväg, 
nej, det hade fru Benediktsson inte kunnat se. Och med 
svidande hjärta hade hon måst låta honom ta plats som kon- 
torspojke. Det blef ju alltid 10 kronor i veckan, men inte 
var det någon framtid för honom. 

Så hade det händt, att fru Benediktsson en dag kommit att 
tänka på sin bror Fredrik i Amerika. Om hon skulle ta och 
skrifva till honom och omtala sina bekymmer! Ännu fanns 
inte en tanke på Amerika i hennes själ, det var bara för att 
få lätta på bekymren genom att tala om dem, som hon skref . 
Efter några veckor fick hon emellertid svar från brodern, som 
förstått brefvet så, att man ville höra sig för. Han skref, att 
under sådana förhållanden som deras var det bäst att resa 
till Amerika. "Du och Carl äro för gamla att ha stor nytta 
af att komma hit, men för pojkens skull, ser du. Han kan 
bli någonting här*', skref brodern. Fru Benediktsson hade 
som sagdt inte tänkt på något sådant, när hon skref, men nu 
stod det med ens klart för henne, att här var lösningen. Till 
Amerika, ja, till Amerika ! Där kunde Janne bli någonting. 
Det kunde betyda hvad som helst. Hade inte brodern, som 
inte haft en bit bättre förutsättningar än Janne, redt sig bra 
och var nu byggmästare i Chicago och byggde dussintals hus 
hvarje år? Det passade riktigt bra, för Janne hade alltid 
haft lust för murareyrket. 

Fru Benediktsson funderade inte länge, det var inte hennes 
sätt. Hon skref genast tillbaka till brodern och helt enkelt 
bad honom hjälpa familjen öfver. Det var väl inte riktigt 
rätt att handla så där, utan att först rådgöra med sin man. 
Men han var ju full dagen i ända, och hon måste tänka på 
Janne. Det var för Jannes skull, hon fick väl tänka något 
på sitt enda barns framtid, uppoffra något, om det så skulle 



62 

vara. Benediktsson var väl tvungen att foga sig i det som 
det blef . Det kunde göra precis detsamma, om han var här 
eller i Amerika, han blef nog aldrig människa igen. Men 
Janne, ack, det var ju pojkens hela framtid det gällde. Där 
borta i Amerika kunde han bli hvad som helst, det hade ju 
brodern skrifvit, och det kunde betyda miljonär och guvernör, 
till och med president. Här i Sverige såg det si och så ut 
med att bli någonting alls. 

Fast nog var det inte roligt, det var då säkeri:, att lämna 
fosteriand och vänner och den stad, där hon var född och 
bott i hela sitt lif. Och för att göra det svårare hade hon 
just i veckan fått två bättre kunder till för sitt hembak, och 
de voro så nöjda, så de lofvat att rekommendera henne till 
sina 'umgängesfamiljer. Kanske när allt kom omkring, det 
ändå vore säkrast som det var. . . man vet ju alltid hvad man 
har, men aldrig hvad man får. 

Det blef ve nog inte så trefligt i ett främmande land heller, 
där man var obekant med allt. Fru Benediktsson hade en 
gång hört af en som varit hemma på besök, att folk lefde till 
största delen på någonting, som var gjordt af deg med äpple- 
skifvor ini. Så det var inte värdt att tänka ta till hembaket, 
om det skulle knipa där borta. 

Men kanske Benediktsson bättrade sig, om han kom från 
sina supbröder. . . sådant hade händt. För honom som var 
så skicklig skräddare, om han höUe sig ordentlig, kunde det 
blifva riktigt bra. Men det skulle nog inte hända. Han var 
för inbiten supare, han kunde nog aldrig lägga bort det. 
Håhå! 

Det fick i alla fall gå hur det ville. För Jannes framtid 
skulle hon kunnat uppoffra mer än så. . . Det var inte hela 
världen för resten att resa till Amerika, det var ju tusental 
som rest dit, och det var väl inte värre för henne än för 
andra. 



63 

Benediktsson kom hem en dag, och för gammal ordnings 
skull domderade han en hel hop, för det han inte kunnat få 
arbete. Detta var inte så ärligt menadt, ty han befann sig 
just i en af dessa perioder, då han inte tog sig hårdt vid, om 
det också inte fanns en timmes arbete i hela världen. Men 
han finge uppehålla skenet, så ginge det lättare att få en tio- 
öring af hustrun till en bäsk. 

^TJsla tider, Malin, riktigt usla tider ! Allting ligger nere. 
Landet går åt. . . hva' ville du säga, Malin?'* 

Fru Benediktsson fann här ett det lägligaste tillfälle att 
meddela sin herre och man hvad hon gått och ställt till med. 

"Jaha, du Carl, du har så rätt i det, så. Å därför är det 
nog bäst vi tar å reser till Amerika. . .*' 

"Till Amerika? Nej, hörru, Malin! Tänker du låna 
Cederströmmens flygmaskin, hva*?*' 

"Nej, Carl, jag har skrifvit till bror Fredrik å bedt honom 
sända oss biljetter, för det ser du väl, att inte går det på 
detta viset längre. . .'* 

Fru Benediktsson blef allt ifrigare, och hennes man bara 
stod och stirrade på henne. Sådan hade han aldrig förr sett 
henne, hon, den undergifna, tyst och tåligt slafvande hustrun. 
Det var en ny erfarenhet för Benediktsson. Trots sitt half- 
rus vädrade han någonting, som han inte skulle kunna be- 
segra, emedan han inte förstod sig på det. Men instinkten 
sade honom, att det var inte en nyck hos hustrun, utan nå- 
gonting med rötter djupt, djupt nere — helt enkelt en natur- 
drift, moderskänslån. I striden mot den skulle han stå sig 
slätt, det kände han på sig. Men han måste dock inte ge 
tappt genast — för respektens skull. 

"Men hva' ska' vi i Amerika. . . vi ä' för gamla'*, invände 
han. 

"Ja, det vet jag, men begriper du inte, att det är för 
Jannes skull. . . där kan han bli någonting framstående, för 



64 

det skrifver Fredrik. . . Hva' ä' du för en far, som inte kan 
uppoffra så mycket för ditt barn, för Jannes framtid? Om 
du inte varit en så^n slarf, hade inte detta behöft ske, men. . .*' 

Benediktsson önskade inte höra mer. Så^nt hemskt humör 
Malin hade! Eetade han henne nu med motsägelser, löpte 
han fara att inte få den där tioöringen till den djupt och 
inneriigt efteriängtade bäsken. 

"Nå, när du har ställt om med det, så må det vara gjordt*^ 
sade han. "Du har alltid varit en kvinna med ruter i, du 
Malin. Men, säj, du råkar väl inte ha en tioöring. . .^^ 

Han fick den och var ej sen att kila ut för att omsätta 
den i en bäsk. 

Se'n blef det inte mer taladt dem emellan, förrän nu bref- 
vet med biljetterna kommit. Benediktsson stretade emot så 
mycket han orkade, men i botten af sin själ var han på det 
klara med att han berodde på hustrun i en grad, som inte 

m — — — 

tillät honom att låta henne resa med sonen från honom. Ty 

han hade fullt klart för sig, att intet kunde nu ändra hennes 

beslut. Nå, då så. . . 

m m m 

I sinom tid anlände fru Benediktsson med man och son 
till Chicago, där de vid stationen emottogos af byggmästare 
Johnson, som kom i automobil och hade brådtom som alltid. 

"Howdido, Malin, å howdido, svåger Benediktsson . . . bide- 
way, de^ blir nog bäst du kallar dig Benson, you know... 
Ä' de^ Janne ? Han är stor nog att go to work i måron, om 
så skulle va\ Well, vi får väl se. Yes, välkomna till Chicago ! 
Excuse me. . . har ni alla grejorna me^ er, så går vi.^' 

Och så hyfvades familjen med bylten och allt upp i auto- 
mobilen. Johnson körde själf, och inom 15 minuter voro de 
framme. 

Det var ett af byggmästare Johnsons egna hus, uppfördt 
för att säljas, modernt och hoprafsadt därefter. 



65 

^^eW^ sa' Johnson och började bära in utan vidare. 
^TV^ell, här ä' vi. This is my own honse, you know, å ni får 
bo här för tolf i månaden så länge. De' ä' bara half ränta. 
När jag fått sälja det, får ni naturligtvis flytta. Å så har 
jag köpt lite furniture åt er, så ni har nå'nting att ligga i 
och äta vid. Apropå de', så ä' där ett groceri rundt comem 
å milkdepot i nästa block . . . well, du hittar nog dit, Janne, 
men låt bara inte lura dej på växeln, å så sök upp mej i 
måron, så ska' vi se, om vi kan skaffa dej plats som apprentice 
. . . jag talte me' murarbasen i går om dej . . . ja, goodbye, 
trifs så godt, jag måste i väg till Hyde Park för att se efter 
ett hus." 

Och i nästa ögonblick hörde familjen bilens sista chugchug ! 
när den rundade hörnet. 

Fru Benediktsson hade handlöst sjunkit ned i en stol och 
satt nu och stirrade rakt framför sig. Ett sådant mottagan- 
de ! Knappt mer än goddag, och ändå hade hon och bror 
Fredrik inte träffats på 20 år. Var detta Amerika? 

Hon var icke den första, som tagit fel härpå. Den som 
reser till Amerika gör det för att söka lyckan bland andra, 
som kommit dit i samma af sikt. Men den nykomne känner 
sig icke desto mindre grymt bedragen, om han ej behandlas 
som en kär gäst. 

Så nu med fru Benediktsson. Hon hade väntat. . . ja, 
hvad hon väntat var hon visserligen inte på det klara med, 
men det var i alla händelser något annat än detta. Och 
hon greps af sin besvikenhetskänsla så starkt, att det var som 
om hon insvepts i en sky af bedröfvelse, hvars svarthet gjor- 
de, att hon kunde inte se vare sig framåt eller tillbaka, inte 
se himlen öfver sig eller jorden under sina fötter. Det var 
som om alla trådar, som förbundo henne med tillvaron, hade 
slaknat eller brustit. 

Midt under det hon satt så, kom Benediktsson in från de 



66 

andra rummen, som han och Janne tillsammans hade tagit i 
betraktande. 

"Det här är, ta mej tvärt om lif vet, ett palats ! Tänk dej, 
du Malin, vattenledning i köket å gas att koka maten med 
å isskåp . . . å det hade jag, ta mej tvärt om lif vet, inte trott 
svåger Fredrik om, men isskåpet ä^ fullt med allt möjligt 
godt, som har namn, . . skinka å äpplen å en burk lax, du, 

Oi • • • 

"Å apelsiner, du mamma, stora som så^*, föll Janne in och 
satte händerna skålformigt mot hvarandra. 

Fru Benediktsson skakade på sig, liksom för att göra sig 
fri från någonting. Hon reste sig nu och följde med ut i 
köket. Hon var nu husmodem igen. Allt underkastades 
en pröfvande undersökning och, se, det befanns vara ganska 
godt. 

Dagarna svunno, den ena efter den andra, fortare än aldrig 
förr, tyckte fru Benediktsson. Hon var så upptagen från 
morgon till kväll med att flytta på de nya möblerna, som bror 
Fredrik hjälpt dem till att få på afbetalning och som hon 
aldrig kunde se sig mätt på. Visst var det billiga saker, men 
de fägnade ögat. Hon hade länge nog fått gå och titta på de 
utlefvade, lappade saker, de fått nöja sig med där hemma. 
Nu var det allt nytt, från det minsta till det största. . . precis 
som om de varit nygifta. Så komiskt ! 

Benediktsson gick och såg viktig ut. Han hade hört, att 
här betydde det något att vara skräddare. De kunde för- 
tjäna ända till tjugufem dollars i veckan. "De* ä* inte långt 
från hundra kronor, du Malin**, sa* han till hustrun. Han 
ville emellertid först orientera sig en smul, innan han antog 
något arbete. Detta orienterande ledde till att han blef be- 
kant med landsmän, och bekantskapen ledde till besök på 
krogama, och snart var det den gamla visan igen. 

Janne hade uppsökt sin morbror och fått arbete. "Du kan 



67 

inte språket, du kan inte arbetet, så du får inte mer än fem 
dollars i veckan. De' ä* stränga lagar här, å du kan inte 
beräkna full pay, förren du är twenty-one, om du är aldrig 
så smart. Men du kan alltid vara sure of work, så länge jag 
lef ver — om du tentar te business^', lof vade morbrodern. Jan- 
ne förstod inte hälften af det där, men han begrep, att mor- 
brodern viUe hans väl. 

Men Benediktsson blef, som sagdt, inte färdig med att 
orientera sig. När han en dag kom hem, litet mosig, fann 
han sin svåger där. Det blef ord och inga visor. 

"What do you mean to loaf like that?*' Svågern glömde 
alledeles bort att tala svenska. '^Såndära fasoner går inte i 
detta köntrit, and don^t you forget it. Ut med dej å arbeta. 
Kan du inte få sy kläder, så lägg trottoarer eller måla hus 
eller hva' som står att få tag i. Här gäller det att göra skäl 
för sig. Den som inte vill arbeta, han ska' inte ha någonting 
att äta heller. De' står in the Bible. Ä så en sak, du får 
kalla dej Charley i stället för Carl, och Benediktsson, de' ä' 
för långtrådigt. Benson heter det på engelska. Således är 
ditt namn Charley Benson. Jag känner en firma, som jag 
byggt hus åt. Om jag ger dej ett kort till basen, får du 
arbete, det är jag säker på. Men no loafing, I tell you. Good- 
bye, Malin, goodbye, Charley." Och i nästa ögonblick var 
hans bil ett block borta. 

* « * 

Fem år ha gått — tiden går fort i Amerika. Det är en af 
detta lands verkliga välsignelser. 

Det är i slutet af juli. Solen bränner så het, att man tycker 
det är fara för att den skall antända husens spåntak. Det 
fräser på stentrottoaren, när en stänk träffar den, folk aktar 
sig för att taga med händerna på staketens järnstänger, som 
hela dagen varit utsatta för solstrålama. Inte den minsta 



68 

vindkåre fömimmes^ luften förefaller vara en enda dallrande 
värmemassa. 

I ett skuggigt hörn af köksverandan sitter mrs Benson och 
försöker stoppa strumpor, men det blir inte mycket gjordt för 
den olidliga värmen. Hon far om och om igen med förklädet 
öfver ansiktet. My goodness, hvar kommer all svetten från? 
Det är ju rent så en kan smälta. Sommaren är en led tid, 
tycker mrs Benson, tacka vill jag vintern. Fast när det är 
gnistrande kallt, så det knäpper i knutarna, då tycker mrs 
Benson, att vintern är en led tid — "tacka vill jag sommam''. 
Sådana äro vi nog lite till mans, det är bara det som skiljer, 
att somliga inte tänka ut tanken. 

Från hvar mrs Benson sitter kan hon se ett par målare, 
som hålla på med en husvägg. Solstrålama falla snedt på 
väggen — hvad det måste vara varmt där uppe på ställningen. 
De hålla sig med ena handen i gejdlinan, medan de arbeta 
borsten med den andra. Allt som oftast sätta de ned bors- 
tama i pytsen, hvarefter de draga upp näsdukar och torka 
sig under de vidskyggiga halmhattarna. Stackars alla dom 
som arbeta utomhus en dag som denna! tänker mrs Benson. 

En paus — så går tanken öfver till sonen. Undrar, hur 
John står ut? Den pojken är rent som besatt, han tar inte 
care af sig at all, när ett arbete ska' vara färdigt. Han har 
sin onkels tag, undan ska' det gå, om han också ska' stupa. 
Men just därför har det ju också gått honom väl i handom. 

Yes, det var då en välsignad stund de foro till Amerika — 
hur skulle det varit för dem nu månne, om de stannat i 
Sverige ? Inte annat än fattigdom och elände, det kunde en 
lätt räkna ut. . . Inte för att det alltid varit sötebrödsdagar 
här heller. . . nirs Benson mindes nog första tiden. Benson 
full från morgon till kväll. Gud vet hvar han fick allt från. 
Och inte var det mycket John fick i början, men det fick 
minsann räcka med det lilla hon själf förtjänte på att hyra 



69 

ut två fumished rooms. Det var dock märkvärdigt hvad det 
kunde räcka, när en inte hade annan råd. 

Men det hade blifvit bättre för hvarje år, ty John fick ju 
mer betaldt. . . Yes, den välsignadt rare pojken, hon kunde 
då inte vara annat än tacksam mot bror Fredrik, som rådt 
dem att resa hit, för här var det framtid för John, det var 
då säkert. Hon skulle aldrig ångra, att de farit till Amerika 
. . . aldrig. . . så bra hade de inte fått det där hemma; och 
hvad John beträffade, så — ja, det hade ju också varit så 
godt som uteslutande för Johns skull. . . 

Tänk, nästa år blefve John utlärd som murare, och då 
skulle han få fyra dollars dagen, för det var unionpris. Så 
ordentlig på alla vis var han, smakade inte starkt eller hade 
andra fula konster för sig. Han tog inte efter sin far; no, 
inte at all, thank goodness. . . 

Puh, hvad det var hett! Se så där, nu fingo målarna där 
borta ändå ge upp, det blef för hett för dem. Gudskelof för 
backporchen på eftermiddagarna; där var åtminstone skug- 
ga. Och så försjönk mrs Benson åter i tankar, medan stopp- 
nålen fördes ut och in på strumpan. 

Men där ute fortfor solen att öfverskölja världsstaden 
med värmefloden. Fram mot tretiden stod man inte ut 
längre, liksom på en tyst öfverenskommelse lade man ned 
sina verktyg och drog sig i skuggan. Det var som pulsarna 
i stadens kropp saktats i sitt språng, spårvagnamas ping- 
lande klockor voro de enda ljud, som förnummos. 

Mrs Benson spratt till. Var det inte någon, som ringde? 
My goodness, hvem kan det vara i denna värmen? Hon 
slängde den halfstoppade strumpan på stolen efter sig och 
skyndade genom köket och diningrummet till frontdörren. 
Genom glasrutan såg hon en polisuniform. . . det kändes som 
hjärtat ville stanna i henne. . . det var väl Benson det gällde 









70 

igen. . . men tänk, det måtte väl inte vara John. . . värmen 
... solsting... 

"Ä' de' här mr Benson bor?'' frågade konstapeln i en så- 
dans konventionellt lugna ton, när mrs Benson ändtligen fått 
dörren öppen. 

^Yes, men hvad är det. . . är det John. . . är han död. . . ?" 

Ta det lugnt, missis, det är kanske inte så farligt, men 
eljest är det så, att er son blef öfverhettad och föll ned och 
slog sig visst lite. Han har förts till Augustana-hospitalet, 
och de tro inte han kan lefva, förstås, men det göra de med 
alla. Tag det lugnt, mrs Benson, tag det lugnt. Goodbye !" 

Hon stapplade fram till en stol och sjönk ned i den. Det 
viUe inte reda sig på länge till några sammanhängande tan- 
kar. Det kändes som allt sammanstörtat omkring henne. 
Hvad hade hon gjort för att få lida så. . . Ack, att hjon nå'n- 
sin rest hit. . . detta skulle aldrig ha händt där hemma. . . 
hvarför hade hon, hvarför hade hon. . . men det var ju för 
Johns skull. . . för Johns skull. . . 



^ 




Anting 



en 



11 



eiier. 




refbäraren lämnade mig ett bref . Vid första ögon- 
kastet såg jag, att det var från Knut Björling. 
Det var hans egendomliga piktur, en hopgyttring 
af bokstäfver, olika till form och storlek, somliga 
sträfvande åt höger, andra åt vänster, liksom de handlöst 
kastats ned på papperet. Stilen förrådde, att den skrifvande 
visserligen ägde en icke ringa begåfning, men att han släppt 
herraväldet öfver sig själf, om han någonsin haft det, man 
kände detta intuitivt. 

Jag stod för ett par minuter och vägde med bref vet i han- 
den, innan jag bröt det, undrande hvad Knut ville nu. An- 
tagligen att jag skulle lägga mig ut för honom igen, som jag 
gjort ett par tre gånger. Men det komme inte att bli af mer, 
nej, jag hade bara att vänta obehag däraf. 

Det var nu öfver en månad, sedan Knut utan ett ord till 
förklaring lämnat den ganska goda plats, jag senast skaffat 
honom. Han hade ju gett mig sitt ord på att han nu ändt- 
ligen skulle sköta sig. Och han hade hållit sitt ord i nära ett 
hälft år. Jag började tro, att det dock skulle bli kari af 
honom till sist. Sista gången jag sammanträffade med ho- 
nom, var han sig inte lik, han gaf inte samma intryck af ett 
för alla vrånga vindar lössläppt flarn, utan hade han fått 



72 

något af den trygghet, som man alltid tycker sig finna hos en 
båt, den där ligger säkert förtöjd i hamn. Kanske det bara 
var för det han var i flicksällskap, något ovanligt för Knut, 
som eljest utan att vara kvinnohatare just aldrig sökt det 
täcka könets umgänge. 

Men så hade han, som sagdt, en dag blif vit borta från kon- 
toret, efter hvad jag fått höra, och var äfven försvunnen från 
sin bostad. Jag visste hvad detta betydde, och jag hade gjort 
upp med mig själf att inte vidare ha med honom att skaffa. 
Det var synd om honom, hade jag tyckt, men det fick vara 
förstånd med det också. Nej, Knut fick hädanefter vara för 
mig, detta sista hade gjort, att jag ansåg allt oss emellan 
oåterkalleligt slut. 

Jag slet öppet kuvertet och fann det innehålla ett bref på 
flera tätskrifna sidor. Det var ej likt Knut — således måste 
det vara fråga om någonting annat än ett ficklån eller hjälp 
till anställning. 

Jag läste: 

Käre vän! 

Ifär du läser detta, är jag död, eller också är jag en ny, fri 
människa. Det senare menar jag bokstafligt. Hur det skall 
gå till, vet jag dock inte. 

Jag är fullkomligt lugn i denna stund. Det finns ingen- 
ting i mitt blod, som ger mig abnormt sinnestillstånd. 

Så mycket är jag på det klara med, att jag måste ur det 
nesliga slafveri, som jag varit försjunken i, men hvar få 
krafter att göra mig fri ? Det är så med mig, att ju klarare 
jag ser mitt elände och ju allvarligare jag önskar resa mig, 
dess svagare känner jag mig. Det återstår endast att göra 
ett sista försök och, om jag misslyckas, dö. Hur det än aflö- 
per, får du aldrig se mig mera. Jag har träffat alla anstalter 
för mitt försvinnande — på ena eller andra sättet. 



73 

Jag skrifver detta bref till dig, emedan du är en af de få, 
som visat mig medlidande, som beklagat mig i stället för att 
fördöma mig. Enligt vanlig uppfattning borde jag tackat 
dig för din vänlighet — jag vågar inte kalla det vänskap, ty 
sådan har jag aldrig känt mig värdig att få — men utan att 
vara okänslig för den, kan jag dock icke vara tacksam för nå- 
got, som, när allt kommer omkring, endast varit ägnadt att 
förlänga lifvets helvete. Det hade varit bättre för mig, om 
jag fått en spark i stället. Det hade varit bättre för dig 
också, för du hade sluppit förarga dig öfver att ha blifvit så 
iUa lönad. Du och andra hade gjort mig en större tjänst, 
om ni inte räckt så mycket som ett finger åt mig, när jag 
tiggde och anropade om att bli dragen upp ur dyn. Under 
tvåjigets piska hade jag då fortare kommit dit, där jag nu 
står. Jag har nu liksom en dörr på hvar sida om mig, båda 
leda till befrielse. Den ena eller den andra. Jag känner 
mig nästan glad, nästan lycklig, att det är så. Antingen — 
eller 1 

Du känner mycket af min historia, men icke allt. Jag 
vill berätta den utan några utblommeringar, utan att söka 
ursäkter. Kanske är jag mer att beklaga än klandra — 
"more sinned against than sinning^ 

Det är rysligt att känna sig, som man kunde förbanna den, 
som man eljest skulle tackat för lifvets gåfva. Men det är 
så : det är min far, som bär skulden till att jag är sådan jag 
är. Det är från honom jag ärft mitt lifs förbannelse. 

Som du vet, var min far en högre ämbetsman i hufvudsta- 
den. När han vid fyrtio års ålder ändtligen kom på tanken 
att gifta sig, var han till det yttre den angenäme sällskaps- 
mannen, som njutit tappert af ungkarlslifvet, men dock icke 
förlorat någonting i anseende. Hans ställning i samhället 
öfverskylde mycket, som hos en lägre person skulle fått ett 
fult namn. I själfva verket var han en slaf under drycken- 

/ Väiterland. • 



74 

skapslasten. Och i förbigående kan jag säga^ att han hade 
kamrater, som icke voro bättre än han. 

Min mor var ett adertonårigt oskyldigt barn, när hon gifte 
sig med min far. Hon var så okunnig om världen och dess 
ondska, att hon icke på länge förstod hvilket elände hon råkat 
i. Någon egentlig kärlek hade hon väl aldrig känt för min 
far, utan så godt som tvingats af föräldrarna till ja-ordet. 
De voro många syskon, familjen lefde i små omständigheter, 
och det betraktades därför som en lycka för min mor att 
göra ett sådant parti. Ack, det blef raka motsatsen för 
henne. Jag har aldrig sett min mor glad, aldrig sett henne 
lycklig — men jag har sett henne så olycklig, som jag före- 
ställer mig en mänsklig varelse kan bli af sorg. Jag har ett 
klart minne af en gång, jag var bara sex eller sju år och min 
mor hade mig i knät. Hon satt tyst och såg på mig med sina 
alltid sorgsna ögon. I ett nu grep hon krampaktigt om mig, 
och den djupaste fasa spred sig öfver hennes ansikte. Efter 
en stund hviskade hon hest: "Mitt stackars barn, mitt stac- 
kars barn I Du har ju din fars blick.^^ Jag förstod det ej då, 
hvad det allt innebar, men hennes moderskärlek kände intui- 
tivt, att jag var ärftligt belastad. Ja, jag hade fått min fars 
druckna blick. Sedan har jag ofta i lifvet känt, att folk trott 
mig drucken, när jag icke varit det. Jag har läst någonstädes, 
att barn konmia till världen, som redan från aflandets stund 
äro dömda till elände. Jag var en af dessa olyckliga, jag var 
född drinkare. 

Du skall måhända inte tro det, men det är verkligen sant, 
att begäret efter starka drycker hade mig i sitt våld, redan 
innan jag konfirmerats. Jag var som besatt, jag kunde inte 
lef va utan spirituösa. Bara ett glas, så var det öfver för en 
dag eller längre. Begäret var ännu inte en förtärande flam- 
ma, men jag hade det i blodet. Ingen visste om det, ingen 
anade, att jag var sådan jag var, utom min mor. Och hon 



75 

kunde ingenting göra, ingenting mer än bedja till Gud för 
mig. Det gjorde hon, det kände jag. Hon förebrådde mig 
aldrig, hon bara såg på mig sorgset. Men modersögonen, som 
kärleken ger så skarp syn, sågo, att någonting var fel med mig. 
Då kunde hon slå armarna om mig och snyfta: "Bed till Gud 
om hjälp, mitt barn I^* Jag försökte det, men den som fått 
förbannelsen med lif vet, för honom finns ingen räddning. Har 
jag tagit fel härpå? Det skall visa sig nu. När du läser 
detta, då vet jag om det är så. 

Jag fick sluta i sjätte öf re. Det hette någonting annat, det 
blef ingen skandal af det, ty min far ägde stort inflytande på 
ett håJl, där rektorn af mycket goda orsaker önskade att stå 
väl. Och så sattes jag på kontoret för ett stort försäkringsbo- 
lag, med hvars direktör min far var intimt lierad. Jag fick 
nu större frihet, jag vågade öppet göra hvad jag förut måst 
smyga mig till. Hur jag skötte min plats, vet jag inte. Det 
blef till ett lif i sus och dus. Det ena drog det andra med sig. 

Och så kom den dag, då jag konfronterades med en för- 
skingring af ett tusen kronor. Det var mer, hur mycket vet 
jag icke, ty allt hade skett under ruset. Men de upptäckte 
inte mer än ett tusen. Min far tillkallades. Han påtog sig 
naturligtvis att ersätta beloppet, och saken nedtystades. Men 
när vi kommo hem, bröt min far ut mot mig i anklagelser, 
som retade mig till häftiga svar. ^T)u är en usling, du skall 
draga skam öf ver dina föräldrar*^ skrek han åt mig. Min 
mor brast i gråt. Då kunde jag inte hålla mig. "Ja, jag vet, 
att jag tillfogat min mor djup sorg, men hon skall förlåta 
mig, ty hon vet, att jag kan inte hjälpa det. Det är genom 
min far jag blifvit sådan, det är ett fadersarf, som jag fick re- 
dan i moderlifvet." Min far råkade i häftig vrede, och det 
blef ett uppträde, som slutade med att jag måste bege mig af 
till Amerika "för att bli människa^\ 

Ack, är det möjligt för en sådan som mig att bli människa 



76 

i Amerika? Nej^ den som inte kan räddas där hemma^ kan 
inte räddas där kampen för tillvaron är dubbelt så hetsande^ 
där klara hufvuden och starka viljor oeftergifligt kräfvas för 
segers vinnande. En vildhjärna kan Amerika tämja och skän- 
ka framgång och lycka^ men den moraliskt svage, den förfall- 
ne väntar snabb och oundviklig undergång. Det är som att 
kasta en med förlamade armar och ben öfver bord midt i en 
flod med strid ström. Det kan ju vara längre eller kortare 
väg till forsens stenar, men där krossas alltid det olyckliga 
offret till döds. Hvad gör det, om det dröjer en dag eller en 
månad eller ett år, det betyder blott att offret får kämpa så 
mycket längre, får lida lif sånger så mycket längre, får känna 
den dödsdömdes ångest så mycket längre. Men alltid samma 
slut — något annat vore som att ändra naturens ordning. 

Jag förbannar dock icke Amerika för det ingenting af det 
goda, som skall finnas här, kommit på min lott. Det är mitt 
fel, icke Amerikas. Tillfällena ha vimlat omkring mig, det 
bara hade behöfts det rätta slagets vilja. Jag har nog haft 
stunder af intensiv vilja, af stark åstundan, ty sådant får man 
här, äfven sådana som jag. Men hvad gör det, när man är 
besatt af djäf vulen. 

Du känner till det mesta af hvad jag gått genom under des- 
sa tre år. Det förvånar mig själf, att jag gått genom allt det 
där. Jag skulle inte önska min bittraste ovän att smaka den 
erfarenhet jag gjort. Hvarför har jag ej gjort slut på det? 
Jag har varit för feg — feg är rätta ordet. Hur många, jag 
kan säga tjogtals gånger har jag ej stått och stirrat ned i flo- 
den, från hvars grumliga djup liksom en lockande Lorelei-låt 
om frid — frid ! — nått mitt öra. Men alltid har min töck- 
niga hjärna dock vägrat att ge de skälf vande lemmarna den 
nödiga befallningen — det hade dock bara varit att klif va upp 
på broräcket och låta sig falla — alltid har hoppet hviskat nå- 
gonting om morgondagen, som gjort att jag släpat mig där- 



if rin för att kanske under en trottoar af bida morgondagen, 
då samma pina och elände väntat mig. Förståndigare hade 
varit att länge sen taga hoppet öf ver broräcket — jag har sett 
andra, mindre olyckliga än jag, göra det, men jag har varit 
för feg. 

Är det inte konstigt, att man skall sakna mod att rädda sig 
ur en brinnande eld ? 

Mitt lif har inte varit ett bohémelif . Ett sådant får tänkas 
innebära glädjestunder med kamrater i lycklig förgätenhet af 
hvad som fordras af ordentligt folk. Men det har inte varit så 
med mig, jag har just inga kamrater eller vänner haft, jag har 
gått för mig själf, brytt mig om ingen, strukit omkring från 
krog till krog, tills elden i strupen falnat och jag raglat hem 
till min bostad — när jag haft någon. Och så har det gått 
dag efter dag, jag har under långa perioder kunnat någorlunda 
sköta mina göromål, men mot kvällen har det känts, som hela 
min varelse skulle sönderslitas af begäret efter något starkt. 
Det har gått an, så länge jag förmått tillfredsställa de onda 
andarna inom mig med att offra kvällen åt dem. Men den dag 
har alltid kommit, då jag öfverrumplats och drifvits som en 
galning bort från arbetet till krogen. Då ha alla fördämning- 
ar brustit, då har jag för dagar, ja, hela veckor inte vetat till 
mig. Och för hvarje gång detta upprepats, har jag blifvit 
motståndssvagare. Jag har känt, att det en dag skulle bli 
slut med all vilja, då jag inte längre skulle kunna hoppas — 
då jag, viljelös och hopplös, skulle slockna bort från pinan. 

Så sken sol för en kort stund på min stig. Kanske det varit 
bättre, om det inte skett. Och hoppet spirade igen i min själ, 
gjorde det ljust omkring mig, och världen blef vackrare. Men 
så blef det åter mörkt, dubbelt mörkare än någonsin. Den 
episoden känner du inte^ Här skall du får höra ! 

På kontoret hos Harrimans, när jag var där, fanns en ung 
flicka anställd. Hennes namn är Josefina. Det var en käm- 



78 

flicka med både hjärna och hjärta. Du såg henne visst en 
gång. Hon fäste sig vid mig från första dagen^ hvad hon nu 
än såg hos mig^ men det var allvarligt menadt. Det kom så 
långt oss emellan^ att vi talade om vår kärlek. . . 

Du förundrar dig säkert öfver hur hon ville ha det minsta 
att skaffa med en sådan som jag är. Men^ ser du^ hon visste 
ingenting. Jag behärskade mig under den tid vi umgingos^ 
så att hon aldrig fick se mig sådan jag var. Och det var det 
underliga^ att jag aldrig känt mig så stark, som när denna 
rena, oskyldiga, älskande flicka var vid min sida. Det var 
ibland som jag fått ny tro på mig själf, och jag grät vid 
tanken på att kanske förbannelsen kunde lyftas från mitt lif . 

När Josefina och jag gingo därute i Lincoln Park om kväl- 
larna, där det doftade af nyutspruckna blad och grönt gräs, 
var det som äf ven en vårlig känsla fått makt med mitt sinne. 
Jag måste dock säga, att det var mer för hennes skull än för 
min egen jag hoppades. Hon var ju så förtroendefull, så glad, 
så vän — det kändes som ett brott att svika hennes förhopp- 
ningar, hennes oskuldsfulla tillförsikt. Och slutligen kom 
jag själf också att lefva med i den ljusa värld, som hon alltid 
var färdig att tro på. Och när jag vågade mig på någon in- 
vändning, tystade hon mig med en kyss. En pärla till flicka 
är hon, en hel förmögenhet för den man, som en gång får 
nåden att kalla henne sin. 

När vi med armarna lindade om hvarandras lif sutto och 
lade planer för framtiden, spelade alltid ett litet cottage i ut- 
kanten af staden hufvudrollen däri. Där ute var det mer sol 
och luft och blå himmel, och där skulle Josefina ha en träd- 
gårdstäppa, och klangrosor skulle täcka vår veranda, där vi 
skulle sitta om kvällarna och fröjdas åt lifvet. Och Josefina 
insisterade på att vi skulle ha några höns, som skulle värpa 
färska, sköna tigg till min frukost, och tuppen skulle gala, 
när den härliga morgonsolen steg öfver Michigan-sjön. 



79 

När jag en gång sade henne, att allt det där var en vacker 
dröm, som aldrig kunde realiseras, ty jag hade ingenting, och 
äfven cottages i utkanten af staden kosta stora summor, då 
omtalade hon, att det kunde när som helst bli en verklighet — 
ack ! hvad hennes rodnad var skön, när hon sade detta — ty 
hon hade sitt modersarf orördt, och det räckte att köpa cottage 
för och lite till. Så var det hindret för min lycka också borta ! 
Kan du undra på att jag lät mig ryckas med och för en tid 
var fylld med godt hopp I 

Men så en dag helt plötsligt inställde sig begäret efter rus- 
drycker igen. Jag hade på flera veckor endast haft ett eller 
högst två glas om dagen. Men nu kände jag, att det var det 
gamla. Jag stred emot — för min egen skull och för hennes 
skull — jag stred heta strider, ibland med seger, men oftare 
med förödande nederlag. Och vissheten kom allt starkare till 
mig, att de onda andarna aldrig skulle släppa mig. 

Skulle jag draga denna flicka, som älskade mig så högt och 
som jag lärt mig älska tillbaka — skulle jag draga öf ver henne 
samma sorg, nej, störta henne ned i samma olyckas afgrund, 
där jag sett min mor vrida sig af marter? Med berådt mod 
göra mig skyldig till att skaffa varelser till världen, som skulle 
vara födda med samma förbannelse som jag? Nej, nej, det 
finge inte ske. Där jag låg i den tysta natten och våndades på 
mitt läger, såg jag min moders vålnad resa sig upp för min 
rusiga blick — det var väl endast en hallucination, men den 
var förfärande reel för mig i det ögonblicket — det låg liksom 
en bön i hennes ögon, en bön att ej göra Josefina olycklig. Och 
med ens klarnade det omkring mig, jag såg tydligt hvad min 
oafvisliga plikt var. När jag fattat mitt beslut, skyndade jag 
mig att meddela Josefina det. Jag vågade inte säga henne 
det ansikte mot ansikte, jag kunde då ha vikit för den frestel- 
se, som hennes Ijufva ögon uttalat. Jag skref till henne, jag 
vet inte allt jag skref, men det var i alla fall så mycket, att 



80 

jag var henne ovärdig. Och jag gick inte tillbaka till konto- 
ret^ utan dref hela den dagen och natten och många följande 
dagar och nätter omkring som ett vrak på hafvet. När jag 
ändtligen kom till mig själf — det var för tre dagar sedan — 
började jag mina förberedelser för slutet. 

Och här sitter jag nu, många mil från Chicago. Gör dig 
inga besvär med att söka efter mig, du skall inte lyckas finna 
minsta spår. Vare sig mitt sista försök lyckas eller ej, vare 
sig jag är lef vande eller död, när du läser detta — farväl 1 

Knut. 

* 

Jag har aldrig hört ett ord af eller om Knut B jörling, sedan 
jag emottog detta bref . Tio år ha flytt. Jag vet ej hur det 
kommer sig, men jag kan ej helt slita mig från tanken, att 
han lef ver någonstans — en ny, fri människa. 



Ä 



Vid målet. 

JLakevood högskolan skulle graduatioB exercises 
äga rum i kväll, och den stora afisembly hall strUade 
af ljus från ett hundratal elektriska lågor. Sådana 
tillläUen var principal Ooodiuan mån om att göra 
gå högtidliga som möjligt, på det att de för de unga mätte bli 
ett ljust och varmt och gladt minne för lifvet. 

Bland de första att stiga in och taga plats var mrs Carlson, 
tvättgumman från Carlisle ave. Hon satte sig så långt fram- 
me hon Tågade för att kunna höra och se bättre ; för hon ville 
både höra och se i kväll. Hennes Emil var en af giaduates, 
och till råga på allt var han utsedd till valcdictorian. Ska' 
säga, att det inte var liten ära för den fattiga tvättgununans 
son I Så tyckte hon själf ; hon kom sig inte för att tänka efter, 
att hon nu var i Amerika, där sådant sker hvarje dag. 

Mrs Carlson gjorde sig till att med näsduken torka sig om 
näsan, men det gällde dock mest ögonen, som inte ville hålla 
riktigt tätt. Så tittade hon sig förstulet omkring för att se, 
om någon observerat att hon gmt. 

Yes, detta var en glädjedag för mrs Carlson. Det var rakt 
omöjligt att håUa sig torr i Ögonen, när hon tänkte p& det. 
Och medan salen fylldes af föräldrar och anhöriga till andra 
gtaduates, hade hon god tid att låta tankarna bära sig tillbaka 



82 

öl ver de gångna åren med deras släp och slit och umbäranden. 
Men dessa år hade också varit rika på stunder af den rena 
glädje^ som endast en älskande moder har fått nåden att kän- 
na här i världen. 

Emil hade ej varit mer än sju år, när fadern, som var mu- 
rarehandtlangare, en dag föll ned från ett par våningars höjd 
och slog ihjäl sig. Han hade haft sitt hufvud för sig, Carlson, 
och han hade absolut vägrat att låta lifförsäkra sig eller på an- 
nat sätt trygga familjen mot sådana eventualiteter som denna. 
Det lilla som hopsparats gick åt att få Carlson på ett kristligt 
sätt i jorden. Och sen stod änkan där med sitt barn på bar 
backe. 

På mången skulle belägenheten verkat förlamande. Om 
mrs Carlson tillhört fint folk, skulle det säkert gått brådt för 
henne att glida utför, tills hon nått den misär, som är förfärli- 
gare än blott och bart fattigdom, därför att den är så tröstlös, 
så utan vilja eller ambition att resa sig. Men hon var icke af 
det slaget, för henne var fattigdomens hårda villkor ingen- 
ting nytt. 

Hur hade hon ej fått svälta och frysa som barn hemma i det 
lilla smålandstorpet ! Hur hade hon ej fått umbära och låta 
sig nöja och arbeta öfver sina krafter, så tidigt som någon 
ville taga henne i tjänst! 

Så mrs Carlson stod inte villrådig, när hon fann, att det 
behöf des att ta i. Det var bara att arbeta, d. v. s. arbeta med 
händerna, grof t, tungt. Hon hade aldrig fått lära någonting 
annat. En fattig torparflicka, som måste ut och tjäna, så 
snart hon läst sig fram för prästen eller förr, får inte lära sig 
att spela på piano eller brodera på silke eller måla glödande 
rosor på porslin eller göra annat af liknande slag, som man, 
när nöden tränger, kan svälta sig fram på. Det är för annat, 
minsann, som bönderna ha pigor. När det således nu gällde 
att skaffa mat åt sig och sonen, fanns det för mrs Carlson inte 



83 

mycket att välja på. Inte valde hon länge heller^ utan ställde 
sig resolut vid tvättbaljan. Det är ett hårdt arbete^ men när 
man har krafterna, är det inte bland de sämst gifvande. Mrs 
Carlson redde sig godt, ty hon var mån om att göra ett heder- 
ligt arbete — det finns stor skillnad pä tvättgurmnor också 
— och hade jämt fullt upp att göra. 

Medan mrs Carlson stod där, dag efter dag, öf ver den ry- 
kande tvättbaljan och gnuggade på sina bättre lottade med- 
människors smutsiga kläder, tänkte hon öfver många saker. 
Det var rysligt mycket hon inte förstod, hur hon vände på det. 
Men ett stod klart och tydligt för henne, som om det skrifvits 
med alnshöga bokstäf ver, och det var, att den som inte lärt nå- 
gonting, kom aldrig ur fläcken. Det behöf des mer än god vilja 
för att komma ett enda steg högre än det allra nedersta. Mrs 
Carlson hade aldrig hört om att redan flera århundraden förut 
hade en af de största filosofiska snillen mänskligheten haft 
bland sig uttalat den satsen : ^^Kunskap är makf^ men hon 
liksom kände i luften att det var så, att kunskap var makt. Det 
behöfde man väl inte vara filosof för att känna. 

Att hon för egen del fann sig dömd till att hålla på vid 
tvättbaljan, emedan hon inte fått sig något annat, det födde 
emellertid ingen bitterhet hos mrs Carlson. Hon visste ju, att 
det var ingens fel, att hon gått miste om så mycket. Föräld- 
rarna hade inte kunnat göra mer än de gjort — och för resten 
skulle det inte tjänat till så värst mycket där hemma, ty där 
blef den som var slagen till kopparslant i alla fall aldrig mer 
än kopparslant. På sin höjd kunde den ena slanten bli blan- 
kare än den andra. Men, si här i detta välsignade land var 
det annat, det var det, förtrodde mrs Carlson sig själf . Som 
ett slutresultat af mrs Carlsons funderingar kom hon till det 
fasta beslutet, att hennes Emil skulle bli någonting — någon- 
ting annat än murarehandtlangare som far sin. I hennes tan- 
kegång hade detta någonting visserligen ingen bestämd form. 



84 

men det började i alla fall med education — sedan kom nog 
det andra. Hade hon inte sett kanske^ hur Andersons^ gro- 
oerymannens^ Charles fått plats på ett stort kontor nere i sta- 
den, när han väl hade graduerat? Och var inte skräddare 
Lundqnists August anställd i courthuset och hade trettio dol- 
lars i veckan ? Men så hade han också fått lära sig någonting, 
ty de hade hållit honom i business college ett helt år, se^n han 
slutat i folkskolan. 

Yes, Emil skulle ha education. Det var inte af högfärd, 
mrs Carlson dref s till detta beslut, nej, detta var fjärran från 
henne. Modershjärtat behöfver inga sådana bevekelsegrunder 
för att drömma om allt möjligt stort och vackert för barnens 
räkning. Finns det väl en mor, som icke hoppas, att hennes 
barn skola få det en liten smula bättre än hon har haft det? 

Det var förhoppningar af detta slag, som gjorde släpet så 
jämförelsevis lätt för mrs Carlson, att hon aldrig fann anled- 
ning att klaga. Härtill kom, att Emil var en ovanligt snäll 
och begåf vad gosse, som inte bragte sin mor några sorger eller 
bekymmer. Med sonen hade hon aldrig talat om sina planer, 
sina förhoppningar och drömmar, och han blef ej så litet öf ver- 
raskad, när han kom hem med Fostermedaljen från folkskolan 
och modem, som om det alltid varit en afgjord sak, sade : "Ja, 
nu ä^ de bara fyra år till, så ä* de' inte mitt fel, om du inte 
blir nå^nting.*' Han hade ju önskat att få fortsätta i högsko- 
lan, men han hade inte vågat hoppas därpå, enär han visste 
modems omständigheter. 

De fyra åren hade varit betydligt svåra att draga sig ige- 
nom. Det blef ju alltid större utgifter, hur man bar sig åt. 
Det värsta var, att hon kände sig inte vara densamma längre. 
Det hårda arbetet började ta på henne. Hon kunde inte flän- 
ga det från sig som förut. Hon blef fortare trött, och så k\m- 
de det ibland kännas så besynnerligt inne i bröstet, så hon fick 
stanna midt i arbetet och liksom hämta sig. Om inte Emil 



85 

hjälpt henne med vridmaskinen^ när helst han var hemma^ 
hade det bestämdt inte gått. Och så om lördagarna levererade 
Emil grocerier m. m. för Johnson^ för hvilket han fick uttaga 
matvaror för två dollars i butiken. Det var ingen liten hjälp 
det. 

Och så gick den ena dagen efter den andra ; hon måste hålla 
ut^ tills Emil var färdig att gå ut i lifvet. Nu stod hon vid 
målet, och det kändes skönt. 

Medan mrs Carlson satt där och genomgick i tankarna den 
gångna tiden^ hade salen fyllts^ och nu kommo graduates in- 
marscherande. Där gick Emil — åh, den pojken, hennes rare 
gosse ! Så bra han tog sig ut med den där lärdomsmössan på 
huf vudet och liksom en prästkappa öf ver axlama. Hon kunde 
inte se sig mätt på honom, ögonen fylldes af tårar om och 
om igen, och det var så förargligt, ty hon fick ju använda näs- 
duken oafbrutet. Hon snöt sig högt för att inbilla de om- 
kringsittande, att det var snufva hon anfäktades af. Men, 
åjane mej, så glad hon var, så glad, så glad! Hon skulle i 
denna stund inte velat byta med Bockef eller. 

Det ena numret efter det andra utfördes, och så kom då 
Emils valedictory. Mrs Carlson knäppte händerna hårdt ihop, 
detta var en helig stund för henne. Nu fingo tårarna ström- 
ma fritt. Hon såg inte längre hans gestalt där framme på 
plattformen, hon endast hörde hans röst. Orden han talade 
förstod hon inte mycket af, men det gjorde detsamma, för det 
var ju hennes Emil. Tänk, så vackert han talade, det lät som 
den utsöktaste vältalighet för mrs Carlsons öron. Oh, my 1 

Ja, hade hon fått sträf va och slita och knussla med centama 
för att få dem att räcka, så var då detta den fullaste ersättning 
för allt. Det var inte värdt att tänka på hvad som hörde det 
gångna till, nu var det bara att glädjas. Åck, hvad det var 
sant, att den som fått lära sig något, han var något! Stod 
inte hennes Emil där uppe bland de andra, precis som en af 



86 

dem^ fast hans mor inte annat var än tvättgumma I Där ser 
man^ där ser man ! 

När Emil slutat och applåderna började^ blef det för mycket 
för mrs Carlson. Hon brast ut i höga snyftningar. Ett par 
ungsnobbar i hennes närhet fnissade. Då vände hon sitt tår- 
dränkta ansikte mot dem och sade liksom urskuldande : ^'De^ 
ä' min son.'^ Då förstodo de och skämdes. Så usel är ingen^ 
att han ej känner liksom en blid allvarsstämmande fläkt från 
barndomens paradis komma öfver sin själ inför detta out- 
grundliga^ ofantliga^ som heter moderskärlek. Den är för stor^ 
för himmelsk till sitt ursprung för att bli löjlig. — 

^^Mor*', sade Emil, när han och modem senare sutto på hvar 
sin sida om köksbordet och drucko kaffe, dagen till ära, ^^det 
är något, som jag tegat med ända tills nu, som jag måste be- 
känna för dig '*. 

Mrs Carlson spratt till och blef nästan blek. Emil såg detta 
och skyndade sig att lugna modem. 

^^Det är inte något farligt, mor, det är tvärtom." 

"Äjane mej, så du skrämde mej, pojke ! De' va' rent så det 
gjorde ondt i bröstet på mej.*' 

Emil gick bort och strök modem öfver håret. 

'^Jo du, mor, jag har löfte om plats på Svensk-amerikanska 
Nationalbanken, och jag ska' börja i morgon dag, du." 

"På svenska banken 1 Hva säjer du, po jk ?" Ä de' har du 
kunnat gå å tiga me' för mej — shame on you 1" 

Men det glädjelysta ansiktet skvallrade om att den där före- 
bråelsen var inte på allvar. 

Länge låg mrs Carlson den kvällen och tänkte. Så mycken 
glädje hade vederfarits henne, så hon kunde rent inte förstå 
det. Och tyst uppsände hon ett innerligt tack till himlarnas 
Gud, som i sin stora godhet styrkt och hulpit henne att gifva 
sin gosse uppfostran och education. 



87 

När Emil nästa morgon vaknade^ förvånades han öf ver att 
ej se modem efter vanligheten upptagen med bestyr i köket. 
Han klädde sig och gick in till modems säng. 

"Morr 

Men hon hörde ej. Det där onda i bröstet hade tagit ut sin 
rätt — hjärtat^ det ömma modershjärtat^ hade upphört att 
slå. Men öf ver dragen låg utbredt ett glädjeskimmer^ och hän- 
derna voro knäppta som till bön. 



^ 




Hansons val. 



et kunde hvem som hekt se, stt Ture Haoson inte 
tiUhörde kroppsarbetaraag stora klass. Ätt han var 
en fint uppfostrad ung man, det stod skriivet öfver 
hans person i trota af arbetskläderna. Men det ver- 
kade inte offensivt, som sådant konstigt nog ibland gör. Kam- 
raterna uppfattade genast, att han var inte en af dem, att han 
hörde hemma "högre upp", men hur de synade honom och 
hans sätt, kunde de inte finna någonting att f Örai^ sig öfver. 
0'Brien, den irländske förmannen i Wood & Co:s stora 
etablissemang, där Kanson var anställd som packhuskarl, kun- 
de inte med "Swedea" — ingen kunde inlägga så. m;cket för- 
akt i det ordet som 0'Brien — och hade han fått sin vilja 
fram, skulle där inte funnits en enda svensk i packhuset. Men 
det råkade vara så, att chefen, gubben Wood, i stället var 
em&tt svag för svenska arbetare, hvartill helt visst en mäktigt 
bidragande orsak var, att han städse funnit dem lämna större 
valuta för den veckolön, han betalte, än arbetare af andra na- 
tionaliteter. 0'Brien hade fått beskedet en gång för alla, 
att när helst svenska arbetare stodo att tillgå, skulle de an- 
ställas. Och var det någon, som 0'Brien inte vågade trotsa, 
så var det old man Wood. 



89 

På så sätt hade Hanson kommit att bli anställd där. Det 
hände vid en tidpunkt, då det var mycket att göra i packhuset 
och ondt om folk. Hanson såg inte just lofvande ut för en 
packhuskarls tunga arbete. Hans lemmar voro finbildade, 
hans hela kropp föreföll vara en växande ynglings. O^Brien 
gaf yttring åt sina tvifvel i några ord, som inte voro just 
smickrande, men ändå voro ovanligt höfliga för att komma 
från honom. Men det fanns något hos Hanson, som mot 
O^Briens vilja liksom tvang honom till att vara annorlunda 
än mot andra ^^Swede8^\ 

^^1^11 do my best, sir^', hade Hanson svarat, och det låg så 
mycken allvarlig vilja i stämman, att 0'Brien utan vidare gett 
honom arbete. Men den gamle krubbitarens natur förnekade 
sig dock icke, han letade reda på det värsta arbetet i hela pack- 
huset och satte den nykomne till det. 

Men till allmän förvåning, O^Briens icke minst, skötte Han- 
son sig som en hel karl. Han var höflig och villig, han full- 
gjorde sina åligganden så ytterst samvetsgrant, att det var 
omöjligt för O^Brien att finna minsta fel med honom. Och 
kamraterna hade heller inte något att anmärka. Hanson 
skötte sitt, kom och gick tyst, sökte aldrig kamraternas säll- 
skap, men höll sig heller inte undan dem. När han sade nej 
till en inbjudan att gå med och ta en nubbe en kväll efter ar- 
betets slut, hade de undrat om han inte var högfärdig. Men 
det omdömet öfvergafs strax. Nej, han var inte högfärdig, 
det skulle de då ge honom kredit för. Det var dock någon- 
ting med Hanson, någonting. . . men hvad var det, yes, hvad 
var det? Hanson var dem en gåta. 

Veckorna gingo och blefvo månader. Hanson arbetade lika 
troget från morgon till kväll och for efter slutad dag med 
spårvagnen norrut — hur långt visste ingen. Men där ute, 
där landet och staden möttes, där låg en liten cottage inbäd- 
dad mellan träd, mansåldrar gamla. Och där väntade honom 

/ Västerland. f 



90 

en ung kvinna^ fager och blåögd^ hvars enda sträfvan var att 
visa den man^ hon älskade^ hur oändlig hennes kärlek var. Och 
ingen kunde misstaga sig på att han älskade henne tillbaka. 
Det var som om hans steg blifvit lättare^ ju närmare han 
kom det lilla hemmet^ han hastade framåt de sista bloc^en^ 
som om det gällde mycket, mycket. Och det gjorde det äfven 
— han skulle ju där^ omslingrad af sin hustrus armar och 
med hennes varma mun tryckt mot sin, vinna förnyad visshet, 
att lyckan var hans. . . ännu. . . 0^ den dagen^ då han i den 
älskades drag skulle läsa en skymt af missmod^ det skulle bli 
ett förfärligt slag för honom. Det var ett svårt prof hennes 
kärlek var utsatt för — skulle den bestå under försakelsens 
dagar, skulle den räcka, tills det blef ljusare? Det kunde 
dröja länge, länge — allting var ju så osäkert i detta främ- 
mande land. 

Under sådana tankar hade Hanson hunnit fram till cotta- 
gen. I näfita minut höll han sin hustru i sin famn och fick 
hennes kyssar, lika varma om ej varmare än den dag för sex 
månader sedan, då de flyttade hit in. Gudskelof, ännu var det 
ingenting att frukta, ännu var lyckan hans. 

"Min Agda!'* 

"Min Ture V' 

Och så gingo de efter supper ut och satte sig på bänken 
utanför cottagen. Det var ej mycket till trädgård, de kunnat 
reda i ordning. Men där spirade blommor, och där susade det 
bland gröna löf, och fåglar sjöngo. * 

» » » 

Sommaren var gången, här och där började redan brunt 
och rödt blanda sig i löf vens gröna, solen var ej längre blos- 
sande het, så man sökte dess värmande sken i stället för hus- 
rademas skugga. Astrar i rik färgblandning reste sina hufvu- 
den, där stolta rosen varit drottning endast några veckor för- 



91 

ut. Ack, rosen var nu död, och fjärilen, som på guldskim- 
rande vingar omfladdrat rosen, var också död. 

Men i den lilla cottagen i Chicagos utkant lade ingen märke 
till att sommarens fröjd var förbi, att gräset på planen på 
båda sidor om fronttrappan gulnat och att robins glada röst 
tystnat, ty där hade kommit en fröjd inomhus, som utträngt 
allt annat. De unga makames hemliga hopp och dröm, som 
är alla unga makars hopp och dröm, hade förverkligats — ett 
litet mäimiskolif hade tagit sitt inträde där, barnet. . . babyn 
. . . Nämn en större, en obeskrifligare fröjd än den, som fyller 
älskande makars själ, när den första babyn kommit ! Kan nå- 
gon vara lyckotokigare ? — 

Hanson hade haft tur, det var hvad hans kamrater kallade 
det. Det blandade sig dock ingen afundsjuka i denna deras 
åsikt. Tvärtom föreföll det dem som den mest naturliga sak 
i världen, att Hanson skulle sitta på kontoret i stället för att 
packa lårar i magasinet. Ingen missunnade honom det. 

Det hade med Hansons förflyttning gått till på det sättet. 
En dag anlände en sändning varor från Frankrike. Det van- 
liga var, att den franske exportören skref alla afifärsbref till 
Wood ft Co. på engelska. Men nu hade det burit sig så, att 
firman Legouve et Compagnie i Paris genom döden förlorat 
sin engelske korrespondent. Innan en ny hunnit anställas, 
skulle det där varupartiet af sändas till Wood & Co. i Chicago 
och ett bref skrifvas med försäkran, hur utomordentligt ange- 
nämt det var för firman Legouve et Compagnie att stå i af- 
färsförbindelse med firman Wood & Co. o. s. v., och i förbigå- 
ende underrättande om att partipriset på imitationspärlor 
från och med nästa månad var 50 centimer pr dussin högre, 
slutande med en förnyad försäkran o .s. v. Och som det inte 
fanns någon till hands att skrifva brefvet på engelska, skref s 
det på franska. 

Men ^^t förhöll sig samtidigt på det viset, att där inte fanns 



92 

någon på firman Wood & Co:s kontor, som förstod ett ord 
franska. Och där stod man, tills Hanson af en händelse fick 
höra om predikamentet och blef i tillfälle visa, att han förstod 
franska. Detta kom till gubben Woods öron. Han rasade 
öf ver att hans firma, en af Chicagos förnämsta, varit så nära 
utsatt för skandalen att behöfva vända sig till utomhus person 
för att få ett affärsbref läst. Det skulle by gosh inte få upp- 
repas, och så blef Hanson erbjuden att inträda på kontoret 
som fransk korrespondent. Detta medförde väsentligt bättre 
lönevillkor och gaf äf ven ökad säkerhet i fråga om anställ- 
ningen. 

Och så hade babyn kommit och allt hade af lupit väl. Var 
det inte underligt, hur det gått dem i händerna ? Och voro de 
inte lyckliga? Så frågade de unga makarna hvarandra. Odi 
deras var lyckan, ty de voro tacksanmia för sin lott. Måhän- 
da skulle mången, som kommit till detta välsignade land för 
att söka lyckan, inte fomnit så lysande den framgång, som 
Hanson och hans hustru gladde sig åt. Men allt beror ju 
ytterst på en själf. Och lyckan kan alldeles inte bestämmas 
af mängden af dollars. — 

Det var en afton fram i november. Präriemörkret, som 
är något annat än stadens mörker, hvilade florlätt öf ver trak- 
ten, den lilla cottagen och trädgården med sina vissnade blad 
och blommor. Från de tunt strödda små husen kommo glim- 
mande ljussken. Hvarje sådant sken betecknade ett hem, ett 
bo, som tvenne människovarelser i kärlek redt åt sig. Men 
intet hyste större lycka än den lilla cottagen. 

En automobil kom sakta ^atan framåt. Här i utkanten fun- 
nos minsann inga asfalterade gator. Det var med möda auto- 
mobilen förmådde taga sig genom den sega sörjan. 

Men se, stannade den icke framför den lilla cottagen ! En 
äldre påpälsad herre stiger ur automobilen och går fram till 
grinden. Han stannar ett ögonblick i tyst betraktan af den 



93 

tafla^ som lyser honom till mötes genom fönstret. Där står 
Hanson midt på golfvet med ena armen om lifvet på sin 
hustru^ medan han på den andra bär den jollrande babyn. 

"Seså, seså, det har kommit barn med i spelet. . . så mycket 
svårare att få honom att taga reson'', mimilade han för sig 
själf. Så öppnade han grinden och gick med beslutsamma 
steg fram till dörren. 

Han knackade. Hanson kom och öppnade. Ljusskenet föll 
fullt på den främmandes ansikte. Hanson tog ett par steg 
tillbaka. ^^Min far!' utbrast han. 

"Gref ven I^' kom öf ver hans hustrus läppar. Hon hade has- 
tigt bleknat, och med en ofrivillig åtbörd af rädsla tryckte 
hon sitt barn fastare intill sig, liksom ville hon skydda det 
mot någon anad fara. 

"Ja, min son, det är jag*', yttrade den främmande, i det 
han trädde in i rummet. "Jag har ändtligen funnit dig 
och. . .*' 

Han satte sig, och först nu syntes han bevärdiga de andra 
med en blick. 

"Ditt barn ?*' Han pekade på den lille i modems famn. 

"Vårt barn... Agdas och mitt barn'*, sade Hanson med 
eftertryck, tagande ett par steg fram, hvarigenom han kom 
att stå vid hustruns sida. 

öfver den främmandes ansikte drog en hastig skugga. Han 
var missnöjd med sig själf, ty han insåg, att han begått en 
blunder, som fört honom längre bort från målet. Han måste 
vara mera diplomatisk. 

"Ett vackert barn. . . nåja, den lille har ju att brås på'^ 
Detta med en nickning i riktning af den unga modem, en 
nickning, som innehöll mer artighet än vänlighet. En glimt 
af välbehag kom i hennes blick, visande att smicker under alla 
omständigheter är ett användbart vapen att besegra en kvinnas 



94 

motvilja. Den främmande uppfattade blixtsnabbt den efFekt 
hans ord haft. 

^Bur gammal är den lille ?'* frågade han med sä mjuk röst 
han kunde^ vändande sig direkt till modem. 

"Han är bara tre månader, men han är så stor och duktiga 
så han ser kanske äldre uf^ svarade hon, hållande upp babyn 
liksom för att ge tillfälle att se honom bättre. 

"Du förstår, Ture, hvarför jag kommit hit?*' sade nu den 
främmande, vändande sig till Hanson. 

"STej, min far, det gör jag icke. Jag trodde, att allt var 
slut...'' 

"När du for din väg från Stjerntof ta under omständigheter, 
som jag inte vill uppröra hvarken dig eller mig med att upp- 
repa. . . när du försvann utan att låta dina föräldrar veta ett 
ord om hvart du begaf dig, eUer hur det gick dig. . . du för- 
står, det sårade din fars och mors stolthet. . . något sådant 
hade aldrig förr händt i den Stjemstråleska släkten... din 
mors släkt, den Löwensvärdska, är ännu stoltare än min. . . 
du, vårt enda barn, arf tagare till namnet, far din väg. . . 
flyr..." 

"Min far, jag vet, att jag sårade djupt mina föräldrars stolt- 
het med det steg jag tog, men jag kunde ej annat. . . När 
man kallade mig vanbörding för det jag älskade Agda, en sim- 
pel skogvaktares dotter, när du, min far, förbannade den stund 
jag föddes, emedan det skulle draga vanära öfver det Stjem- 
stråleska namnet, om jag följde mitt hjärtas bud och äktade 
en dotter af folket. . . då kände jag mig utstött som son, då 
var jag inte längre en Stjemstråle. Och jag flydde fosterlan- 
det och kom hit. . . här hindrade inga fördomar mig från att 
äkta min hjärtans kär. . .'* 

"Ni äro då gifta ?'' Frågan kom, innan gref ve Stjemstråle, 
som vi likaså gärna kunna kalla honom nu, betänk, att inne- 



95 

börden däraf var kränkande. Hanson gjorde våld på sig för 
att tala lugnt. 

^^Ja, vi äro makar inför Gud och människor. . . och om vi 
inte vore det, min far, skulle det varit mindre vanärande för 
det Stjemstråleska namnet? Sådana äro, efter hvad jag 
minns, åsikterna därhemma inom den klass, jag en gång till- 
hörde. . . men jag skulle i stället ansett det vara en vanheder 
att handla så som. . . som min mor föreslog. . .^' 

^^Du är bitter, Ture, men du bör dock betänka den gamla 
satsen, att noblesse oblige. . .'* 

"Det gjorde jag, min far, jag handlade enligt samvetets 
bud och hjärtats. Därmed sattes ingen fläck på det Stjem- 
stråleska namnet. . . För resten, jag är ingenting annat än 
Ture Hanson nu. . . hvad han gör, kan inte sätta fläck på 
namnet Stjemstråle^'. 

Bitterheten i tonen undgick inte den gamle. 

"Och finnes det inga villkor, inga omständigheter, under 
hyilka du skulle återtaga det namn, som du är född att bära, 
ett af de mest glänsande i ditt fosterlands historia. . . din 
mor och jag stå färdiga att förlåta dig, om. . .^' 

"Om hvad, min far? Säg ut fort, så att det må bli klar- 
gjordt oss emellan.'* 

"Seså, Ture, brusa inte upp så där, utan lyssna till reson. . . 
Jag är beredd att sörja på bästa sätt för. . . för. . . din hustru 
och barnet, om du vill. . .*' 

Hanson förmådde inte längre behärska sig. Med vrede af- 
målad i sina drag och skälfvande i hela sin kropp gick han 
ett par steg närmare fadern, som hälft ryggade tillbaka i 
stolen. 

"Om du inte vore min far. . . men, nej, du är inte min far, 
ty så kan inte en far skymfa. Om det var ditt ärende ... så 
res hem igen, och. . . betrakta din son som död.'* 

"Du väljer då... '* 



«] 



96 

"Jag har längesedan valt. . . ser du de två små flaggorna 
där på väggen ? Den gula och blå, den representerar mitt och 
Agdas fosterland. . . Sverige. . . som vi aldrig kunna glöm- 
ma. . . den andra, den röda och hvita och blå, den represente- 
rar mitt barns fosterland, Amerika. Han, min son, skall 
slippa smärtan att. . .'' 

^Håll, Ture, du går för långt. . .'^ 

^Jag har valt. . . för mig själf, för min maka och min son.'* 

Grefven reste sig. Han insåg, att en fortsättning endast 
skulle förvärra situationen. När han räckte handen till far- 
väl, stodo tårar i den gamle, stolte mannens ögon, och hans 
röst darrade. "Kanske jag kan förstå, hvarför du handlar så, 
jag kan fatta hur hedern bjuder dig göra det. . . men din mor 
skall aldrig göra det. — Så farväl då, min son, farväl Agda 
. . . min dotter. Gud välsigne er och skydde er lycka V^ Han 
tryckte en hastig kyss på sonhustruns panna, lade lyst sin 
hand på den lille sonsonens hufvud och störtade därefter på 
dörren. Inom några sekunder förde den väntande automobi- 
len honom bort. 

Men inne i den lilla cottagen stodo de unga makarna om- 
slutna af hvarandras armar, hjärta tryckt mot hjärta, i tyst 
lycka. 

Följande dag fick Hanson emottaga ett rekommenderadt 
bref. Det innehöll ingenting annat än en af First National 
Bank utställd check å fem tusen dollars. 



Ä 



När mor kom. 

it var i väntsalen på Polk street-stationen i Chicago. 
Jag hade råkat gå miste om det förstadståg, som 
jag plagftde resa hem med, och fick nu vackert 
vänta i en halftimma på näata tåg. På den tiden 
— det Mr hände omkring tjngu år sedan — gick inte tåg hvar 
femte minut som na. 

Medan jag väntade, slog jag mig ned på en soffa i väntsalen, 
drog upp ur fickan det trycksvärtsfärska numret af den tid- 
ning, vid hvilken jag var anställd, och började läsa. 

Jag stördes dock i läsningen af att någon gick ideligen fram 
och tillbaka på golfvet. För bvarje gång denne någon passe- 
rade mig, kände jag liksom en vindpust träffa mig. Kunde 
då inte människan sätta sig i stället för att gå där och fläkta 
och störa med sitt eviga tramp 1 Jag säg upp — med en irri- 
terad min, kan jag tro. 

Det var en stor, bredaxlad man, af den kända typ, som re- 
presenterar släpet och slitet på farmen. Det låg envia trygg- 
het öfver honom. I det brunhyllta ansiktet sntto ett par ljus- 
blå, spejande ögon under buskiga bryn. 

Han var klädd i den traditionella pälsroeken med det ludna 
utåt. Ärmarna voro för korta, och genom dem stucko händer- 
na ut så långt, att man såg de kraftiga handlederna. Det var 



98 

ett par händer^ som buro alla tecken af att ha varit med och 
tagit tag. Jag gjorde en hastig beräkning för mig själf af 
hur långt jag skulle flyga^ om den där lappade till mig på 
fullt allvar. Kanske jag skulle ha sagt ett spydigt ord eljest^ 
men jag behärskade mig. Det är förvånande^ hur fördrag- 
sam man kan vara med en person^ som har tockna släggor till 
händer. 

Fram och åter, oupphörligt fram och åter gick han. För 
hvarje gång han kom till ändan af väntsalen, tittade han 
upp på väggklockan. Det syntes tydligt, att han tyckte 
klockan gick bedröfligt sakta. Det var således någon han 
väntade på, kanske det t. o. m. var ett kärleksmöte, fast 
han föreföll för gammal för romantik och sådana stollaf orör. 
Man kan dock aldrig veta ! 

Bäst jag satt där och föreställde mig det ena efter det 
andra om honom och gjorde honom till hjälten i en lång rad 
af äfventyr, kom han rakt bort och slog sig ned på den lediga 
sittplatsen vid sidan af min. 

'^Ja' ser du är svensk*', sa' han och räckte fram handen. 
Hans fingrar lade sig kring mina eländiga skrifvarefingrar 
som ett skrufstäd, och jag fick uppbjuda allt jag hade af 
behärskning för att inte skrika högt, så klämde han till i sin 
öfversvallande vänlighet. Det var ett ärligt, svenskt hand- 
slag, det kunde aldrig slå fel. Jag har fått flera sådana i 
min dag och tackar alltid Qud för att det finns sådant folk, 
fast det ibland värkt i mina fingrar för en half dag efteråt. 

Han pekade på tidningen jag höll i handen till förklaring 
af hur han visste, att vi voro landsmän. Vi kommo ögon- 
blickligen i lifligt samtal, precis som vi varit gamla bekanta. 
Det vill säga, att det var mest han som talade. Jag märkte, 
att det var som en lindring för honom att få spraka. Han 
njöt af att få berätta. Och som jag vädrade en intressant 
historia, lät jag honom hållas. Han kallade mig du hela 



99 

tiden^ och alldenstund han tydligen gjorde det i bästa afsikt^ 
kunde jag för skams skull inte vara så oartig och kalla honom 
annat tillbaka. 

Jag fick veta^ att han väntade sin mor med immigrant- 
tåget kl. 5. 

"My old mother^ som jag inte sett på tjugu år. Då kan 
du väl inte undra på att jag är excited a little bif 

Han vände ansiktet bort^ han ville inte låta mig se^ att 
där satt en tårdroppe i hvardera ögat. Han såg nästan skam- 
sen ut öfver att vara så där känslosam. Det är vanligtvis 
så med människor^ som måst slita sig fram genom lif vet, att 
de inte gärna visa hvad de känna. Dragen kunna vara som 
huggna ur gråberget^ och ändå finns där bakom denna vane- 
mask ett det rikaste^ finaste känslolif . Se dem in i ögonen 
bara — där välla floder af ömhet^ af godhet fram. ögonen 
äro förrädare. 

"Tjugu år — det är en lång tid. Hvarför har du inte 
rest hem och hälsat på mor någon gång?*' frågade jag för 
att hjälpa honom på trafven. Han torkade sig med näs- 
duken om munnen och näsan^ men det var bestämdt bara en 
ursäkt för att komma åt att torka ögonen. N&, jag hade 
ingenting märkt I 

^^Why I haven^t gone home. . . ?*' Han liksom tvekade för 
ett ögonblick eller två. Så vände han sig helt mot mig. 
Det hade kommit i hans drag något af sorg och bitterhet i 
förenings som nästan gjorde det till ett annat ansikte. Jag 
såg tydligt^ att det upprörde honom^ han förmådde icke eller 
brydde sig icke längre om att dölja det. 

"Why I haven^t gone home ?" Han upprepade orden lång- 
samt. "Ja* ska säja det rent ut: Ja' har inte velaf 

Han torkade med handens afvigsida bort svettdropparna^ 
som stodo klara på pannan. Vid tinningarna svällde ådrorna, 
och jag liksom kände hur han arbetade för att komma loss 



100 

ur de frammanade minnenas våld. Jag sade inte ett ord 
eller gjorde en rörelse, som kunde störa honom. Efter ett 
par tre minuter var han sig tämligen lik igen. 

"Efter som vi kom te talk about it, må ja' så gärna be- 
rätta om hur det va', ifall du kärar te höra på'^ började han. 

Han berättade nervöst, det gick i zigzag, och det var svårt 

att följa med händelsemas tråd. Därför är kanske bäst att 

återge hans historia med andra ord än hans. 

« « « 

Peter Martinson — så hette han — var son till en väl- 
besuten hemmansägare på skånska slätten. Han och den ett 
par år äldre brodern Johan voro enda barnen. Båda vista- 
des i hemmet och hjälpte till med arbetet på egendomen. 

Emellertid blef Johan alltid gynnad af fadern på alla sätt, 
medan Peter behandlades som en af drängarna. Johan fick 
allt hvad han begärde af fadern och var alltid försedd med 
pengar, som han inte sparade på. Men Peter var fadern 
snål mot, och han fick nästan tigga hvarje öre. Modem 
stack till honom hvad hon kunde, men det kunde ju inte bli 
mycket, och dessutom fick det ske i största hemlighet, så att 
inte fadern märkte någonting. Modem var en af dessa 
undergifna, själfförglömmande varelser, till hvilkas olycka 
det ofta hör att bli fastkedjad för lifvet vid en tyrann, som 
icke värderar eller ens märker deras offer. Hon älskade båda 
sina barn — om det var någon skillnad, så kanske det var 
till förmån för Peter, men det var nog lika mycket ett behof 
af att utjämna den orättvisa, som vederfors honom från 
faderns sida. 

Hon var dock så kuschad under mannen, att hon ej vågade 
visa sig annorlunda mot Peter, än fadern var mot honom. 
Peter kände instinktlikt hur det var fatt, han kände, att 
den rikedom af kärlek, som fanns hos modern, undanhöUs 
honom, emedan hon inte vågade ge yttnng åt den. Han 



101 

anklagade henne inte för detta^ han snarare kände med- 
lidande. Och det vardt till sist en vana^ under hvilken båda 
ledo, att inte visa hvad de kände. 

Brodern hade på grund af det favoritskap, fadern visade 
honom, blifvit arrogant och befallande mot Peter. Därför 
att han ingen hade att förtro sig åt, att klaga för och att 
finna tröst hos, hade allt detta gjort Peter tyst och inbunden. 
Han bråddes på modem en stor del, och fast han kände sig 
rebellisk ibland, tog det alltid emot att gå till försvar för 
sin rätt, och han fogade sig i förhållandet som det var. I 
många svenska bondehem har sådant till slut ledt till sorg- 
liga konflikter, ja, till blodiga tragedier. 

Tiden gick, och Peter var nu tjuguett år. Så hände det 
rysliga. 

Peter hade lagt märke till att Johan började allt oftare 
ha sina vägar åt herrgården till om kvällarna, och det var 
alltid sent, när han kom därifrån. Dagen efter såg Johan 
ofta förstörd ut, men Peter, som ju vant sig vid att ha sina 
tankar för sig, sade ingenting. Han hade dock hört, att 
Johan plägade sällskapa med inspektören, och att det spela- 
des kort och dracks betydligt därborta. 

En kväll, då Johan föreföll ovanligt orolig och upprörd, 
hade Peter, utan att egentligen veta hvarf ör, smugit sig efter 
honom. Johan tog efter vanan vägen in i skogen, bakom 
hvilken herrgården låg. Peter såg Johan stanna vid en krök 
af vägen och liksom invänta någon. Denne kom snart från 
herrgårdshållet, och de två började genast ett lifligt samtal, 
som ibland ökades till häftighet. I ett nu såg Peter brodern 
med en vig rörelse kasta sig öfver den främmande och slå 
honom till marken. Ett par hälft kväfda eder var allt Peter 
hörde från sin plats. Så reste Johan sig, men den andre 
blef liggande på marken. Johan ilade från platsen det 
fortaste han kunde och strök så nära busken, bakom hvilken 



102 

Peter stod, att han inte skalle undgått att se honom, om 
han ej varit så helt upptagen af sin ifver att komma bort 
från platsen. 

Peter såg hur Johan tappade någonting, utan att märka 
det. När brodern försvunnit, gick Peter fram och fann då, 
att det tappade var en med sedlar späckad plånbok. Hvar 
hade Johan fått den? Peter intogs af onda aningar. Hvad 
hade Johan gjort till den främmande? Var han en rånare 
— kanske en mördare? 

Peter visste inte hvad han skulle tro om brodern, men så 
mycket kände han, att han måste skydda Johan. Trots allt 
var denne dock hans bror. Han vågade sig inte fram till 
stället, där den främmande låg, han ville inte veta någon- 
ting af hvad som skett, han ville endast att Johan skulle 
komma undan följderna, hvilka dessa än kunde bli. Under 
grubbel häröfver gick han en lång omväg till hemmet, och 
det var midnatt, när han anlände dit. 

Han såg, att där var folk på gården, och förbindande 
detta med hvad han gått och tänkt på, fattades han af en 
plötslig förskräckelse. Skulle det vara för sent att rädda 
Johan? Skulle hans bror. . . hans bror. . . bli tagen som. . . 
mördare. . . ? 

I samma ögonblick kände han, att han bar den hittade 
plånboken i fickan. Den måste man icke finna, den skulle 
vittna mot Johan. Han slängde den från sig in i ett klöf ver- 
land. 

Man kom emot honom. Johan var en af dem. '^var 
har du varit?'' frågades. Peter kimde inte svara härpå, det 
vore ju att förråda allt '^Hvarför ser du så förskräckt ut, 
det är väl inte du, som mördat inspektören?'' frågade Johan. 
Han vågade inte se Peter i ögonen, när han gjorde frågan. 
Peter svarade inte. Inspektören. . . var han den främmande. 



103 

som... det var således icke blott rån^ det var mord som 
begåtts. . . 

Någon hade kommit vägen fram och hittat inspektörens 
lik så strax efter mordet, att det hade ännu icke kallnat. 
Som Mårten Änders' gård var närmast till platsen, hade 
man skyndat dit. 

Det väckte förvåning, att Peter inte var hemma. Johan 
däremot hade legat i sin goda sömn, när folket i gården 
väckts. Och när nu Peter kom hem så här långt efter och 
tydligen var upprörd, var det alls inte underligt, att miss- 
tankarna riktade sig mot honom. Mot alla frågor förhöll 
han sig envist tyst Detta skulle gifvetvis stärka miss- 
tankarna. 

Följden vardt, att Peter slutligen blef ställd under an- 
klagelse för rånmordet på inspektören. Han nekade inför 
rätten till att han var den skyldige, men därutöf ver vägrade 
han att förklara sig. Som inga direkta bevis förelågo och 
sannolikhetsbevisen voro för svaga, blef han frikänd. Men 
allmänna opinionen, som lika ofta har orätt som rätt, fri- 
kände honom inte. Och fadern så godt som utstötte honom. 
Han ville icke ha en son, som var mördare. 

Det blef för svårt för Peter, allt detta. Han beslöt därför 
att fara sin väg så långt bort, att ingen kände honom. 

När han fattat detta beslut, kom det som en blixt för 
honom, att han ju kunde använda sig af de pengar, som 
Johan stulit ur inspektörens ficka. Han var i ett sinnestill- 
stånd, som inte tillät något längre resonemang med sig själf 
om det rätta eller orätta häri. Han behöfde pengarna för 
att sätta sitt beslut i verkställighet, ty af fadern ville han 
inte emottaga ett öre. Och så smög han sig till att leta i 
klöfverlandet efter plånboken, som han återfann i välbehåUet 
skick. Det tjocka lädret hade skyddat innehållet mot väder 
ocli väta. Det var en summa på fem hundra kronor. 



104 

En dag passade han på att säga farväl till modem. ^^Jag 
är oskyldig, mor!** var allt han sade. 

Nästa dag var han försvunnen. Johan var högeligen glad 
häröfver, ty nu behöfde han ej längre frukta för att bli an- 
klagad för mordet. Nu kunde knappast någon tvifla på att 
ej Peter var den skyldige. Hvarför försvann han, sade man, 
om ej det onda samvetet plågade honom. Och när ett år 
eller så efter Peters försvinnande ett bref anlände från 
Amerika med en växel å fem hundra kronor till inspektörens 
änka, var detta detsamma som en bekännelse. Hur litet vi 
människor dock ibland veta om det, som vi sätta oss till 
doms öfver! — 

Peter hade kommit till Illinois, där han fick arbete hos 
en svensk farmare. Här stannade han i fem år som dräng, 
och när så farmaren, som var änkling, dog, stannade Peter 
som måg och ägare af farmen. 

Under dessa tjugu år hade Peter genom kyrkoherden i 
församlingen fått veta hur det gick där hemma. Johan hade 
efter några år öfvertagit gården emot att försörja de gamla 
till döddagar. Han började dock snart föra ett lif, som 
inte kunde annat än leda till ruin. Han spelade och drack, 
liksom var det något han ville komma ifrån, aggande kval 
han ville döfva. Det kunde inte hålla ihop länge på det 
viset, och för några månader sedan hade kyrkoherden skrif- 
vit till Peter, att Johan fått gå från alltihop, hvarefter han 
gjorde pinan kort med ett revolverskott i tinningen. Det 
var väl, att fadern, som i det längsta höll på Johan, fått dö, 
innan detta hände, så han slapp gå med den sorgen i grafven. 
Den gamla modern skulle ej haft någon annan plats att 
flytta till än fattighuset, om ej Peter skrifvit och tiggt och 
bedt henne komma hit. "Kom, mor! Här är ingen, som 
du behöfver vara rädd för. Låt mig få bli ditt barn riktigt 
och rå om dig på gamla dagar.*' Och modershjärtat lystrade 



105 

till kallelsen, hur svårt det än var att slita sig från den 
torfva, där hon framlefvat ett helt lif. 

"I tell you, mor ska få det peaceful på gamla daV^ slöt 
Peter sin berättelse. "Hon ska inte behöfva röra sina hands 
till det minsta, bara sitta i en roeking chair och ta det easy. . . 
Men jiminy crickets, kloekan är fem nu, and five ten the 
train is due/^ 

Jag lät mitt tåg gå från mig för att bevittna mötet mellan 

dessa två, mor och son, som nu skulle "få hvarandra'^ såsom 

det heter i romanerna. 

« « « 

Det långa tåget rullade under signalklockans klämtande 
in på stationen. Det väldiga lokomotivet stoppade med nå- 
got som liknade en lättnadens suck. På perrongen ilade 
järnvägens porters de ur kupéerna utströmmande passage- 
rama till mötes. 

Men det fanns ett par kupéer, som passagerarna kommo 
ur långsamt och med ej så litet besvär. De hade så mycket 
att släpa på, kappsäckar, korgar, bylten. De voro immi- 
granter. 

Åf stationsbetjäningen föstes de tillhopa i en klunga i 
närheten af grinden. Man var visst inte öfverdrifvet hän- 
synsfull mot dem, där var inte tid till sådant. De, som inte 
raskade på, riskerade att få sig en lätt knuff i ryggen, som 
gaf fart. Men det bekom dem ej det minsta, de voro vana 
vid det. Allt sedan de lämnade fosterjorden, hade det varit 
så, att de behandlats som en skock får. Och de hade utan 
knöt fördragit det. Hvad kunde de för resten göra annat 
än foga sig däri! Och här stodo de nu, vidögdt blickande 
omkring sig, förundrande sig öfver allt det nya de sågo och 
äfven smått imdrande kanske, hur snart de själfva skulle få 
utgöra en del af detta myllrande, brådskande lif, som skulle 
bringa dem lycka och — guld. 

/ Väaterland. 8 



106 

Så började en vaktmästare ropa ut namnen på dem bland 
immigranterna^ som hade anhöriga eller bekanta sig till 
mötes. Hvilka igenträffandets scener! 

Min nyvunne vän trängde sig oförväget fram genom den 
väntande skaran. Ingenting kunde hejda honom, hans arm- 
bågar arbetade som maskiner. Hans ögon öfverforo den på 
andra sidan grinden stående hopen. Det var ögon, hvilka 
han var van att se långt med där ute på de vida präriema. 
Han granskade det ena ansiktet efter det andra — nej, det 
var inte mor. Han hade visserligen inte sett hennes ansikte 
på tjugu år, och det var tydligt, att hon under tiden åldrats 
och nu inte såg ut som då, men Peter var dock inom sig 
säker om att han skulle genast igenkänna henne. 

Den där hopskrumpna, krumryggiga gamla, med huf vud- 
klädet neddraget öfver den djupt fårade pannan, bestämdt 
var det mor. Peter tittade en gång till — ja, han hade inte 
tagit fel, det var mor. 

"Mor V' 

Bland dessa hundrade var det nog ingen, som ej förstod 
det ropet, äfven om det tungomål, ordet uttalades på, var 
dem främmande. Men var det inte underligt, att blott hon, 
denna enda som ropet gällde, kändes vid det ! Men, nej, det 
var inte underligt alls. Kalla på din moder tvärs öfver den 
svallande oceanen, och hon skall höra dig och känna igen 
sitt barns röst. 

"Mor V 

Och ut ur klungan kom hon stultande, så ifrigt hennes 
gamla ben tilläto. 

"Min Peter!'* 

Grinden öppnades, och i nästa ögonblick var den gamla 
fångad af ett par starka armar, som lyfte henne upp från 
marken och buro henne som en baby bort till en bänk. Och 
utan att bry sig det minsta om att nyfikna rundt omkring 



107 

gapade på dem och i mjugg skrattade åt dem, tog han den 
gamla modem i knät, lade hennes armar om sin hals och 
kysste gång på gång hennes ansikte. 

"Ä* du rent tokig, påg?" brast den gamla ut, värjande sig 
mot de för henne ovanUga karessema. 

"Nu är ja* din lille baby boy, å nu ska du hålla af mej å kiss 
me å love me, å ja* ska hålla af dej, mor, and kiss you and 
love you. Hör du det, mor!** jollrade Peter, medan tårar, 
glada glädjetårar spritte utför kinderna. 

"Ja* förstår inte hva du säjer, men nock är ja* så lyckli 
så ja* kan dö, du Peter**, sa* mor. 

Och nog bar det skrynkliga ansiktet syn för sägen. 



A 



Blomstedts omvändelse. 

nur det kom sig, att Carl Rudolf Natanael Blom- 
stedt från en af Stockholms eleganter förvandlats 
till dräng hos den gamle skotten Ändy McKean 
i Bureau couuty i staten Illinois, Norra Amerika, 
vore en nog sä lärorik historia, men skulle taga för långt 
att berätta. Vi hoppa alltså öfver de första kapitlen och 
traffa på vår hjälte, när han i all sin obetalta härlighet up- 
penbarade sig hos sin morbror Charles Johnson i Princeton, 
hvilket hände på själfva tackeägeäsedagen år 18 — . Well, 
det var det året, då det var så mycket snö. 

Han kom helt oförhappandes, han hade inte i förväg skrif- 
vit till morbrodern, hvilket "unter uns" berodde på att det 
inte var alldeles frivilligt, som han öfvergaf modern Svea. 
I sgälfva verket voro omständigheterna så pådrifvande, att 
solen hann inte gå ned mellan hans beslut att vända fädemes- 
landet ryggen och afresan. 

Morbror Johnson blef öfverraskad, det är det minsta man 
kan säga. Sedan hans syster Beata, som flyttat till hufvud- 
staden, blifvit gift med en husbyggare där, som det gått bra 
för, hade hon inte underhållit någon stadig förbindelse med 
sina fattiga syskon nere i Småland, och under de 30 år Ealle 
varit i Amerika hade han inte fått en rad från system. Han 



109 

endast visste genom de gamla på torpet därhemma, att Beata 
var så fin, att hon "åkte i karet^', när hon skulle ut att hand- 
la. Han visste inte, att sedan dess hade Beatas man slagit 
vantama i bordet. 

Han tog inte mot sin systerson med öppen famn, nej, det 
gjorde han inte. Han var visst inte okänslig för släktskapen, 
det blir man ej här i landet, fast motsatsen påståtts, men 
detta är en legend, som uppkommit på så sätt, att när man 
därhemma önskat göra sig af med ett rötägg och skickat det 
i väg till någon dittills förgäten släkting här, har det händt, 
att emottagandet inte blifvit så uppoffrande, som man be- 
spetsat sig på. 

Så nu med Carl Rudolf Natanael Blomstedt. Morbrodern 
hade för sin del fått slita ondt med hårdt arbete i hela sitt 
lif. Och ändå hade han aldrig haft råd till sådana extrava- 
ganser som att röka cigarr i hvardagslag. Det var därför 
helt naturligt, att han skulle med en viss misstänksamhet se 
sin systerson gå och slå dank, uppsträckt i ren ståndkrage 
för hvarje dag och bolmande på cigarrer, som det doftade 
of örskämdt godt af. När han så fick höra af bartendern på 
Jacobs saloon, som Blomstedt gjort äran att välja till stam- 
håll, att hans systerson rynkade på näsan åt whisky, som 
inte kostade minst 15 cents pr drink, då blef morbror John- 
son arg och slog näfven i bordet och förklarade för gunstig 
herm, att nu var det slut med tålamodet. 

"Den som inte vill arbeta, han ska inte heller äta, står de' 
i skriften, å tror du att du kan gå här å vara lazy å äta på 
oss, för de* ja' ä din morbror, tar du fel, by jimminy cric- 
kets'', sa' morbror Johnson. 

Det är ej troligt, att Blomstedt skänkt den aflägsnaste 
tanke åt det förhållandet, att han inte betalt en cent för sig 
under de veckor, han bott i morbroderns hus. !Py, så små- 



110 

aktiga ändå somliga människor kunna vara! Och sådant 
tal från hans egen köttslige morbror! 

Men hvad var att göra, ja, hvad var att göra? Det bar 
sig så olämpligt, att hans kassa i samma vef va tog slut. Han 
hade inte tänkt på att hålla på de dollars, han hade i plån- 
boken vid framkomsten. En sådan kasus som att vara pank 
och inte kunna vigga så mycket som en femma en gång — 
han försökte förgäfves med supkamraterna hos Jacobs ^ — 
hade han aldrig tänkt sig. 

Nå, uppslaget af detta blef, att Carl Kudolf Natanael 
Blomstedt, med den kompletta viljelöshet, som ofta fattar 
naturer som hans inför ett okändt slags motgång, lät mor- 
brodern ordna framtiden för sig. Och så kom det sig, att 
han en vacker dag i en skranglig boxvagn åkte ut ur Prince- 
ton mot gamle Andy McKeans farm, där han anställts att 
"göra chores för boarden*^ under vintermånaderna. Han 
kände det, som om det bure mot döden. Men hvad var att 
göra, ja, hvad var att göra? 

Det blef för Blomstedt något alldeles nytt, lifvet här ute 
på farmen. Arbetet var icke ansträngande, efter första 
veckan fick han en aptit, som kom honom att betrakta mrs 
McKeans stekta fläsk och potatis som veritabla läckerheter, 
han erfor ett dag för dag växande välbefinnande, som han 
mot sin vilja måste erkänna. Han hade eljest gett upp 
hoppet att komma med lifvet från äfventyret. 

Mrs McKean, som själf inga barn haft, ägnade den unge 
svensken, som var så hjälplöst okunnig om allt, ett nästan 
moderligt intresse. Hon förstod, att han kommit på sned på 
något sätt, att han icke var född och fostrad för farmar- 
dräng, att han tillhörde ett öfre folklager, hvarifrån han 
råkat falla. Detta tilltalade henne, såsom det gemenligen 
tilltalar modersnaturen i kvinnan. Och hon hyste ett oredigt 
hopp om att bli medel till att han reste sig igen. Hur många 



111 

tusen kvinnohjärtan ha ej lifvats af liknande förhoppningar 
och blifvit grymt svikna, ja, smärtade till döds af den hjärt- 
lösaste otacksamhet! 

Det var också ej alldeles utan, att icke mrs McKean erfor 
något af denna besvikenhetssmärta, när Charlie — som Blom- 
stedt kallades här pä farmen — en söndag kom hem från ett 
besök hos en af de svenska grannarna och luktade whisky. 
För hvar gång detta upprepades, kände hon hur det sved, 
fast hon sökte intala sig, att det ju inte rörde henne hvad 
det blef af denne främling af en annan nationalitet, som 
för ett par korta månader kommit i deras . hus. Men det 
hjälpte inte, mrs McKean var för mycket kvinna för att 
resonera sig till likgiltighet i ett fall som detta. Nej, hon 
måste försöka rädda Charlie. 

Hon talade vid sin man härom. "Det är den usle Nels 
Peterson, som lockar honom och leder honom i fördärf. Du 
måste göra något åt det, Andyl*' Men Andy McKean var 
en fridens man, som ville alla människor väl, men kände 
alls intet behof att gå bröstgänges till väga för att få dem 
att inse hvad som vore deras bästa. 

"Jag kan inte förbjuda Charlie att gå dit. . . du kan väl 
inte förtänka honom, att han tycker det är trefligt att kom- 
ma tillsammans med landsmän då och då. . . vi gamla ä inte 
nog sällskap för en ung spoling", sa* McKean, som ju var 
sant och inte sant. 

Men mrs McKean var inte nöjd med dylika undanflykter. 
"Andy, jag skäms för dig ! Om du har hjärta att låta 
Charlie bli förstörd af Nels Peterson, så har inte jag det. . . 
Du bör tala allvar med Charlie om det, du måste göra det, 
Andy, hör du det?" 

Och Andy McKean, som gärna lydde sin präktiga hustru, 
om han också inte alltid höll med henne, han nämnde verk- 
ligen något till Charlie om att whisky ruinerat mången bra 



112 

karl, men när detta inte syntes göra något intryck på Charlie, 
lät han det hvila. 

Men mrs McKean låg vaken halfva natten och lade råd 
med sig själf angående bästa sättet att få Charlie undan 
Nels Petersons fördärfliga inflytande och kom dock inte till 
annat resultat, än att vår Herre fick ta hand om saken, om 
någonting skulle bli gjordt. Och utan att forma sig till ord 
uppgick där i den tysta vintematten ur en godhjärtad kvin- 
nas själ till den, som leder människornas öden, en bön, att 
Charlie måtte hejdas, hjälpas, räddas... 

En kväll midt i veckan, medan McKean och Charlie hjälp- 
tes åt att ge kreaturen kvällsfodret, frågade den senare, om 
han finge ta Lola, den gamla mulan, och rida bort till Nels 
Petersons, där det skulle firas födelsedag. Det kom så oför- 
beredt, att McKean öfverrumplades, och innan han hunnit 
betänka sig, hade han gett Charlie lof. Och denne, som 
kanske anade motstånd från mrs McKean, väntade inte 
många minuter med att slänga sadeln öf ver ryggen på gamla 
Lola och ge sig i väg, utan att vänta till supper. Hos Nels 
Petersons hade det utlofvats både det ena och andra i kväll. 

^^Hvad är det med Charlie, som inte kommer in till sup- 
per?" frågade mrs McKean efter en stund, sedan Andy 
tvättat sig och gjort sig i ordning. 

"Han fick ta Lola och rida öfver till Petersons, det är visst 
någon som fyller år där.*' 

Mrs McKean stod och stirrade på sin man. 

"I detta väglag och midt i veckan . . . hvad är du för en 
stackare, Åndy, som inte kan säga nej? Kom ihåg, att om 
det går galet, så är det ditt fel, Andy." 

Andy sa* ingenting mot på detta, han visste för resten, att 
det inte skulle tjäna till något. Var det galet, att han låtit 
Charlie bege sig bort till Petersons, så var det galet och stode 
inte nu att ändra. Han borde inte låtit Charlie ta Lola ut 



113 

i sådant väglag, snön låg Ju fotsdjup öfver trakten, och 
hvarken djur eller människor stodo ut med det ständiga 
plumsandet. Det hade snögat i flera dagar utan att töa, 
snön låg lös och bar inte. Ja, han borde inte släppt Charlie 
ut med Lola, det var sant, men nu var det gjordt. Det var 
dock synd om gamla Lola, det var det, i sådant väglag. 



Det hade varit en lustig tillställning hos Nels Petersons. 
Våtvaror funnos i öfverflöd, där fanns punsch och whisky 
och en hel kagge bier. Och gästerna, som utgjordes af alla 
traktens svenska farmardrängar, glömde bort all försiktighet 
och tömde i sig glas på glas af först det ena, så det andra. 
Blandningen hade den följden, att de blefvo rusiga lite till 
mans. 

Det blef midnatt, innan uppbrott skedde. Charlie hjälptes 
upp på Lolas rygg, där han hängde med slappnade muskler 
och utan att veta hvart det bar. Men Lola skulle nog hitta 
hem genom snödrifvoma. 

Det gick sakta, Lola liksom kände med sig, att det sär- 
skildt gällde här att fara varliga fram, eljest skulle han som 
hängde på hennes rygg lätt kunna spillas. Hon satte foten 
fram med all den försiktighet, som är en smula medfödd, och 
flyttade sig steg för steg utan att knappt vrida på kroppen. 
Snögloppet slog henne i ögonen, så det sved, och hon måste 
gå med nosen nedböjd. Rymden var fylld med snö, man 
kunde ingenting se, framför sig eller bakom sig. Men never 
mind, gamla Lola hittade fram säkert som efter kompass. 

Lola började bli varm, det frestade på. Långt igen kunde 
det inte vara, när med ens Lola snafvade. Vid den häftiga 
knycken föll Charlie af. Han blef liggande där han fallit, 
redlös som han var. Lola vände sig om, när hon kände ryg- 
gen fri, och stack nosen ned till Charlies ansikte. Hon drog 



114 

den hastigt tillbaka — det stank whisky nr den halföppna 
mnnnen. 

Lola satte ut hufvudet och skriade af alla krafter, ett nöd- 
rop, som dock ingen hörde. Hon nosade ännu en gång på 
den redlöse Charlie och fnös vid whiskystanken. Så satte 
hon sig i gång igen mot hemmet. 

Snölagret, som bildat sig öfver Charlies ansikte, smältes 
af hudvärmen. Det blef vått, kallt, och efter en stund 
väcktes Charlie häraf till medvetande. 

Han försökte öppna ögonen, men det gick inte. Hvar var 
han? Han låg i en mjuk säng, han försökte sträcka på sig, 
men lemmarna voro som insträngda i en säck. Hvar var han ? 

Ändtligen klarnade hans medvetande så pass, att han bör- 
jade fatta, att det var snö han hade kring sig. Flingorna 
kittlade honom i ansiktet, det var förfärligt irriterande. Han 
ville resa handen för att stryka bort det, värja sig mot det, 
men armen vägrade tjänstgöra. Hvad var fatt med honom? 

Jo, nu kom han ihåg, han hade varit på födelsedagskalas 
hos Nels Peterson. Förbåldt präktig karl, den Nels I Hade 
skaffat hem svensk punsch... svensk punsch... svensk 
punsch. Minsann, Nels var en riktig landsman . . . det var 
fosterländskt att köpa hem svensk punsch, det var det, ty 
det visade, att han inte glömt bort Sverige . . . som många 
andra gjort. . . 

Men snön, som inte ville låta bli att falla i ansiktet på 
honom . . . ja, nu förstod han. Han låg i en snödrif va, och 
det snögade på honom. Hvar var Lola? Hon hade väl gått 
sin väg. . . och lämnat honom i snödrif van. . . det usla, gamla 
xraii^eL ... 

Skulle det aldrig upphöra att snöga . . . ? Han kände hur 
det lager, som betäckte hans kropp, växte och växte . . . steg 
allt högre rundt honom. . . upp mot hakan. . . bakom hans 
hufvud. . . och han förmådde inte röra sig. . . taga sig fri. . . 



115 

Skulle han dö här, omkomma i snödrif vorna . . . visst skulle 
han det... det fanns ingen hjälp för honom... snön föll 
allt tjockare, våtare, tyngre . . . den skulle till slut begraf va 
honom . . . lef vande . . . Ack, du store . . . ! 

Det var punschens f el . . . ack, om han inte fallit för frestel- 
sen . . . om inte Nels Peterson varit . . . 

Skulle han dö på detta sätt . . . ja, det var hans eget f el . . . 
han hade varit för svag. . . han hade hela sitt lif varit för 

svag. . . han hade aldrig velat vara stark det hade varit 

behagligare att ge efter. . . han såg det nu, att det var galet 
som han handlat. . . hela hans lif hade varit till ingen nytta 
. . . han hade förspillt alla tillfällen. . . förspillt allt. . . nu 
var det slut med lif vet också. . . snari;. . . förspilldt. . . 

Hvad hans gamla mor skulle sörja... fast hvad var det 
att sörja öfver. . . han hade aldrig gjori: henne annat än 
bekymmer. . . och nu detta. . . han såg det nu hur rätt de 
haft, de som sökt leda honom in på andra vägar ... de hade 
endast velat hans bästa . . . ack, om han endast finge börja 
sitt lif på nytt, då skulle det inte förspillas... i synd... 
såsom hittills ... 

Drifvan började tränga sig in på honom, sluka honom. . . 

inom några minuter skulle den betäcka honom helt och hållet 

. . . kväf va honom . . . det fanns ingen hjälp . . . Fader vår, 

som är i him . . . 

« « « 

Klockan hade just slagit 1, när mrs McKean häftigt satte 
sig upp i sängen och lyssnade. Hon hade hört rätt. . . det 
var Lola. 

"Andy ! Andy !" ropade hon till sin man. Han hade inga 
bekymmer och sof, så det dånade i kammaren. 

"Men, Andy då! Opp och se efter hvad det är fatt med 
Lola. . . hör du inte så^nt väsen hon håller ute på gården?" 

Andy vände på sig och muttrade någonting. 



116 

"Charlie är inte hemma än . . . jag vet det, för jag har 
inte kunnat sofva, jag har haft så*n eländig hufvudvärk. . .^* 

Hon ville icke bekänna, att det var annat, som hållit henne 
vaken. 

"An dy, hör du inte Lola... det måste vara galet med 
någonting. . . hör du inte. . . ?*' 

Andy hörde nu. Han kraflade sig i kläderna, drog på de 
höga gummistöflarna, satte den ludna mössan med öron- 
lapparna nerfällda öfver det schaggiga grå hufvudet och 
bälgvantarna på händerna. Allt gick i det gamla, sakta 
tempot. Så stöflade han ut. 

Mrs McKean kunde inte bärga sig i sängen. Hon måste 
upp, och det tog inte henne hälften af den tid det tagit 
mannen att få kläderna på sig. Hon var så nervös, så hon 
visste knappt till sig. 

Så hörde hon Andys steg på farstubron, han stampade 
snön af stöflama och kom in. 

"Hvar är Charlie?*' var den första fråga, som mötte 
honom. 

"Åh, är du uppe också, mor? Lola kunde inte komma in 
i stallet, det var därför hon höll så^nt väsen.** 

"Men hvar är Charlie. . . Andy, kan du inte svara mig?" 

Andy hade inte sett till någon Charlie, han hade släppt 
in Lola, och nu var han färdig att krypa till sängs igen. 
Men se, det var inte värdt. Mrs McKean grälade och bad 
och grät och lät sig inte lugna, förrän Andy för att få frid 
lofvade att spänna Lola för släden och köra bort till Nels 
Petersons och höra efter om Charlie. 

"Kanske han ligger i en snödrif va och håller på att dö . . . 
nej, jag kan inte vänta. . . jag följer med", och så var det 
afgjordt. 

Lola protesterade en smul mot att ånyo ge sig ut i snön. 



117 

McKean lät henne finna vägen, och hon följde de spår hon 
gjort förut, som de fallande flingorna ännu icke igenfyllt. 

Eätt hvad det var tvärstannade hon, satte nosen ner i snön 
och fnös. McKean, som gått vid sidan af släden, medan 
hustrun åkte, gick fram till Lola. Han sparkade undan snön 
med ena foten... hvad var det? En människokropp!... 
det var Charlie. Kvickt upp med honom i släden och till- 
baka till huset. Och det sofs inte mer där den natten. 

Charlie kvicknade till. Snön hade hållit honom varm, så 
konstigt det än låter, och när ruset lämnat honom, var han 
snart kurant igen. 

Och vill ni veta det, kan jag omtala, att Charles E. N. 
Blomstedt i närvarande stund är borgmästare i en stad nere 
i Kansas. Jag hade bref från honom till jul. Han är gift 
med en systerdotter till mrs McKean. De båda gamla äro 
döda, och på deras grafkullar vittnar en ståtlig minnesvård 
om att deras forne dräng med äkta tacksamhet minnes dem. 



^ 



När lifvet förmörkas. 

" I, hvad jag är lycklig!" Det var Sigrid Olson, 

I second girl hos mre Waller, som gjorde denoa 

t bekännelse inför sig själf. LäsareD anar af gam- 

I mal vana, att hvad som fyllde Sigrids nittonåriga 

hjärta med lycka var det förhållandet, att hon visste sig vara 

älskad tillbaka af den man, som hon älskade så högt, så högt. 

Att Harold Thayer älskade henne, det trodde hon på lika 

fast som på prästens ord i kyrkan, men hur det tillg&tt, hur 

han kommit att älska henne, det kunde hon inte fatta. Han, 

sonen till en af Chicagos rikaste män, och hon ingenting annat 

än second girl hoa hans syster! Det lät som en saga, men 

var dock en verklighet. "O, hvad jag är lycklig !" utbrast hon 

om igen. Men sä, liksom en svag aning från ett okändt djup 

gripit henne, kom en suck : "Det kan aldrig gå väl 1" 

Harold Thayer var en ståtlig ung man, fin i sitt uppträ- 
dande, en riktig gentleman, ja, det var han. Sigrid hade 
aldrig sett någon som kunde jämföras med honom, absolut 
ingen. Och att tänka sig, att han älskade henne ! 

Han hade inte varit som andra unga män 1 de rika familjer, 
där Sigrid haft tjänst. Hon var oerfaren, ägde mer af 
oskuld än de flesta vid hennes år, men så mycket hade hen- 
nes kvinnliga instinkt sagt henne, att den uppmärksamhet. 



119 

som de andra ägnat henne, var grof och förolämpande. Hon 
hade t. o. m. nödsakats handgripligen värja sig mot deras 
karesser. Hennes hjärta hade förblifvit alldeles oberördt, 
det hade inte slagit det minsta fortare för någon, tills Harold 
Thayer kom. Hon visste inte hur det gått till, att hon kom- 
mit att älska honom. Att hon vågat lyfta sina ögon så högt, 
det förstod hon ännu inte i denna stund, hon bara visste att 
det skett, och att hon var lycklig, o, så lycklig. 

Han hade, som sagdt, inte varit som de andra. Han hade 
nalkats henne med den tafatta beimdran, som en man alltid 
visar den kvinna, hvilken fångat hans åtrå för annat än 
stunden. Det finns ej en man på tusen, som förmår uppträda 
säkert och obesväradt, innan han fått visshet, att han är 
älskad tillbaka af den kvinna han älskar. Och en kvinna tar 
aldrig fel härpå. Af sin hunger efter kärlek ledes hon dock 
ibland till att tro på äfven den kärlek, som endast är spelad. 
Sigrid missförstod icke Harold Thayers af sikter, hans känslor 
voro äkta, han ville henne icke något ondt. Det var väl i 
början svårt att tro, att han fäst sig vid henne, den obetyd- 
liga svenska tjänstflickan, men hennes tvifvel häf des snart. 

Ja, det var ju för tokigt, men hon hade absolut inte kunnat 
hjälpa, att hennes hjärta slog fortare redan den första gången, 
hon såg honom. Hon hade inte med samma förstått hvad 
det var, hon hade ju aldrig älskat förr. Och Harold Thayer 
tillhörde en annan värld än hon. Men hon kände, att hon 
aldrig skulle komma att — ja, hvad? Hon förmådde inte 
reda ut hvad det var hon kände, men ett stod dock klart för 
henne från början, att ingen var som Harold Thayer. 

Han kom och gick i sin systers hus, som om han hörde hem- 
ma där. Och hur det bar till, hände det nästan hvarje gång, 
att han såg Sigrid. Och för hvarje gång kände Sigrid tydligt, 
hur de närmade sig hvarandra. Det var ej hon som drogs 



120 

till honom, eller han som drogs till henne, utan de drogos till 
hvarandra, och därför gick det fortare. 

Och så hände en dag, att de träffade samman på en plats, 
där de voro ensamma. Kanske en rodnad på Sigrids kinder 
förrådde något och dref på honom. Han endast tog ett par 
steg mot henne, och i nästa ögonblick hvilade hon i hans famn, 
fast omsluten af ett par starka armar, medan läppar mot 
läppar utan ord tolkade hvad bådas hjärtan voro fulla utaf. 



Det märkvärdiga inträffade, att inga som helst protester 
afhördes från Harold Thayers familj, när han tillkännagaf, 
att han älskade sin systers tjänstflicka och ämnade gifta sig 
med henne. Kanske berodde frånvaron af motstånd på den 
omständigheten, att gamle gubben Thayer, Harolds far, ge- 
nast gaf sitt samtycke. Han hade själf en gång varit fattig 
och stått i bod hos sin hustrus far. Han var mycket stolt 
häröfver, ja, kunde t. o. m. skryta med det till hustruns stora 
förfäran ibland. Han var nu en af Chicagos köpmansfurstar, 
ett resultat hvarför han endast hade sin järnvilja och sin 
skicklighet att tacka. Inte en fläck fanns på hans namn. 
Hvarför skulle han ej få känna sig stolt? Men hustrun, som 
tillhörde patriciema — två generationer ! — fann det faktum, 
att hennes man var en uppkomling, förödmjukande för sig 
och skulle helst sett, att ingen talat om det. Men han sörjde, 
som sagdt, själf härför. Det var en af hans excentriciteter, 
men han ägde andra. Och hustrun och barnen aktade sig 
väl för att ställa sig i konflikt med dem. 

När gamle Thayer sålunda godkände sonens val och t. o. m. 
kysste den darrande Sigrid på kinden, gjorde de andra fa- 
miljemedlemmarna det efter, icke utan en suck invärtes, kan- 
ske, men i alla fall hjärtligt nog för att fylla Sigrids själ med 
den renaste glädje och tacksamhet. 



121 

Och så vardt det aftaladt, att Sigrid skulle under några 
månader ha en lärarinna, som täckte en och annan af de 
luckor i hennes uppfostran, hvilka voro mest i ögonen fallan- 
de. När nästa höst kom, skulle Harold och hon förenas. 

Det var vid tanken på allt detta som Sigrid bekände för 
sig själf, att hon var den lyckligaste människa på jorden. 
Det föreföll henne, som hon vandrade omkring i ett sagans 
rike. Och prinsen, sagans oeftergiflige prins, det var Harold. 

^P 9^ ^* 

Krigets åskor började mullra. Cuba, som länge offrat tu- 
sentals af sina söners lif i vanmäktig resning mot det grymma 
spanska oket, fick slutligen hjälp från Amerika. "Eemember 
the Maine V^ var en lösen, som satte eld i många sinnen, sär- 
skildt de ungas. Från alla håll strömmade frivilliga till, 
redo att kläda blodig skjorta i krigets lek. Att hämnas 
Maines undergång och fria cubanema — dessa två mäktiga 
impulser rörde upp allt Amerika. 

Harold Thayer var en af dem, som genast förklarade sig 
manad att ställa sig som frivillig under fanan. Han kände 
det som en helig plikt nästan, det fanns intet betänkande hos 
honom. 

Sigrid kastade sig gråtande i hans famn. Hon förstod det 
inte, det var ofattligt, att hennes Harold kunde gå ifrån 
henne, ut i krig, där tusen dödar lurade på honom. Det var 
som hennes hjärta snörts ihop våldsamt, hon kunde ej få 
fram ett ord till ett sista afsked. En tyst omfamning, och så 
förlorade sig den älskade i tåredimman, som lägrade sig öfver 
hennes blick. 

Där kommo bref, fulla af försäkringar om kärlek. Och 
Sigrid blef sig själf igen. Harold hade lyckats komma med 
bland Eoosevelts Eough Eiders. Och han var full af patrio- 
tism och entusiasm. Hans bref fyllde Sigrids hjärta med 
samma entusiasm, och hon började känna sig glad och stolt 

/ Västerland, 9 



122 

öfver att hennes älskade var en af dem, som stridde för sitt 
lands heder och ett förtryckt folks frihet. 

Liksom ibland den härligaste sommardag plötsligt vändes 
i sin motsats, med mörk himmel och uppror i naturen, så 
träffades Sigrid midt under sin lycka af ett ödets förkrossande 
slag. Det var ett bud från krigsskådeplatsen, att Harold 
Thayer var en af dem som fallit för fiendens kulor. 

Slaget kom oförberedt, så plötsligt som stundom en blixt 
skär genom luften. Sigrid föreföll som bedöfvad, hon satt 
och stirrade framför sig med stel blick, utan en rörelse, utan 
att yttra ett ord. Själfva tårekälloma hade stannat i sina 
flöden. Det var icke sorg, som fyllde hennes själ, det var 
något djupare, mer förkrossande, det var som om hon dött 
utan att dock lifvet lämnat henne. 

Så satt hon i flera timmar. De som vaktade öfver henne 
fruktade för att budskapet om den älskades död, likt blixten 
som slår och dödar i ett enda ögonblick, hade på Sigrid haft 
den förfärliga verkan, att förståndets ljus släckts. Men slut- 
ligen syntes dragen återfå lif , .ur ett beklämdt bröst kommo 
tunga suckar, och tårar banade sig väg utför bleka kinder. 
Förlamningen var bruten, den värsta faran var förbi, trodde 
man. 

Men sent på kvällen af denna dag fingo de, som för att 
njuta af den från Lake Michigan stigande aftonsvalkan 
dragit sig dit ned, se en ung kvinna som om flyende för 
grymma förföljare komma springande öfver gatan och gräs- 
planerna. När hon nådde den höga stenmuren, stannade hon 
ett enda ögonblick. 

Sjön låg blank och blå, speglande den skådandes ansikte. 
Var det ej som en underlig ro låg öfver vattnet, lockande, 
kallande...? Skulle ej därnere glömskans balsam vinnas 
för ett sargadt hjärta ? Jo visst. Den famn, i hvilken lif vets 
värma lofvats henne, fanns icke mer. Då ville hon i stället 



123 

välja den vågens famn, som lofvade henne dödens ro och 
svalka. I nästa ögonblick hade hon klättrat npp på mur- 
krönet, och med ett utrop : "Harold V' störtade hon sig ned 
i sjön. . . 

Men nästa dag anlände telegram från Harold i Cuba. Han 
hade ej stupat, en namnförväxKng hade ägt rum. 

Så ledas människoöden af en outgrundlig hand. Vi veta 
ej hvarför, det är allt som en gåta. 



«> 



Amor pa boardinghuset. 

äeter Malm hade boardat hos mrs Hallonqvist ända 
från eå godt som första dageo han anlände till Chi- 
cago från SmåJand. Det var nu sex år eedan. Som- 
liga af mrs H :s boardare flyttade, andra gifte sig, 
ja, det var t. o. m. de som lade sig att do. Andra kommo i 
dessas ställe, det ar ju den vanliga erfarenheten på ett board- 
inghus. Men Peter han blef kvar år efter år, bodde i samma 
rum, satt vid samma bordsända vid måltiderna och erlade vee- 
koafgiften med samma punktlighet hvarje lördagskväll. 

Därför var det ej utan, att Peter var mrs Hallonqvists fa- 
vör i tboardare. Han fick inte direkt veta detta, för mrs Hallon- 
qvist kom aldrig så långt, så hon fick tillfälle att säga honom 
det. Och inte heller begrep han sig på att det betydde någon- 
ting, att han fick ren handduk oftare än de andra boardarna, 
eller att han emellanåt fann ett stycke delikat paj på bordet 
i sitt rum. Han tyckte rysligt mycket om äppelpaj, och ingen 
kunde baka sådana äppelpajer som mrs Hallonqvist. Men 
Peter omringade dessa godbitar utan att ägna det en tanke, 
hvarför han fick dem. 



125 

När allt kom omkring, var mrs Hallonqvist mera bekant 
med den boardaren, som kom för en månad sedan, än med 
Peter. Och ändå var hon det slagets människa, som nästan 
oemotståndligt eröfrar sina medmänniskors förtroende. Men 
Peter, han var alldeles omöjlig att komma någon vart med. 

Sanningen att säga var det så ställdt med Peter på hufvu- 
dets vägnar, att så smålänning han var skulle han aldrig ta- 
git något pris för klyftighet. Hölls han i allmänhet för en 
smul enfaldig, var det dock ej värre, än att han skötte sitt ar- 
bete i mälteriet så godt som någon. 

Mrs Hallonqvist, som var en "wideawake" kvinna, hade 
mer än en gång sagt till sig s jälf : "Hvad gör det, om Peter 
inte ä^ så smart som somliga, han ä^ i stället så mycket snäl- 
lare^^ Till en sådan slutsats hade hennes tankar ledt henne 
gång på gång. Ofta när hon om kvällen, sedan den sista kaf- 
fekoppen diskats och ställts på hyllan, tröttkörd som en åkare- 
häst slängt sig ned i en stol för några minuters hvila i för- 
skott, hade hon inte kunnat alldeles drif va från sig ett smy- 
gande missnöje med sitt lif, som hon hade det. Att "lefva 
på boardare^* är inte det roligaste som finns, det är då säkert. 

Men det var då inte bättre att vara gift heller, det hade hon 
nog fått erfara. Fast det var ju inte alla karlar, som voro 
lika honom, som låg i grafven. Skulle hon gifta om sig. . . 
ja, hvarför inte, hon var ej mer än trettiotre år, inte en dag 
äldre än Peter, så det var all right med den saken, och hon 
hade lagt icke så litet tillsammans på att hålla boardare under 
dessa åren, så det var all right med den saken också. . . som 
sagdt, skulle hon gifta om sig, det bedyrade hon för hundrade 
gången inför sig själf, så skulle han vara lika mycket olik 
salig Hallonqvist, som han skulle vara lik Peter. 

Men det var så långt hon kom i sina tankar. För så myc- 
ket stod klart för henne, att skulle hon få Peter till man, fick 



126 

hon allt fria själf. Om ens det hjälpte, för han var då den 
omöjligaste kari hon i sitt lif sett, så snäll han var. 

Särskildt under de senaste månaderna hade han varit tyst 
och otillgänglig, gått och kommit ntan att knappast säga ett 
ord. 

Det var därför väl ägnadt att komma mrs Hallonqvist att 
spärra upp ögonen af uppriktig öfverraskning, när Peter en 
vacker dag, utan några som helst förberedelser, frågade henne 
till råds angående hvad det kunde kosta att möblera en lägen- 
het om tre, fyra rum. 

"Hva i all världen, mister Malm tänker väl inte gå sta och 
gifta sig heller?'^ 

"Yes, ja* har tänkt göra det.** 

Och hur mrs Hallonqvist lirkade med honom, se*n hon nu 
fått hans meddelelsepåse öppnad, så fick hon veta hela hans 
historia. 

Han hade varit dräng på en stor gård hemma i Småland. 
Han hade aldrig varit upplagd för lek och upptåg, som ung- 
dom eljest är, och därför sällan varit med sina jämnåriga på 
deras nöjen och samkväm. 

För den anfäktelse som heter kärlek hade han gått alldeles 
fri, ända tills snickare Löfgren flyttade till byn. Snickarens 
dotter, Karin, en snärta om 17 år, var vacker som en majdag 
och liflig som en ekorre. Utan att han sett henne mer än ett 
par tre gånger hade Peter blif vit så kär i henne, att han skul- 
le kunnat dö för henne, om hon begärt det. Men hon begär- 
de det inte af honom, nej, hon knappast låddes om att Peter 
fanns till en gång, fast inte kunde hon undgå att märka hans 
till vördnad gränsande beundran. Men hon hade ju fullt upp 
med andra beundrare hvart hon kom. Hvad var det för roligt 
att ha en så*n där döddansare som Peter i hälarna på sig? 

Han blef emellertid allt kärare och kärare i flickan, ju 
mera frånvriden hon visade sig. Och en gång, när ett pas- 



127 

sande tillfälle inställde sig, tog han mod till sig och frågade 
henne, om hon ville bli hans hustru, så skulle han försöka få 
torpet, som blefve ledigt till våren. Men då skrattade hon 
honom midt upp i ögonen och sprang med en ohygglig gest sin 
väg från honom. 

Det var detta som dref Peter i väg till Amerika. Han kun- 
de inte uthärda att gå där och se Karin vänslas med andra. 
Och så reste han, men inte innan han sagt till Karins far, 
snickaren, att skulle Karin någonsin bli i behof af hjälp, så 
kunde hon lita på honom. 

Det var nu sex år sedan. Genom bekanta hade Peter hört, 
att Karin var lika yr och höll väl med än den ene, än den 
andre. Men så hade nu fyra månader sedan kommit bref från 
snickare Löfgren, och utan att säga så mycket direkt hade han 
låtit Peter förstå, att Karin hade tänkt resa till Amerika, men 
att det stod hårdt åt med pengar tiU biljetten. 

Då hade det gamla hoppet slagit ut i full blom igen i Peters 
bröst, och han hade genast skrifvit hem och lofvat att skicka 
Karin pengar till både biljett och reskassa. Och hon hade 
skrifvit tillbaka och lagt ut det så vackert om hur hon ångra- 
de, att hon varit så elak mot Peter. Nu hade hon kommit till 
insikt om att han var snällare än de andra, och en hel hop 
mer i den vägen, som kom Peter att inbilla sig, att himlens 
dörr stod på vid gafvel för hans räkning. Han hade sändt 
pengar och gick nu och väntade på underrättelse, att Karin 
vore på väg. 

Mrs Hallonqvist hade, medan Peter berättade, glömt bort 
sina egna spekulationer på honom. Och hon var genast färdig 
att hjälpa till rätta. Och där rådslogs till långt inpå kvällen. 
På Peter hade det verkat därhän, att han hvisslade för sig 
själf, när han klädde af sig. Så kan kärleken verka. Men 
mrs Hallonqvist, hon häfde i stället en tung suck, och ett 
håhå! undslapp henne ofrivilligt. 



128 

Hon kände med en kvinnas fina instinkt, att det blefve 
inte bra för Peter att få den där flickan. Det vore synd om 
honom, ja, det vore det, en så snäll karl. Karin skulle inte 
sätta värde på detta, det kände mrs Hallonqvist på sig. 

Ett par tre dagar därefter kom bref vet, som Peter gått och 
väntat på. Mrs Hallonqvist kallade honom in i frontrummet, 
när han kom hem på kvällen. Hon stängde dörren för att 
få vara ensam med sin skyddsling, ty som en sådan betrak- 
tade hon nu Peter. Han kunde ju inte gärna vilja annat än 
spraka med henne om ett och annat i förening med flickans 
förestående ankomst. 

"Här ä väl de brefvet mister Malm väntat så på, de^ kom 
i eftermiddags. Nu får mister Malm nog veta, när hon kom- 
mer^\ Och så slog mrs Hallonqvist sig ned i gungstolen i 
afbidan på hvad Peter skulle meddela henne af bref vets inne- 
håll. 

Peter var ingen storläsare, och Karin var heller inte någon 
finskrifverska. Det tog honom därför en rund tid att läsa 
brefvet. Mrs Hallonqvist sökte, medan han läste, nyfiket i 
hans ansikte efter någon min, som kunde ge henne en antydan 
i förväg om hvad som stod i brefvet. Men Peters ansikte för- 
rådde ingenting, hvad han nu än kände på djupet. 

"Hon kommer inte*^ framstötte han, när han slutat läs- 
ningen. 

"Hva säjer mister Malm, kommer hon inte ? Hur ä de* då 
fatt, när mister Malm sändt henne pengar till både de* ena 
och de* andra?** 

"Missis Hallonqvist kan läsa själf** ; och därmed räckte han 
henne brefvet. Hon läste: 
"Älskade Petter! 

Tack skall du ha för pengarna. Har du inte någe hufve 
till att skryta med, så har du åtminstone ett godt hjärta, 
Petter. 



129 

Det var väl, du sände pengarna, för eljest vet jag rakt inte 
hur jag skulle kunnat resa till Anders Matts^ Nils, som är i 
Denver, Colorado. Det var bra mellan oss, innan han reste 
för två år se*n, och nu har han skrifvit och skrifvit, att jag 
skulle komma efter dit. Men jag har inte kunnat, för jag 
hade inte till biljett en så lång väg, och inte ville jag be ho- 
nom om pengar heller. Därför var det snällt af dig att hjälpa 
mig. 

Vi må alla bra, alla ha hälsan och hoppas du har samma 
goda gåfva. Om onsdag reser jag från Malmö. Kanhända 
vi träffas någon gång i Amerika. 

Din sanna vän 

Karin Löfgren" 

När mrs Hallonqvist slutat läsningen, kastade hon brefvet 
på golf vet. 

"Tvi säger jag åt att handla på det viset.^* Detta i verk- 
ligt uppbragt ton. Därefter i en mjukare : "Men nu ska inte 
mister Malm vara lessen.^* 

"Lessen? Ja' ä inte lessen, men ja' ä så arg, så ja' kan 
spricka", kom det med ovanlig kraft från Peter. 

Nu fick mrs Hallonqvist en hastig ingif velse. Många skul- 
le ej vågat det just nu, men hon tänkte det var så godt smida, 
medan järnet var varmt. 

"Mister Malm, de' finns andra, som tycka om mister 
Malm". 

Peter svarade inte. 

"Och om mister Malm har lust, så vet jag en, som tycker 
mycket om mister Malm". 

Peter var fortfarande tyst. 

"Jag ska säga mister Malm, att man kan bli trött på detta 
häringa släpet dag ut och dag in. Och den där trerums flaten 
i baken, som mister Malm såg på för fjorton dollars, den kan 



130 

mister Malm hyra när han vill, om de* ä så, att mister Malm 
vill gifta sig**. 

Nu började Peter förstå hvartåt det lutade och såg mrs 
Hallonqvist till mötes med troskyldiga ögon. Hon såg, att 
spelet var vunnet. 

'^Och mist. . . du ska, min sann, inte behöfva sända biljett 
för att få mig heller, du Peter.** 

Och i nästa ögonblick hade hon lagt sina armar om halsen 
på honom och gaf honom en riktig bastant fästmökyss. 

Och sen de nu funnit hvarandra, så slutar denna sannfär- 
diga historia. 



s 




Kärlekens verk. 




ohannes Gren var den styf väste slagskämpen i hela 

Grötlösa by, och det ville inte säga så litet, ty Gröt- 

lösa-pojkama voro allmänt kända och fruktade som 

svåra att ta nappatag med. Men Johannes var som 

en kung bland dem. Ingen vågade säga muck mot honom. 

När han på dansgillena fått sig en sup för mycket och blo- 
det svallade, brukade han springa in midt i högen af dansande, 
slå hälarna ihop och skrika : tjo I Då visste man hvad klockan 
var slagen, och då sökte äfven de djärfvaste att komma så 
långt in i hörnen som möjligt, tills prästens Karna hunnit 
lugna Johannes. Hon var den enda, som fick bukt med ho- 
nom, men hon kunde fått honom att krypa på alla fyra, om 
hon fordrat det. 

Ett litet pyre var hon, och f räknig var hon och såg i öf rigt 
inte mycket ut för världen. Hennes ögon lyste dock så goda, 
att de riktigt voro vackra. Och med dem styrde hon Johan- 
nes. När han var i sina vildaste tag, om bara Karna kunde 
komma åt att fånga hans blick, blef han med ens som det 
spakaste lamm. 

Och hon älskade Johannes nära nog som han varit ett högre 
väsen. Det var äkta kärlek å båda sidor och inte någonting 
som ej borde vara. Johannes, som kunde fått hvilken flicka 



132 

han pekat på, han tittade inte en half gång åt någon annan 
än Karna. Och ingen skulle vågat titta åt Karna, äfven om 
de haft lust och hon haft lust. Det hade varit detsamma som 
att skrifva sin egen dödsdom. 

Men olyckan ville, att Karna blef hastigt kallad hem till sin 
far, skräddaren, som var sjuk, samma lördagskväll som dans- 
gillet var på logen på Tegelberga. Hon hann inte tala ett ord 
med Johannes, eljest hade det aldrig händt hvad som hände. 
För då hade Karna bara sagt : "Snälle Johannes, gå inte dit 
utan mej V' och då hade Johannes inte heller gått till dans- 
gillet. Men nu gick han dit och söp sig full och blef vild och 
kom i slagsmål med ett par prinshusarer från Malmö, som 
voro främmande där och inte visste hvad Johannes gick för. 
Naturligtvis gick han illa åt dem, så illa att den ene bars som 
död ut från logen. 

Då var det någon som hviskade i örat på Johannes, att det 
klokaste för honom var allt att pallra sig i väg, innan läns- 
mannen fick nys om det. Det var ju en kronans karl Johan- 
nes slagit ihjäl, det blefve minst halshuggning för det. Och 
man lyckades verkligen skrämma upp Johannes så pass, att 
han rusade från dansgillet hem till gården, där han tjänte, 
kastade några klädespersedlar i en kappsäck, klappade Brunte 
och Selim till farväl och gaf sig så i väg från Grötlösa by. 
När fram mot middagen följande dag ändtligen länsmannen 
kom till platsen, var Johannes redan i Malmö hos sin bror. 
Där fick han låna 300 kronor, och med dem på fickan fortsatte 
han till Köpenhamn, där han köpte sig biljett till Amerika. 
Till Karna hann han inte skrifva mer än några rader i ett 
bref : "När jag förtjänt nog till biljett, så vill jag att du 
skall komma också, ty jag kan näggu inte lefva utan dej, 
Kama.^' — 

I sinom tid anlände Johannes till Moline, där han hade en 
bekanting. Eesan öfver Atlanten hade inte bitit på honom, 



133 

att han var i ett främmande land, bekom honom inte ett dvft. 

^ må 

Hur det gått husaren, bekymrade honom ej, så länge han nu 
lyckats komma undan länsmannen. 

Det var bara andra kvällen efter Johannes anländt, som 
han kom kryssande in på Gustafsons krog. Det hade varit 
en af dessa olidligt varma dagar, som augusti gärna bjöd på 
för 25 — 30 år sedan. Ty så länge sedan är det som detta 
hände. Johannes hade plågats af värmen, som han ju icke 
var van vid, och som vattnet i Moline var döden i grytan på 
den tiden, hade Johannes sökt befria sig från den där torrhe- 
ten i strupen genom att stjälpa i sig det ena "stöfvelskaftet^^ 
bier efter det andra. Och nu var han så pass i gungan, att 
de gamla tagen började sätta åt honom. 

Ett tu tre var han ute midt på golfvet, slog hälarna ihop 
och skrek : tjo ! så det kunde höras ända upp på "bluffen'^ 

"Shut up!^* sa^ Gustafson. Gustafson var en mild karl. 
Men han talte inte skrål i sin lokal. 

"Tjo !'^ skrek Johannes ännu vildare och började fakta med 
armarna. "Ä^ de^ någon som vill slåss, så kom hit.^^ 

"Håll sej i styr!" bad Gustafson och såg med sina milda 
blå ögon bort till Johannes. Eljest var det ingen som fastade 
minsta afseende vid utmaningen. Detta gjorde Johannes 
djärfvare, han glömde, att han inte längre var hemma i Gröt- 
lösa by, och han fattade en stol och dängde den i golfvet, så 
den gick i 738 bitar. 

Nu blef den milde Gustafson arg. Det hände ej ofta. Han 
sprang fram bakom disken, ställde sig i posityr och tilldelade 
Johannes ett knjrtnäfsslag i vänstra ögonvrån, som kom ho- 
nom att se en lång serie af eldsvådor. Det var som om åskan 
slagit ned och träffat Johannes, så tog det. Efter en stund 
var han sig själf igen så pass, att han ville svara på tal. 
Men nu kolliderade hans högra öga med Gustafsons knytnäf ve. 



134 

och Johannes satte sig ned igen på golf vet och "tog in" en ny 
serie af eldsvådor. 

I nästa ögonblick kände han sig upplyftad från golf vet, 
han fick skjuts ut genom dörren och hamnade på huf vudet på 
trottoaren utanför. Trottoaren var af trä, men slår man pan- 
nan lite vårdslöst mot en trätrottoar, gör det ondt, det gör 
det visst. Johannes fick en smäll, som kom honom att tycka 
sig se hela solsystemet i brand. 

Olyckan ville, att polisman Pat O^Callaghan i detsanmia 
kom den vägen fram. Han var god vän med Gustafson, och 
som han sett Johannes bli utkastad från Gustafsons krog, stod 
det klart för honom, att Johannes inte var någon vän till Gus- 
tafson. Ergo, var det inte så noga. 

"Hä, din eländiga greenhom, ska du ställa till oordning på 
en respektabel krog, hva*?" sa* Pat och gaf Johannes med 
battongen ett visst icke lätthändt slag i skallen, hvilket hade 
den verkan på Johannes, att han tyckte att det brann etter 
värre i universum. Och nästa dag fick han punga ut med sin 
sista femma i böter. 

Johannes såg svår ut under närmaste två veckor. Hvar 

gång han såg sig i spegeln, suckade han. Det här var min lif 

och knif annat än i Grötlösa ! Amerika var ett räligt land, 

det var det. 

* * « 

Under jubileidagama vid Åugustana College här om året 
drogs min uppmärksamhet till en af de besökande, en kraftigt 
byggd femtio års man, som ägde ett på samma gång enkelt 
och distingueradt utseende. Jag såg honom vid flera tillfäl- 
len, och hans uppträdande var i allo sådant, att man kunde 
icke undgå att tänka sig en stark personlighet där bakom. Jag 
kunde inte låta bli att se på honom, vare sig han satt intresse- 
radt lyssnande till talen eller med entusiasm följande den 
vackra sången. 



135 

Med ens tyckte jag mig en dag känna igen ett uttryck i hans 
ansikte. Ja, visst hade jag sett honom förut, men hvar och 
när kunde jag icke framleta ur minnet. Emellertid var det nu 
med än större intresse jag iakttog honom. 

Samma eftermiddag fick jag se honom inbegripen i ett syn- 
nerligen lifligt samtal med några andra. Han sjnites bli ifrig, 
hans gestalt liksom växte och blef högre, nästan öf verskyggan- 
de motståndarna, det kom en eld i hans blick, som varslade om 
den bome kämpens stridslust, hans händer knöto sig ofrivil- 
ligt. Jag närmade mig, drif ven af något annat än bara ny- 
fikenhet. 

I samma ögonblick kom en liten rund mora rultande fram 
till de samtalande. 

"Johannes ! Johannes ?^ hörde jag en len röst yttra. Och 
som på ett trollslag lade sig de höga vågorna och samtalet flöt 
åter i en lugn fåra. 

Johannes! Äh, nu visste jag, nu mindes jag ju så klart 
som det varit i går. Så det var Johannes Gren nu. Fullkom- 
ligt lik och dock så olik den Johannes Gren, jag känt för. 30 
år sedan. 

Naturligtvis var jag ej sen att förnya bekantskapen. Och 
medan vi sutto på gräsplanen framför college-byggnaden och 
smälte middagen, förtäljde han mig sin historia, i mycket 
samma historia om svåra år i början, med släp och slit, och 
riklig belöning för sträfsamheten omsider, som tusentals 
svensk-amerikaner kunna berätta. Och medan han talade, 
satt hans Karna (eller Carrie som hon nu kallade sig) vid 
sidan af honom, och allt emellanåt for hans hand smekande 
öfver hustruns. Det var sjnibarligen en kärlek mellan dessa 
två, som icke slutat med smekmånaden. 

'TTes sir, jag har Carrie att tacka för hvad jag är. Gud vet 
hvar jag slutat, om hon inte varit'*, sade han. 

"Åh, så du pratar I** invände hon och såg på sin man med 



136 

eii blick, i hvilken den mest oförställda beundran stod att läsa. 
"Dn, som ä^ den smartaste farmaren i hela countiet, för de* 
sa* judge Gest i våras I" 

"Men jag hade aldrig blitt det, om de* nu ä* sant, utan 
Carries hjälp. Du kanske tror det inte, men de där smällarna 
jag fick på Gustafsons krog, de väckte mig, och jag insåg att 
det gick inte, om Carrie inte var här att hålla mig i styr. Och 
jag gned och sparade för att få ihop till biljett, så hon kunde 
komma hit också, och så snart hon kom, gifte vi oss. Och det 
var min räddning. 

Jag hade gett mig ut på landet att arbeta på farm, för jag 
insåg, att frestelserna va* många i städerna. Efter ett par 
tre år arrenderade jag farmen af den jag arbetat för, och se*n 
köpte jag den. Och jag har mina 160 acres skuldfria, så det 
har gått oss bra. Men nog har Carrie haft ett schå ibland 
att hålla styr på mig, när det gamla sinnet fått mig fatt.** 

Åter en kärlig smekning af hustruns hand, ett tack, som 
inte kunde missförstås. 

"Och nu har vår dotter gift sig med grannens son, och de 
sköta om farmen. Så då tyckte Carrie och jag, att vi kunde 
lufta på oss lite, och så reste vi hit, för vår son studerar här. 
Yes sir, det är rent underligt, som det går till här i världen**. 

Ja, det kunde jag ju inte annat än tycka, fast jag inte viss- 
te hvad han syftade på. 

Efter en stund fortfor han, omedvetet besvarande en fråga, 
som jag inte vågat komma med för att inte möjligen såra ho- 
nom: 

"Ser du, husaren han dog inte, och när han sedan fick höra 
hvar jag var, så skref han och hälsade med Carrie, när hon 
for, att han skulle inte ha något emot att resa till Amerika 
också, och undrade, om jag kunde hjälpa honom hit, så han 
var inte det minsta ond på mig. Ser du honom, som nu står 
och talar med dr Holmes, det är han, husaren. Han har en 



137 

farm i samma township. Han är alltid glad för att jag slog 
honom så illa den gången, eljest hade han som jag inte varit 
här i dag. Så kan det gå. Men det allra bästa, som vår Herre 
låtit mig vederfaras, är ändock hon här.^' 

Och så grep han efter hustruns hand, som hon, skrattande, 
höll undan, medan dock de af kärlek lysande ögonen talade 
om, att hennes Johannes var henne lika kär i dag, som när hon 
var prästens Karna. Och trots sina fräknar, som under lowas 
brännande sol blifvit både fler och starkare framträdande, 
tyckte jag att ett vackrare ansikte hade jag sällan skådat. 



s 



/ Västerland, 10 



Når Fritz Lindskog vaknade. 

illa människor tyckte uppriktigt synd om Fritz Lind- 
skog, emedan han var så opraktisk och bortkommen. 
Ett barn kunde knappast vara hjälplösare. Därför 
kom han inte heller ur fläcken. Två säsonger hade 
ban 3t4.tt vid vedsågen på Keators sågmölla i Moline, och där 
skulle han säkerligen stått ännu i dag, om ej sågmöUan brun- 
nit ned. 

Fritz var visst inte dum, hvad man i hvardagslag förstår 
med dum. Det var i stället så, att han absolut inte förstod 
att tillgodogöra sig hvad han visste eller kunde. Han saknade 
initiativ. Hvilket kom sig af bristande själfförtroende. Han 
hade aldrig fått Öfva sig häri, förrän hans karaktär redan var 
formad, dä det var för sent. 

Som sina föräldrars enda barn hade han naturligtvis blifvit 
bortskämd från det han låg i vaggan. Han var ett vackert 
barn, hvilket gjorde det värre. Det hade varit lyckligare för 
honom, om han i stället fått engelska sjukan, ty den kan bo- 
tas, men det andra skadar en i regeln för hela lifvet. Stac- 
kars Fritz! 

Om hans far inte misslyckats i sina omfattande grufspeku- 
lationer, hvilket hade en storartad konkurs i släptåg, skulle 



139 

måhända Fritz med sitt utseende och sin figur i sinom tid 
gjort ett charmant parti och slutat som en man i staten, ty 
sådant händer i gamla Sverige. Här i Amerika också ibland. 
Men det händer oftare där hemma. Hur som helst ledde för- 
äldrarnas ändrade ekonomiska ställning till att Fritz fick 
packa in och säga adjö till universitetet och sina många be- 
undrarinnor. 

Han gjorde nu den för honom alldeles nya och otrefliga 
upptäckten, att man inte kan lefva anständigt utan en in- 
komst, om man är så olyckligt ställd, att man inte har för- 
äldrar att lefva på. Ergo fann han af nöden att söka sig nå- 
gon anställning, som kunde lämna honom en sådan inkomst, 
hvilket ledde till den ännu mera nedslående upptäckten, att 
han ingenting kunde, d. v. s. af sådant, som enligt kungligt 
svenskt begrepp ansågs passande för en person med hans upp- 
fostran. 

När de gamla vännerna efter hand tröttnade på hans upp- 
repade viggningar, på grund hvaraf det vardt rysligt svårt för 
Fritz att hålla hufvudet of van vattnet, var det någon som före- 
speglade honom, att i Amerika låg Lyckan och lurade på folk. 
Fritz skulle inte af sig själf .kommit att fatta beslut om ett 
sådant stegs tagande som att resa till Amerika. Nej, initiati- 
vet togs af vännerna — sköna vänner ! — som ville bli af med 
honom. Och Fritz, som från barndomen var van vid att andra 
ordnade och ställde för honom, han lät det viljelöst ske. Och 
innan han själf nästan visste om det, befann han sig midt 
inne i det stora landet. 

Hur Fritz Lindskog kom att bli en af mrs Johnsons boarda- 
re, det vore värdt en historia för sig. Nog af, att han redan 
på andra veckan efter ankomsten till Moline var installerad i 
det bästa af bemälda änkas tio rum och hade fått arbete på 
sågmöllan. Den som boardade hos mrs Johnson kunde alltid 
vara säker om arbete ho^ Keators, det var som en oskrifven 



140 

lag. Inte många visste hvarf ör, men alla visste att det var så. 
Därför stod det aldrig något mm ledigt hos mrs Johnson eller 
någon stol oupptagen vid hennes bord, trots väggmadamema 
och trots de lädersega biffstekar, hon serverade. 

Alltså, Fritz Lindskog, som endast ett knappt år förut var 
en af Uppsalas kända eleganter, som t. o. m. själfve landshöf- 
dingens dotter med synneriigt välbehag låtit föra sig af på 
balerna, han stod nu elfva timmar pr dag vid sågbänken och 
förvandlade affallet från ramsågarna till ved af lagom längd. 
Han fann sig häri utan att klaga. Det får sägas till hans be- 
röm, att han inte gjorde minsta affär af sin "förnedrings^ utan 
tog saken som den kom, hvilket ju alltid är det klokaste, men 
icke därför det lättaste att göra. 

De andra boardama sågo ganska snart, att mrs Johnson 
höll Fritz en smul för mer än dem, hvilket de skulle miss- 
tyckt, om någon af dem varit den lycklige. Men Fritz kunde 
ingen bli afundsjuk på. För resten voro alla de andra oför- 
bätterliga ungkarlar, gamla krubbitare, som inte hade ögon 
eller öron för den lilla uppnästa änkan. Så länge de inte ledo 
på saken, fick hon gärna sticka till Fritz ett extra stycke pie 
eller sy monogram på hans nattskjortor. De missunnade ho- 
nom heller inte att få dra tvättmaskinen åt mrs Johnson på 
lediga stunder. 

Faktum var, att mrs Johnson tyckte smått om Fritz, fast 
hon till en början inte visste det själf . Kvinnolikt hade hon 
förälskat sig i hans ansikte och figur, utan att skänka hans 
öf riga egenskaper en tanke. Mrs Johnson var ännu tillräck- 
ligt ung för att inte ha drifvit alla kärlekstankar på flykten. 
Hon var ju bara fyllda trettio. För resten, hvem har sagt, 
att en kvinna kan bli för gammal att bli betagen i en vacker 
kari! 

Fritzt tänkte ingenting åt det hållet, för honom var mrs 
Johnson ingenting mer än en som vårdade sig om honom, på 



141 

samma sätt som hans mor en gång gjort. Därför emottog han 
också all hennes godhet som en naturlig sak, och han drog 
inga som helst slutsatser af hennes kärvänliga blickar. Om 
mrs Johnson i de dagarna slagit armarna om halsen på ho- 
nom och dragit fram med ett frieri, skulle det förvånat ho- 
nom, men det är troligt, att han utan att göra något vidare 
motstånd gått med till prästen. 

Men mrs Johnson började efter hand betänka sig, om ock- 
så det stod allt klarare för henne, att hon var förälskad i 
Fritz. Se, det var på det viset, att när, ett par år efter hon 
blef mrs Johnson, hennes man en dag ljöt döden genom en 
olyckshändelse på sågmöUan, hade mr Keator kommit till 
henne och sagt : ^^Om ni tar in boardare, så lof var jag att de 
ska få arbete. Men märk, bara så länge ni inte gifter om er/^ 
Detta var rysligt vackert gjordt af den stenrike mr Keator, 
tyckte mrs Johnson, och kunde aldrig glömma hans godhet. 
Hon visste icke att sanningen var, att han på detta sätt tystade 
ned sitt samvetes röst, som anklagade honom för att ha vållat 
Johnsons död genom att sätta honom till arbete vid en gam- 
mal, skranglig, utsliten maskin, som icke ens hade de skydds- 
anordningar, lagen på den tiden ålade en arbetsgif vare att an- 
skaffa. Well, mrs Johnson hyrde ett hus och fyllde rummen 
med boardare och redde sig godt. 

När nu tanken kom för henne, att hon skulle kunna gifta 
sig med Fritz, uppstod också minnet af hvad mr Keator sagt : 
"Bara så länge ni inte gifter om er.*^ Således, om hon gifte sig 
med Fritz, så. . . well, det var värdt att tänka öfver mer än 
en gång. En vacker man vore nog trefligt att ha, men att 
sätta en boardinghouse-afifär med tio säkra boardare på spel 
för att få honom, se, det var annat. . . och mrs Johnson var i 
sin förälskelse visst inte blind för att Fritz hade inte mycket 
af karlatag. Nå, hon skulle vänta och se tiden an. 

Så hände en dag, att sågmöUan brann ned till grunden. Det 



142 

betydde för Fritz, att det var slut med vedsågningen, och att 
han således fick söka arbete på annat håll. Och det betydde 
för mrs Johnson, att hennes boardare flyttade, när hon inte 
längre var i tillfälle ge med boarden en "guaranty policy^^så 
att säga angående stadigt arbete. Men hon föreföll inte ledsen 
för den sakens skull, tvärtom sjöng och trallade hon dagen i 
ända, och aldrig förr hade hennes ögon, bräddfulla af kärlek 
och hängif venhet, hvilat på Fritz så länge och så ofta som nu. 
Lite hvar väntade få höra att mrs Johnson gått och gift sig 
med Fritz. Ingen föll det in, att Fritz skulle gå och gifta sig 
med mrs Johnson. Initiativet fick komma från henne, för 
att det skuUe bli något af. Och ingen kunde längre ta fel på 
åt hvad håll hennes tankar gingo. 

I fitället spordes en dag, att Fritz var försvunnen från Mo- 
lines horisont, spårlöst försvunnen. Och mrs Johnson gick 
omkring med förgråtna ögon en hel månad. Men sex månader 
senare hade hon dock hunnit trösta sig och var gift med en 
änkling, som hade ett träben, hvilket dock inte hindrade ho- 
nom från att drifva en lönande snickerirörelse, så att hans 
hustru behöfde minsann inte släpa ut sig för otacksamma 
boardare. 



Omkring 25 år efter föregående händelser blef jag en dag 
utkallad på kontoret. Där var en herre, som ville träflfa mig, 
"såg ut som det var guvernören", sa^ springpojken. 

En ståtlig, medelålders herre med ett synnerligen distingu- 
eradt ansikte — springpojken hade inte sett galet alls — kom 
med utsträckt hand mot mig. 

"Howdydo, å tack för a long time ago. Men hva. . . känner 
du inte igen mej . . . ?" 

Jag glodde och glodde, men det var lögn, jag kunde inte 
få tag i hvem det var. 



143 

^^ell. Til be switched ! Ä jag kände igen dej at onee, old 
man V^ 

Han tog upp ur plånboken ett affärskort, som han räckte 
mig. Där stod på kortet: 

FEITZ LINDSKOG, 

Prop. Century Dky Goods Emporium^ 

Elvira^ Kans. 

"Hva säjer du nu ? Jaha, du, de^ ä Fritz Lindskog and no 
mistake, fast 25 years older and wiser too/^ 

Ja, det var verkligen gamle vännen Fritz lifslefvande och 
ganska lik sig också, när jag nu såg efter. Och åter igen 
besannades den gamla versen : 

Visst är det trefligt nya vänner vinna, 
men trefligare är de gamla återfinna. 

Vi hade visserligen inte haft så värst mycket gemensamt, 
Fritz och jag, på vår Moline-tid, hvarför vi aldrig blifvit in- 
tima vänner, men när vi nu efter så många år åter träffades, 
var det som ungdomstiden med dess bekymmerslöshet, dess 
fröjder och förhoppningar och galenskaper stått upp igen, och 
medan vi rörde oss bland minnena, glömde vi att vi voro fem- 
tioåringar och skalliga i huf vudet. Det var lika uppfriskande 
på det dammiga sinnet som ett bad i öppna sjön efter en glöd- 
het dag. 

När vi den kvällen sutto hemma hos mig på hvar sin sida 
om skrifbordet, hvarpå fötterna reglementsmässigt placerats, 
och vi voro mätta och glada, berättade Friltz för mig om sina 
lefnadsöden sedan sist. 

"Hur jag kunde göra mrs Johnson den sorgen att run away 
from her ? Well, de^ va de* bästa som happened to her and to 



144 

me, too. Hon fick sin snickare å slipper bråka me boardare, 
å jag fick mitt drygoods store å slipper såga ved hela mitt lif . 
Undrar just hur de^ skulle slutat, om hon fått mej i stället/' 

Han tippade en smul på stolen, strök sig ett tag öfver den 
ganska respektabla magen, medan öfver hans ansikte drog 
ett leende, som tydligt angaf, att Fritz inte var gramse på 
ödet för hvad som skett. 

"Say, wasn^t I a boob those days, eh ? Jag undrar inte på 
att ni andra hade en mindre smickrande tanke om yours truly. 
Ja, seså, försök inte neka. . . jag förstod de' inte då, de' va 
jag för conceited till, antar jag. . . Ack, jag va ju student 
å allt de' där. But what a tripleplated idiot I wasi Alla 
va snälla mot mej, ja, de' va ni. Mrs Johnson var som en 
mor för mej, men . . . ja, de' kunde ju skrattas åt, en hel hop, 
men de' vore orätt, ty de' var nog så ärligt menadt. . . jag syf- 
tar på mrs Johnsons frieri." 

Han satt tyst några minuter, liksom ville han väga orden, 
innan han uttalade dem, så de inte skulle på något sätt kasta 
ett obehörigt löje öfver den person, de rörde. Han kunde dock 
inte helt och hållet hindra, att ett drag af uppspelthet kom 
öfver honom, när han nu i minnet genomgick den scen, han 
ville berätta. 

"Jiminy crickers, jag har aldrig i mitt lif blitt så förvånad, 
som jag blef den gången. Jag hade inte märkt någonting, 
de' föll mej aldrig in att under mrs Johnsons godhet mot mej 
kunde ligga kärlek. Men så en dag — de' var ett par veckor 
efter sågmöllan burned down, you know, den ene efter den 
andre flyttade från henne, å mr Keator svor å domderade, att 
han inte ämnade bygga upp möUan igen — så en dag, när jag 
i min oskuld satt i frontrummet å läste i en tidning, kommer 
mrs Johnson springande från köket rakt in till mej å slänger 
sig i knät på mej å slår armarna om halsen på mej å börjar 
kyssa mej, så jag trodde rent hon förlorat förståndet. Å när 



145 

hon inte va busy me kyssapparaten, grät hon me de* lilla huf- 
vudet mot min axel. Sa ingenting, inte ett ord, bara kysstes å 
grät å grät å kysstes. Å inte sa jag ett ord heller, jag visste 
sannerligen inte hva jag skulle säja, så perplex va jag för en 
lång stund. Till slut fick jag fram : ^Hva ä de me* er, mrs 
Johnson?' Å då tittade hon på mej först en stund me sina 
stora, trogna, blå ögon, å så suckade hon djupt. Törstar du 
inte ?* frågade hon å gaf mej en ny omgång kyssar. 

Det började nu ändtligen dagna för mej, å de* ä nog troligt 
jag såg en smul förskräckt ut. Jag värderade mrs Johnson 
så högt som någon, jag skulle vatt en fähund annars, så snäll 
som hon vatt mot mej från första stund. Men någon tanke 
åt kärlekshållet hade jag aldrig haft. 

Jag minns nu inte allt jag sa för att lugna henne, men de* 
hade motsatt verkan, de* va som olja på elden. Till slut före- 
slog hon, att vi skulle dö tillsammans. Hon hade visst läst 
i någon roman om sådant. Hon resonerade som så, att när 
jag nu va utan arbete å inte kunde skaffa mej annat, därför 
att jag inte dugde till någonting, å hennes boardare gått ifrån 
henne å hon inte kunde få andra i stället, så länge sågmöUear- 
betet låg nere, så va de* likså godt vi gick hand i hand ner till 
floden å hoppade i. En sak, som jag i mitt sinne gaf mrs 
Johnson kredit för, va att hon sökte åtminstone inte fånga 
mig med smicker. 

Jag kände, att jag blef röd i ansiktet, aldrig hade jag fått 
höra sanningen så naket framställd. Förstås, hon mente väl, 
Hien de va di bittraste piller jag någonsin fått till lifs. Di 
kurerade mej, så medicinen var bra. 

Jag sa till mrs Johnson, att jag ville ha ett par dagars be- 
tänketid, å de* sa hon gladeligt ja till. Hela den natten låg 
jag vaken å dividerade. Jag sa till mej själf : Ä* du en så*n 
eländig stackare, så folk tycker du bör gå å dränka dig, då ä 
de*, by jiminy crickers, på tid du vaknar upp I Jag såg klart 



146 

och tydligt hvar felet låg, å jag made up my mind for good 
att de* skulle bli slut. Jag funderade hit a dit, må tro de' va 
ingen lätt sak att finna rätt tråd. När man som jag gått å 
halfsofvit i hela sitt lif, blir man inte vaken med ens. Men 
ser du/ de' va me mej som den gamle professorn i Uppsala sa', 
alla mänskor ha di vilja, sa han, men di har inte vilja att an- 
vända den. Jag kände där jag låg i sängen å grubblade, att 
jag hade plenty vilja, de' fattades inte, å hvarför skulle de' 
inte kunna bli en karl af mej som af många andra me mindre 
förutsättningar, tyckte jag. 

Nåväl, jag fattade ett beslut att de' skulle bli en annan 
Fritz Lindskog af mej. Å när jag steg upp nästa morgon, va 
de' som jag vändt ett blad i en bok. All min gamla bortkom- 
menhet å obeslutsamhet va som bortblåst. Jag kände mej som 
en alldeles ny människa. Å jag lät inte gräset gro under mina 
fötter. När mrs Johnson va utgången ett slag, passade jag 
på å fick min kappsäck ur huset. Å på eftermiddagen va de' 
Fritz Lindskog, som aflägsnade sig från Moline at a råte of 
35 miles an hour. Jag hade köpt biljett till Kansas, för jag 
hade läst i tidningen, att di behöfde folk i harvesten där, å 
något fick man ju börja med. Jag satte mej för att totalt 
glömma, att jag var student å hade uppfostran å allt de' där. 
De' ä nog sant, att education sätter fler verktyg i händerna på 
en, å i så måtto va de' en advantage för mej också, men där 
va många disadvantages me de'. Men de' gick öfver, fast de' 
va lite svårt i början. 

När jag vatt på farm ett hälft år, fick jag chance att bli 
clerk i ett drygoods store. Mr Bates, så hette min bas, sa 
rent ut, att jag va den duktigaste clerk han haft å. . . ja, å 
hans dotter hade också en god tanke om mej, for she is now my 
wife, and jag tror inte hon regretted it, å inte har jag. 

När svärfar dog, öfvertog jag aflEären, å den har gått fram- 
åt every year. Inte för jag skryter, men fråga du hvem som 



147 

helst i Elvira, å di ska tala om för dej, att Fritz Lindskog ä 
en hustler. Jag har vatt mayor, å jag ä direetor i den största 
banken, å di ha prompt velat sända mej till legislaturen, men 
de' har jag inte tid till. 

Yes, jag har haft lyckan me mej, men Gud vet, om jag inte 
ändå har mrs Johnson att tacka för de^ ty hade hon inte kom- 
mit me de' där förslaget att hoppa i Mississippi-floden, så hade 
jag kanske aldrig. . . Men de' ä bara foolish att grubbla öfver 
hva som kunnat happen . . . Yes, thanks, jag tror jag tar en 
till, för de' ä goda cigarrer!" 



Ä 



I vargaklor. 



Jratseh 1 Ett kort, giillt utrop, ett ångestskri, så- 
dant som Hjälfbevarelfiodiiften omedvetet preeear 
fram iir bröstet, när en normal niäuniska plötsligt 
ser dödens käftar öppna sig för att sluka henne. 
Därpå ett doft ljud, som när en tung massa, sådan som en 
människokropp, slår mot en hård yta. 

Gustaf Brogren hade stått pä den sviktande stegen högt 
uppe vid andra våningen. Han hade alltid varit mycket för- 
siktig och sett sig väl före, men när olyckan är framme, hjäl- 
per det inte hvem det är. Den pinne, han stod på, hade helt 
enkelt gått af, brustit vid ena sidan. Man hade kanske råkat 
använda en bit dåligt trä för den pinnen, sådant kan hända 
utan att precis vara rent slarf. Det kunde också vara, att ste- 
gen var för gammal, att den tjänstgjort så länge, att pinnar- 
na i den hunnit murkna. I så fall blefve det ju arbetsgifva- 
rens fel, men detta hände på den tiden, då sådant inte räk- 
nades, utan arbetaren fick skylla .sig själf, om han råkade ut 
för olyckor under arbetet. Det var himmel skriande orätt- 
vist, grymt — så tycka vi nu, sedan vi fått en annan ordning, 
men ingen tänkte därpå på den tiden, det var som det skulle 



149 

Där låg nu Brogren på trottoaren, till synes en liflös blodig 
massa. Han rörde sig inte, men han andades, alltså var han 
inte död. Han hade fallit baklänges och slagit mot den hårda 
cementflagan. Blod trängde ut genom näsa och mun, ögonen 
stirrade liflöst stela ur sina gropar. 

Hans arbetskamrater och andra, som sett Brogren falla, 
skyndade tiU. Någon telefonerade tiU polisen, och inom fem 
minuter var ambulansvagnen där. Den åtföljande läkaren be- 
ordrade efter en kort besiktning den skadades forslande till 
ett lasarett. "Om ingenting gått sönder invärtes, är han all 
right. Eljest är han dödens. Antingen är han uppe och kan 
måla igen om tre dagar, eller också är han död inom tio tim- 
mar. Ingen kan säga hur det går", sade han. 

På svenska lasarettet, dit Brogren förts, låg han i flera tim- 
mar utan att ge några starkare lif stecken från sig. Men spe- 
geln, som hölls framför munnen på honom, angaf att han an- 
dades. Pulsen var så svag, att den knappt kändes. Sköterskan, 
som sett många sådana fall, ruskade på hufvudet. Kom den 
patienten sig, så var det märkvärdigt. För henne var den unge 
mannen, som låg där, blek och vanmäktig, endast en "case". 
Hur det skulle gripa in i kanske många människors öden, när 
hennes patient togs af döden, det ägnade hon inte en tanke. 
Hon hade för länge sedan lagt bort att känna sympati för 
patienter. Hon kände endast sin plikt som sköterska, den 
fyllde hon efter bästa förmåga. Men i alla fall. . . att ryckas 
bort så ung. . . nå, det var väl hans öde. . . stackars karl !. . . 

Brogren rörde en liten smul på hufvudet. Sköterskan gick 
fram till sängen. Hon tog patientens hand, som hängde åt 
sidan, och lade den till rätta. Hon såg på honom, hans blick 
hade liksom klarnat, hon läste frågor och undran däri. Hans 
läppar rördes. 

"I morgon. . . i morgon. . . kommer. . . Sigrid. . . i morgon 
kommer hon. . . Sigrid. . ." 



150 

Sköterskan lade fingret öfver sina läppar till ett tecken, att 
han borde inte anstränga sig med att tala. Men det hade inte 
behöfts, ty i nästa minut drog han ett häftigt, men kort ande- 
drag, sitt sista. 

4t 4t 4t 

"Ja, Brogren han kommer inte till dinner i dag, för han 
föll ner å slog sig fördärfvad*', var det någon som berättade 
borta hos mrs Lindstedts. Hon höll spisgäster, och Brogren 
hade spisat hos henne ett par år. 

"Hva säger ni ? Är Brogren död ?'' utbrast mrs Lindstedt 
med uppriktig sorg i rösten. Hon var mer än "matmamma'*, 
hon hyste en moders känslor för alla sina mera stadiga spis- 
gäster. 

^^^ell, I don^t know om han ä död, men jag ä rädd förset, 
för han föll ned från stegen å slog sig mot sidewalken, så 
blodet kom ur näsa och mun. Jag såg, när ambulansen kom 
och tog honom till Augustana-hospitalet." Och så repeterade 
den talande hvad läkaren sagt. 

"Å my goodness, så'nt elände \" sade mrs Lindstedt och satte 
sig, så altererad var hon. "Å i morgon kommer hans flicka 
från gamla landet, för de* talte han om för mej i går, för han 
ville hon skulle spisa här, tills di fått sitt eget i ordning. En 
rysligt nice flicka ä de' också, för han visade mej hennes 
picture. Hon heter Sigrid Lindstedt, precis som ja' gör, där- 
för kommer ja' ihåg de'. Å Brogren va rysligt bekyttad, för 
han va rädd de skulle hända henne något, för hon hade vatt 
så dum å växlat sej till amerikanska pengar i Göteborg, flera 
hundra dollars, sa' Brogren, å di hade hon på sej. Stackars 
Brogren, så han fick inte träflEa sin flicka I Han sa', att som 
i morgon kväll skulle hon komma med Wabash-tåget. Nu blir 
där ingen som möter henne. Om jag hade tid, skulle jag gå 
ner till depoten själf . Stackars Brogren, han va en rysligt 
ordentlig å präktig karl å arbetsam me, håhå." Och därmed 



151 

snodde den tjocka frun ut i köket för att se till, att maten blef 
ordentligt upplagd på assietterna. Hon var noga med sådant. 

Men ett par af hennes spisgäster hade spetsat öronen, när 
mrs Lindstedt nämnde om pengar, som Brogrens fästmö bar 
på sig. De tillhörde den skara dagdrif vare, som finnas i hvar- 
je stor stad. Det var sällan de hade ärligt arbete för sig. 
Mesta tiden gingo de på lur efter någon landsman, som de 
kunde fjälla. Hittills hade de inte öfverskridit gränsen — 
de kimde med märkta kort f rånspela någon hans sista dollar, 
men att rent ut råna en person, med våld taga från någon 
hans pengar, så långt hade de inte ännu kommit. Det var 
gränsen för dem — inte öppet stjäla. Nej, men att genom 
ett litet knep sätta sig i besittning af andras pengar, det kunde 
väl gå an. 

Emellertid hade senaste veckorna varit ytterst litet gifvande 
för Tom Pearson och Lorentz Strömfelt. Ingen gröngöling 
hade kommit åt deras håll, som de kunnat plocka. I öfrigt 
är sommaren en dålig årstid för dem, som göra kortlapparna 
till förvärfskälla. De voro i detta nu pank. De hade varit 
beredda att taga i anspråk den goda kredit, de hade hos mrs 
Lindstedt. 

När de ätit sin middag, gingo de liksom på en tyst öf verens- 
kommelse raka vägen till Lincoln park. Under ett träd där 
slogo de sig ned. 

När de kommit i ordning, vände de sig mot hvarandra med 
en frågande blick. De hade tydligen gått och tänkt på samma 
sak. 

"Well, hva tror du ?*' började Pearson. 

"Förbaskadt riskabel job, men . . ." Strömfelt såg sig om- 
kring, liksom han fruktat för att någon kunde stå på lur och 
lyssna. 

^TTes, men vi ä så illa tvungna*', ifyllde Pearson. ^^i måste 



152 

ha mynt^ om också. . . om också det kräfves af oss att. . . att 
stjäla dem.'' 

"Du hörde hva mrs Lindstedt sa, att flickan hade flera 
hundra dollars på sig. . .'' 

"Det bör inte bli svårt att göra dem till våra, du Lorentz. . . 
så vore vi sauverade för sommaren kanske.'' 

De två stallbröderna lade råd och planer och kommo till 
sist till den slutsatsen, att det vore inte så farligt företag, 
som de inbillat sig. Det faktum, att de som nänmdt voro i 
starkt behof af kontanter, gjorde det lättare att öfvervinna 
alla betänkligheter de hyst Det vore också ett kap värdt att 
riskera något för. 

* * * 

När Sigrid Lindstedt steg af Wabash-tåget, såg hon sig 
med en förvirrad blick omkring efter den, som skulle möta 
henne. Men ingen Gustaf sjmtes till. Hur kunde det månne 
komma sig — han som var så påpasslig och ordentlig. Var 
det möjligt, att han inte fått hennes telegram från New York ? 
Hvad skulle hon då göra ? Det var så sant, hon hade ju hans 
adress i väskan, och hon fick väl ta sig dit. Ack, om det bara 
fanns någon landsman, som hon kunde tala med och kunde 
få hjälp af ! 

I samma ögonblick hon tänkte så, trädde Pearson och 
Strömfelt fram till henne. De hade hållit utkik och sågo 
naturligtvis genast hvilken af passagerarna som var Sigrid. 
Det kunde ingen taga fel på. 

"God afton, är det fröken Lindstedt, vi ha äran tala med ?" 

Sigrid såg ett par fint klädda unga män med hattama i 
hand artigt bugande framför henne. När hon hörde dem tala 
svenska, blef hon så glad, så hela hennes vackra ansikte lyste 
upp. 

"Ja, det är jag, men. . ." 



153 

"Ni ser er om efter er. . . hm I. . . hr Brogren. Det är led- 
samt nog så, min bästa fröken Lindstedt, att vår vän Brogren 
blef hastigt sjuk. . . för all del, blif inte förskräckt, fröken, 
det är alls inte så farligt, men det hindrade honom dock från 
att vara er till mötes här, så förtviflad han än var häröfver. 
Han bad då oss gå i hans ställe och eskortera er till hans bo- 
stad, där han otåligt väntar.^' 

Sigrid undgick inte att tilltalas af denna harang. De voro 
så stiliga och artiga, och så voro de ju svenskar. Det är möj- 
ligt, att under vanliga förhållanden skulle hon med den fina 
instinkt, som kvinnan besitter i dylika fall, ha fattat misstan- 
kar. Men hon stod här hjälplös i ett främmande land, obe- 
kant med allt, och så var det landsmän och — nu lade sig alla 
misstankar — Gustaf hade ju sändt dem, enär han inte kunde 
komma själf. Hur skulle de eljest känt hennes namn eller 
vetat om, att hon skulle komma med tåget ? Sigrid följde dem 
således utan minsta invändning. Hon kunde inte komma fort 
nog till sin älskade Gustaf — efter fem långa års skilsmässa. 

Utanför stationen bjöds Sigrid stiga upp i en automobil. 
Kusken hade redan fått sina f örhållningsorders. Bilen kördes 
till ett hus å West Madison street. 

"Nu äro vi framme, fröken Lindstedt. Var så god och 
stig in.*' 

Sigrid såg ett högt stenhus, fint utstyrdt. Att nedra vå- 
ningen upptogs af en krog, lade hon inte märke till eller såsom 
nykommen förstod sig inte på. Bilen for sin väg, och Sigrid 
fördes två trappor upp i huset. 

Pearson drog upp en nyckel, och, öppnande dörren, gick 
han först in. Sigrid trädde därefter öfver tröskeln, följd af 
Strömfelt. Dörren stängdes snabbt, med en half smäll. Som 
en blixt for genom hennes hjärna en misstanke, att inte allt 
var rätt. Hon kastade en hastig blick omkring i rummet — 
ingen Gustaf såg hon, och hon hade just öppnat läpparna för 

/ Västerland. H 



154 

att utstöta ett skri, när en hand lades öfver hennes mun, så 
att hon kunde inte ge ljud ifrån sig. 

^^Var tyst. . . inte ett ord eller döda vi dig V^ hväste någon i 
hennes öra. Hon sjönk, så förskräckt att hon var medvets- 
lös, i armarna på den bof, som höll henne. 

När hon tio minuter senare återfick medvetandet och slog 
ögonen upp, fann hon sig vara ensam i rummet. Var det 
blott en elak dröm ? Hon märkte nu, att hennes klädningslif 
var upprifvet, och den ficka, hon hade haft pengarna i, var 
uppsprättad. Hon rusade till dörren, men den var låst. Hon 
sprang till fönstret och krossade med sin bara hand en ruta. 
Den på gatan gående poliskonstapeln svor duktigt, när bitar 
af rutan haglade öfver honom. Men i nästa ögonblick fick 
han höra ett förtviflans skri från fönstret. Pat Flanerty 
kunde inte veta hvad det skriet betydde, ty sådant var en hvar- 
daglig händelse i den trakten, och ibland hade det händt, att 
han fått grym otack till lön, när han skyndat till hjälp. Men 
tack eller otack, det var hans plikt att. . . Ett nytt skri, ännu 
mera hjärtskärande än det första; hördes, och Flanerty trafva- 
de upp för trapporna, så fort hans 225 pounds tilläto honom. 

Han fann Sigrid springa omkring i rummet, kallande 
"Gustaf, Gustaf V^ Den häftiga sinnesrörelsen hon varit utsatt 
för hade haft en sådan förfärlig verkan på henne, att hon för- 
lorat förståndet. — 

I flera år därefter kunde besökande på dårhuset få se en 
ung, vacker flicka gå omkring och liksom söka i hvarje vrå 
efter något och allt emellanåt mumla : ^H varför kommer du 
inte, min Gustaf?*' 



Och solen sken . . . 



Jimlens blå kupa hvälfde sig ren och klar öfver 
Btorataden. Allt efter som morgontimmarna gingo, 
st^ solen högre och högre, och dess sken blef var- 
mare. På de gator, som löpte i norr och söder, 
stodo emellertid höga skyskrapor och stängde vägen för solen 
lutstan hela förmiddagen, så att där rådde en kylig skugga 
nere vid marken. Men har och tUr var en lucka i husraden, 
och vips passade solen pä och kastade knippen af strålar ned 
på trottoaren och gatan. När folkströmmen kora till ett så- 
dant ställe, kände de soistråkma träSa sig som trollskott, 
och det var knappast en enda, aom ej lyfte på hufvudet och 
såg gladt öfverraskad upp mot solen. Och genom hjärnorna 
flög en och samma tanke : Våren ! 

Ute på landet, på de vida präriema, hade människorna re- 
dan i veckotal vetat om detta faktum — de få alltid tidigare 
bud om sådant. Men de människor, som höllo till i storstä- 
dernas grottor — under och ofvan jorden — , de hade ej haft 
en aning om våren. Ja, det vill ju säga, de fattiga hade nog 
märkt, att det blifvit mildare i luften — de hade märkt detta 
därpå, att de inte fröso sä mycket som förut. Och sparfvama, 
aom bott Gud vet hvar under de bistra vintermänadema, de 
hade ocksä en tid haft reda på att det lackade mot våren, ty 



156 

de fröso inte heller nu. Det kändes så innerligt skönt i den 
magra lilla sparf vekroppen att sitta på en taklist och gassa sig 
i solskenet. Ack, hvad vore egentligen tillvaron — till och 
med för en sparf — om ej den välsignade solen funnes. 

Någonting ditåt tyckte bestämdt också den till synes medel- 
ålders man, som med släpiga steg kom gående gatan framåt. 
För hvar gång han såg solskenet som ett gulhvitt band ligga 
tvärs öfver den grå trottoaren på sin väg, stannade han ett 
ögonblick och lät blicken fara uppåt. Och då kunde man se 
på läpparna, att han mumlade någonting. 

Man behöfde ej vara en skarp iakttagare för att se på ho- 
nom, att han inte hade något egentligt mål. På samma gång 
föreföll han inte tillhöra den kända lösdrif varekategorien. Men 
man märkte snart hos honom detta något, som alltid anger en 
främmande. Hans blick vandrade obekant från ena sidan 
af gatan till den andra, dröjande då och då ett par ögonblick 
längre vid någonting, som om han ville inprägla det i minnet. 
Omedvetet tar främlingen i storstadens gatulabyrinter ögon- 
märken, på precis samma vis som hans vilda förfäder gjorde, 
när de sökte sig väg genom urskogarna. 

Här låg ett bredt solskensband öfver trottoaren. Det lyste 
honom till mötes så varmt och vänligt, att han inte kunde 
motstå frestelsen att stanna. 

Han ställde sig på trottoarens yttersta kant med ryggen 
mot en lyktstolpe och lät solen skina på sig allt hvad hon ville. 
Det var visserligen inte annat än majsol, men han tyckte den 
riktigt gassade, ty han var inte van vid sol. På tolf år hade 
han inte förr än i dag känt en solstråle borra sig väg genom 
kläderna in till hans kropp — tolf långa år. Att han inte 
dött, att han inte blif vit galen ! Och medan han stod där och 
kisade uppåt mot solen, som skar honom i ögonen, så det näs- 
tan gjorde ondt, tänkte han på detta och på allt han gått ige- 
nom. 



157 

Mycket hade han utstått, mycket. Det hade inte varit 
många solvarma dagar i hans lif, nej, det hade det inte. Sol, 
ja, det var just hvad han saknat hela sitt lif, allt ifrån han var 
barn. 

Sol hade inte funnits i den låga backstugan, där han var 
född. Det var alltid skumt där inne, ty fönstren voro så små 
och vette åt norr. Ingen solstråle hittade in i stugan. 

Och inte heller hade han fått rusta om i lek och ras ute 
under bar himmel som andra barn, aldrig hade han fått jaga 
vackra guldskimrande fjärilar eller plocka de gula smörblom- 
stren borta på dalsläntan, där de lyste som guld, när solen 
sken. Han hade varit bunden vid backstugan, fått hålla sig 
inne i det skumma rummet, där hans mor legat sjuk så långt 
tillbaka han mindes, och när far var på arbete vid herrgården, 
fanns det ingen annan än lille Per att se till den sjuka. Det 
hade känts riktigt tungt ibland att inte få vara som andra 
barn, det hade sett ut som sol och lek och blommor och spe- 
lande vindar inte voro för honom. Men han hade älskat sin 
mor ändå, ty hon talade alltid så mildt och undervisande till 
honom, inte hårdt och bestraflFande som far gjorde, när han 
kom hem om kvällarna, trött och hungrig. 

Så dog mor, och då hade Per gråtit en hel dag, han visste 
inte riktigt hvarför. Han kände det dock som en förlust, el- 
jest borde han varit glad, ty nu kunde han ju få springa ute, 
om han ville, sedan han inte hade mor att se till. Men det var 
vinter nu och snö i höga drifvor och kallt, så det sved i öro- 
nen. Och aldrig nådde solen så högt på himlen, att hon kunde 
kasta en enda fattig stråle öfver skogen bort till backstugan. 
Och innan sommaren kom, fick han styfmor. 

N"u blef det värre än förr för den lille tioårige gossen. Han 
fick icke blott svälta många gånger, utan fick till på köpet 
stryk, om han vågade klaga öfver att han var hungrig. Hur 
många kvällar hade han inte legat i sin säng och känt hung- 



158 

em gnaga, tills det gjorde så ondt, att tårarna kommit, men 
han hade inte vågat gråta högt. Då hade han ofta önskat, att 
han visste, hur han skulle komma till sin mor. Men hon låg 
djupt nere i den mörka jorden på kyrkogården. 

När han kom in i stugan, kunde det hända, att styf modem 
tog honom i armen och ledde honom till dörren. "Ut med dej, 
här är du i vägen !" ljöd det då ur hennes mun. Men fast 
solen sken där ute, var det dock precis som han gått i ett grått, 
kallt mörker. 

Så snart han var stor nog att göra skäl för sig, så någon 
ville ha honom, kom han ut i tjänst. Det var något bättre 
än i backstugan hos styfmodem, ty nu fick han åtminstone äta 
sig mätt. Men arbeta fick han, öfver sina krafter många gång- 
er, därför hade han också fått krum rygg och krokiga knän, 
innan han var tjugu. Men han hade trots allt växt sig stor 
och stark och skötte sig som en hel karl. 

Ibland kunde han en söndagsstund gå ut och sätta sig på 
en sten i solskenet. Men fast han då kände värmen välla öf- 
ver sig, frös han invärtes, liksom där legat en isskorpa om- 
kring hjärtat. Den ville inte tina. 

Men så hände det, att det tog eld i hans hjärta. Så galet, 
att det var den vackraste flickan på herrgården han skulle bli 
kär i ! Han vågade inte yppa sina känslor, han teg och älskade 
i hemlighet. Men det var för underligt, att så snart hans 
ögon upptäckte Klara, for det en våg af värme genom honom, 
och han tyckte, att allt blef annorlunda. Fåglarna sjöngo 
vackrare och blommorna doftade Ijufvare, när Klara var i 
närheten. Nu förstod han ! Hvad gjorde det, att hans kär- 
lek inte uppväckt något gensvar, att Klara inte ens visste om 
den, när han i alla fall var så öfvermåttan lycklig af att bara 
veta, att hon fanns till ? 

Men med denna lycka, som Per inte kunde förklara för sig, 
blandade sig dock emellanåt förtärande kval, hvilkas inne- 



159 

börd han fullkomligt förstod. Det var svartsjukans kval han 
kände, när han såg Klara omgif ven af andra, som lade an på 
att komma främst i den vackra flickans gunst. Han var 
svartsjuk, fast han ju visste med sig, att han hade ingen som 
helst rätt öfver henne. Och inte gaf Klara heller honom nå- 
gon anledning, ty det förmärktes alls inte, att hon föredrog 
den ene framför den andre. Men bara hon log mot någon 
eller skämtade ystert med sina tillbedjare, kände Per det inom 
sig som en brinnande eld. När han efter en sådan stund 
kommit för sig själf och lugnat sig, insåg han klart, att han 
var dum. Men det hjälpte inte; när ett likadant ögonblick 
kom igen, kände han det så, som skulle han kunna göra hvad 
som helst, om någon annan fick Klaras kärlek. 

Så inträflFade, att en bekant, som några år förut rest till 
Amerika, skref till honom ett långt bref och utmålade, hur 
bra det var, och tillbjöd sig att hjälpa Per med biljett, i fall 
han ville resa. Det var frestande för Per, ty så mycket hade 
han insett, att något annat än en torparstuga hade ej framti- 
den att bjuda på där hemma. Och när han så tänkte på Klara, 
nedslogs hans mod till grunden, ty hon stod för honom såsom 
någonting så vackert och upphöjdt, att det alls inte finge tän- 
kas i förening med en torparstuga. Men på samma gång var 
ju att resa till Amerika detsamma som att uppge allt hopp om 
att vinna henne. Det blef ett virrvarr af funderingar, som 
han inte såg sig i stånd att komma ur. 

En dag satt han för sig själf och hölls med någonting i red- 
skapskammaren. Och medan han täljde och högg, flögo tan- 
karna immerfort hän till det lockande landet i väster och så 
i nästa minut tillbaka. Amerika och Klara — det var de båda 
polerna. Och bäst det var, glömde han bort arbetet, lät tälj- 
knifven falla och satt och såg genom den öppna dörren ut i 
den fria rymden. 

I detsamma kom Klara gående den vägen. Hon stannade 



160 

utanför dörren och tittade in. Per blef blossande röd och tit- 
tade i golf vet utan att säga ett enda ord. 

"Sannerligen tror jag inte du sitter och drömmer, Per — 
om en vacker flicka, förstås", sade Klara slutligen. 

"Ja. . . det. . . gjorde jag. . ." framstammade han. När han 
nu tog mod till sig och såg upp och mötte Klaras ögon, som 
logo så varmt emot honom, vardt det som all försagdhet, all 
tvekan blåst bort och försvunnit. 

"Det var dej, Klara, jag satt och tänkte på. Kom in, så få 
vi talas vid." Nu var det hennes tur att rodna, hvilket gjorde 
Per så modig och säker på sin sak, att han utan att stappla 
talade om, hur länge han älskat henne och hur högt han älskat 
henne och hur han haft ondt af svartsjuka och hur han inte 
vågat hoppas på att Klara skulle älska honom tillbaka. Och 
så talade han om hvad han förespeglat sig i Amerika — allt- 
sammans talade han om för henne. När han slutat, flyttade 
hon sig litet närmare, så hon kunde lägga armen om halsen 
på honom. 

"Och det trodde du, att jag inte såg, att du tyckte om mej. 
Så dum du är, Per !^ Och det fick han bekräftelse på med en 
kyss. "Ser du, jag tyckte mer och mer om dej, för det du 
inte gjorde dej till som de andra. Allt hvad de ville var det 
ingenting med. Men dej kan jag lita på." 

Jojo, det lät som änglamusik i Pers öron. Aldrig hade han 
trott, att han skulle bli så lycklig som nu, sedan det var upp- 
gjordt, att de skulle gifta sig och resa till Amerika. 

Där han nu stod med ryggen mot lyktstolpen och lät vårso- 
len skina på sig, kände han det, som han med ett slag förflyt- 
tats tillbaka till redskapskammaren på herrgården den gråvä- 
dersdag, då Klara med armen om hans hals lofvade bli hans. 
Det var gråväder den dagen, ja, men det hade Per inte längre 
lagt märke till. Allt var glömdt, alla de sollösa dagarna, ty nu 
var det sol i hans inre, sol och stormande fröjd. — 



161 

Och så om några månader gifte de sig, Per och Klara, och 
därpå for han till Amerika. Han fick genast bra arbete i en 
kolgruf va, och snart hade han allt i beredskap för Klara. Och 
så kom hon, rosenkindad och vän, och det fanns ingen i hela 
Coalville så lycklig som Per. Stolt var han också öf ver Klaras 
fägring. Lyckan gjorde henne vackrare med hvarje dag. 
Hvad för ett solland Amerika blif vit i kolgruf arbetarens ögon ! 

Men plötsligt mulnade det vid horisonten. Ett par, tre må- 
nader senare, då Per en kväll kommit till arbete — han var på 
nattskiftet — , kom en kamrat ur dagskiftet fram till honom 
och halfhviskade : ^^Du har en vacker hustru, du. Akta dej, 
så inte vargen tar henne !" 

Per förstod inte, utan tog det för ett uttryck af afundssju- 
ka, för det hans Klara var den vackraste arbetarehustrun på 
platsen. 

"Akta din hustru för vargen, säger jag. Han gjorde sina 
lofvar åt det hållet i går kväll — akta din hustru, ty vargen 
aktar ingen.^^ 

Nu gick det med ens ett ljus upp för Per. "Vargen**, så 
kallades gruf ägarens unge son, som för sina eskapader var 
illa känd på platsen. Skulle han ha utsett Klara till ett nytt 
oflfer? Per tviflade inte för ett ögonblick på sin hustru, men 
kamratens ord lämnade honom dock ingen ro. Efter en tim- 
me slutade han arbetet och begaf sig mot hemmet. 

Ljus lyste från cottagens fönster, men gardinerna voro nere. 
Från sidan kunde Per dock se in i rummet. Han tvärstanna- 
de. Hvad var det han såg ? Han blef först stel, som om han 
frusit till is, för att i nästa stund känna det, som om en lava- 
ström runnit genom hans inre. 

Klara hade stått framför unge Kleiner, "Vargen**, och lett 
sitt vackraste leende. I nästa ögonblick hade "Vargen** tagit 
ett par steg framåt och slagit armarna om henne. Hon fäkta- 
de emot, hon vred och vände på sig för att komma ur "Var- 



162 

gens'^ famntags men han höll henne fast^ så fast^ att hon ej 
förmådde värja sig, när han tryckte henne hårdt intill sig och 
kysste henne. 

Det blef rödt för ögonen på Per. Han slet upp dörren och 
rusade in. 

Som en blind trefvade han i sitt ursinne efter någonting, 
sak samma hvad, blott det kunde tjäna som vapen. Han hörde 
icke Klaras utrop, han såg ingenting, han endast visste, att 
här i detta rum någon hållit hans hustru i sin famn och kysst 
henne. Hans hand träflfade ett stolstöd, i nästa ögonblick lyf- 
tes stolen och drabbade med förfärande kraft inkräktaren. 
"Varg, dii skall dö. . . varg!" kom det hest och stötvis. 

Den unge mannen sjönk till golfyet utan att ge ett ljud 
ifrån sig. Slaget hade träffat rätt. 

Per återvann besinningen först när han hörde Klaras upp- 
rörda röst. 

"Hvad har du gjort, Per, hvad har du gjort? O, du har 
dödat honom !" 

Han såg sig hjälplöst omkring. Där stod Klara, hans hust- 
ru, förskrämd och blek. Där låg "Vargen", i hvars kropp nu 
förmärktes skälfvande rörelser, medan ett svagt rosslande ljud 
kom ur strupen. Hvad var det som skett? Hvad. . . jo, nu 
mindes Per, nu förstod han. — 

Per blef naturligtvis häktad och anklagad för mordiskt öf- 
verfall. Trots alla förmildrande omständigheter blef han 
dömd till tjugu års straflfarbete. Den slagne var nämligen 
son till den rikaste mannen i fem counties, och ingen vågade 
uppträda till Pers försvar. Och det skulle kanske inte tjänat 
någonting till heller. 

"Jag skall vänta på dig, Per, tills du blir fri. Jag skulle 
vänta på dig, om det också vore dubbelt så lång tid", lydde 
Klaras af skedsord till honom, när han fördes bort — bort till 



163 

den stora byggnaden, inom hvarsgråa, dystra murar han un- 
der långa år skulle sona det honom påbördade brottet. — 

Genom godt uppförande hade hans strafftid förkortats — 
efter tolf långa, gräsliga år var han fri. I dag på morgonen 
hade fängelseporten öppnats för honom. Iklädd de illasittan- 
de kläder, som staten består, och med de tio dollars, som hvar- 
je frigifven fånge får i kontanter, skramlande i fickan hade 
Per trädt ut i lif vet igen. "Good luck to you — and take care 
of yourself !'* var portvaktkonstapelns af skedshälsning. Good 
luck ! Fanns det någonting sådant mer i världen för honom ? 
Det var litet däraf, som hittills fallit på hans lott. Hans sol- 
skensdagar hade varit så få och så korta. Nej, han hoppades 
ingenting mer. Klara var död nu, det fanns ingen som min- 
des honom — ingen ! 

Han hade köpt biljett till Chicago. Ena platsen var som 
den andra för honom nu. Han var fri — så länge pengarna 
räckte. Sedan, ja — så långt vågade han inte tänka. 

Och nu stod han här midt i den vårvakna, bullrande världs- 
staden och hörde ingenting, såg ingenting, bara njöt af solen 
— solen, som han inte värmts af på tolf år. Hvad det kändes 
besynnerligt ! Han hade väl stått där med ryggen mot lykt- 
stolpen i en half timme — midt i det vällande, varma solskenet. 
Det nästan söfde honom. Han nödgades rent af strida emot 
för att inte ögonlocken skulle falla igen. 

Per drog en lång suck. Det var den enda slutsats, han kom- 
mit till. Lifvet var nu sådant — somliga fingo så mycket sol 
och lycka på sin lott, att där blef ingenting till öfvers för de 
andra. Hvarf ör var det så ? Ja, det hade han inte fått någon 
förklaring på, fast han grubblat däröfver alltsedan han var 
barn. 

Var det rättvist, att somliga skulle ha så mycket och andra 
ingenting? Det måste väl det, fast han inte kunde reda ut 
det. Han hade under fängelsetiden mycket tänkt öfver denna 



164 

fråga och hade till slut kommit till den lugnande tron^ att 
vår Herre ger människorna i sin vishet efter som de förtjäna 
af godt och ondt. Denna hans syn på tingen förmildrade den 
bitterhet^ hvilken plägar alstras af motgångar som hans. I 
stället hade han blifvit en smula fatalist. Så och så hände det^ 
därför att det var ens öde. Ett sollöst lif, det hade varit hans 
öde — med undantag af den korta tid^ då han solade sig i 
Klaras kärlek. Men^ som sagdt, det hade varit hans öde. Det 
var inte troligt^ att det skulle ändras nu. . . kanske dock. . . 
kanske. . . 

Med ett ryck samlade han sig. Han lät blicken fara öfver 
det myllrande gatulif vet — det var som en myrstack. En be- 
klämmande känsla intog honom vid åsynen af hur brådt dessa 
människor hade, hur de ilade åt alla håll, som det gällt lifvet. 
Ja, det gjorde det nog också — kampen för tillvaron tvingade 
människorna att försöka komma före hvarandra. I en sådan 
kamp skulle han inte stå sig, allraminst nu, den tanken slog 
honom. Ur detta myller nåddes hans öra af tusen ljud, när 
han nu lyddes efter. Somliga inneburo jubel öfver seger, öf- 
ver att någon annan öfvervunnits och låg slagen. Och från 
den slagne tyckte han sig höra förtviflans jänmier. Han ryste. 

Som fattad af en hastig ingifvelse, vände han sig därpå om 
och gick gatan framåt med steg, som föreföUo fastare och 
mera beslutsamma än förr. Han hade gjort upp med det 
förgångna och ämnade lägga upp nytt konto med lifvet. "Med 
Guds hjälp. . .", mumlade han för sig själf. 

Hans gång var spänstigare, hans blick mera samlad. Något 
bestämdt mål hade han inte, han ville endast bort från träng- 
seln, från de många människorna, de höga husen. Där var 
ingen plats för honom, han skulle inte känna sig fri där, han 
skulle helt visst stötas omkull, bli nedtrampad. . . 

Plötsligt stannade han och lyssnade. . . Hvad var det? Åh, 
det var bara en kanariefågels sång. Genom den öppna dörren 



165 

till ett mörkt krypin till butik såg han den gula mässingsburen 
hänga under taket. Och där skymtade han den lilla sångaren 
på sin pinne. Drillarna kommo långa och klara^ men Per 
tyckte, att det ändock saknades glädje och lifsjubel i sången. 
Det var heller inte att undra på. . . stackars liten, som aldrig 
skulle få återse bäcken i sin hemskog, där han en gång i 
sprudlande sång prisat lif vets skönhet, tänkte Per. 

Han hade stannat midt framför dörren till butiken, och det 
dröjde inte länge, förrän ägaren, vädrande geschäft, kom på 
hjuliga ben fram till Per. 

"Vackert väder i dag, mein Herr!^' Hostning. "Jag ser 
ni beundrar Pippi — ja, det är en sångare som få, icke sant?" 

"Stackars fågel!" var allt Per svarade. Pippi upphörde 
med sin sång, liksom för att lyssna till hvad som sades om 
honom. 

"Stackars fågel — visst inte, visst inte ! Äta, dricka, sofva, 
sjunga — ack, jag önskar jag själf hade det så bra. Aber. . . 
önskar ni köpa en äkta kanariefågel — direkt importerad från 
Harzgebirge, jag försäkrar er — ovanligt fin sångare, icke 
sant?" 

Per fäste sig inte vid hvad fågelhandlaren pratade, det be- 
tydde för honom ingenting hvar Pippi var född, han tänkte 
endast på att Pippi satt där i sin gula bur som fånge. Det 
kom aldrig en glimt af sol in i butiken, Pippi fick lefva dag 
efter dag i det gråa dagsdunklet under det låga taket. Att 
han ändå kunde sjunga! 

"Hvad kostar den?" frågade han slutligen. 

"Ack, Pippi är den sista. . . alla de andra har jag' sålt till 
rikt folk där borta vid avenyen för tio dollars stycket, och 
det är billigt pris för en sådan sångare, icke sant? Aber. . . 
Pippi ska jag låta gå för sex och femtio ; för ni ser ut att bli 
snäll mot honom, min lilla Pippi." 

Per räknade tyst efter. Han hade sju dollars kvar af de 



166 

tio. Sex och femtio från sju. . . det blef endast några cents 
öfver, men. . ..ja, han skulle. . . det fick se^n gå hur det ville. 

^^Jag köper den^^ sade han och räknade upp sex och femtio, 
som fågelhandlaren, invärtes kluckande af krämarbelåtenhet, 
stoppade på sig. Han visste, att han kunde få så många till 
han ville för två dollars i Milwaukee, där Pippi var utkläckt. 

^^Nu, Pippi, är du min*', sade Per, lyfte ned buren och gick 
med den raka vägen ut till kurben. Där öppnade han dörren 
till det lilla fängelset. Pippi hoppade genast ut och såg sig 
en smula förvirrad omkring. 

^^Good luck to you — and take good care of yourself ", sade 
Per och schasade med handen åt Pippi^ som prof vande skakade 
på vingarna och flög med osäkra vingslag tvärs öfver gatan 
och upp på ett tak. 

^^Himmel, är ni tokig? Pippi ska frysa ihjäl, Pippi ska 
svälta ihjäP^ skrek fågelhandlaren. 

Per svarade inte. Han ställde den tomma buren innanför 
butiksdörren, knäppte under tystnad rocken om sig och fort- 
satte så sin väg ut i det nya lifvet, mot nya öden. 

Och solen sken. . . 



^ 



När JoLn gick från Mary. 

Iohn Freeman hade gift sig med Mary Yoimgfeldt 
af kärlek, ty Mary var hvarken vacker eller hade 
någoating, utom ett par varma, trofasta ögon. blen 
si, det var just de ögonen, som fängslade John, 
redan första gängen han kom att titta in i dem. Han hade 
nog träfEat flickor, både hemma och här i landet, men han 
hade alltid tyckt sig finna någonting hos dem, som han inte 
kunde med. Men när han blifvit bekant med Mary, stod det 
genast klart för honom, att hon var just sådan deu måste vara, 
8om han skulle våga binda sig vid för lifvet. Det gäller i nöd 
och lust, för si sådant kommer. John var en smul filoRif, så 
timmerman han var. 

N&, sedan han kommit på det klara med att Mary var en 
flicka af det rätta slaget, släppte haji henne inte, förrän hon 
sagt ja. Och det var inte svårt att få henne till. Ty Mary 
hade varit lika kär, om inte kärare, i John lika länge, om 
inte längre, än John varit i henne. 

Yes, bon hade tyckt om honom med samma. Hon hade 
förklarat det med att "John var så nobel". Hvad hon menade 
därmed, är ej så säkert att hon visste själf. Det var väl ett 
slags intuition, denna gåfva, som alltid befriar en kvinna 
från att resonera sig till något. 



168 

Mary hade aldrig haft någon, som talat kärlekens ord till 
henne, innan John kom. Och från den stunden stod han för 
henne som omstrålad. Han var hennes hjälte, det fanns ingen 
på den vida jord, som hon skulle velat byta med. Därför är 
det onödigt försäkra läsaren, att Mary inte krånglade, när 
John efter bara några veckors bekantskap frågade henne, om 
hon ville ha honom. Om hon ville! 

Och det lyckliga hade händt med John och Mary, att de 
inte för en minut ångrat att de gått ihop. Kärleken på båda 
sidor hängde i ännu efter sju år, på sitt sätt varmare än först, 
men lugnare. Det var inte så mycket kyssande och sådant 
som i början, kan ni väl förstå. 

Det hade aldrig förekommit ett ondt ord emallan dem un- 
der dessa år, och det vill inte säga så litet, skulle jag tro. 
Det finns tusen och en småsaker, som kunna bli frön till 
tvister och retfuUa ord, utan att kärleken därmed dödas. 

Ibland kunde det ju bära sig så till, att John — som inte 
var någon ängel heller — kom hem en lördagskväll senare än 
vanligt och var blossande röd i ansiktet och luktade whiskey. 
Då kunde, förstås, Mary som kvinna inte hjälpa att visa hur 
ledsen hon var. Men tror ni då, att John, såsom eljest hör 
till, slog näf ven i bordet och talade stygga ord till henne, eller 
t. o. m., såsom också händt med andra, slog henne gul och 
blå och dref henne ur huset för att visa att han var herre? 
Nej, i stället var han färdig att taga hennes ansikte mellan 
sina händer och kyssa henne gång på gång, tills hon måste 
skratta. Då glömdes det ledsamma, som sig borde, och det 
jublade stormande högt inom Mary, ty visade det inte, att 
John älskade henne? Andra hustrur fingo minsann annat 
än kyssar af mannen, när han kom hem på det viset. Men si, 
John var annorlunda, han var "nobeP*, ja, det var hvad hon 
alltid sagt. 

John var timmerman till yrket, ett bra yrke, när det är 



169 

bra, och han förtjänte sina fyra dollars om dagen, men det 
var ju inte stadigt. John och Mary redde sig emellertid godt, 
fast inte blef det några stora summor öfver, sedan förenings- 
afgiftema, kontributionema till strejkkassor och sådant er- 
lagts. Så hade de små kommit, och det hade för hvar gång 
slukat alla sparpengarna. Doktorer hugga för sig, och skall 
det vara främmande hjälp i huset, så förslår ingenting. Men 
det fick ju gå; när vår Herre gaf dem barn, fingo de taga 
emot dem. 

Det värsta var nu, att sedan den fjärde kopimit, hade Mary 
inte varit sig lik, utan gått och hängt. livad doktorn före- 
skref var alls inte att tänka på, det var bara för rikt folk. 

Men Mary blef inte bättre, där samlades efter hand ett 
helt batteri af medicinflaskor, som kostat mycket pengar. 
John hade inte en enda gång under denna tid glömt sig kvar 
på krogen på lördagskvällen, utan alltid kommit direkt hem. 
Och han hade varit så öm och omhuldande på alla sätt, som 
en hustru kan rättvisligen göra anspråk på, när hennes man 
har hela dagen varit bunden vid det arbete, som lämnar ho- 
nom brödet. 

Mary orkade inte med att hålla samma ordning som förr, 
det blef si och så med Johns supper många gånger, och hon 
kunde ha sina stunder, då hon var retlig och från vänd, som 
ju inte var så besynnerligt, när det värkte i hela hennes kropp. 
Men under allt detta förblef John sig lik, knotade aldrig, 
utan tog det som det kom. 

^^John ä^ satisfied som han får det. Han ä^ rent märkvärdig 
te ha patience^', anförtrodde Mary en väninna, "elles I don^t 
know hurless det skulle gått. Men han ä^ så nobel, that ex- 
plains it.** 

Så gick den ena dagen efter den andra, tills plötsligt det 
förfärliga kom. John blef utan arbete och kunde inte få 
något. Och detta skulle hända till på köpet nu, när han så 

/ Västerland. 12 



170 

väl behöfde förtjäna. Det var som förhäxadt för honom,inte 
en dags arbete stod att få. Det var eljest inte allmän arbets- 
löshet, det var bara han som träffades däraf. Sådant kan 
hända hvem som helst i Amerika, där hvad som helst kan 
hända en, ondt eller godt, utan någon ens förskyllan eller 
värdighet. 

Dag efter dag samma erfarenhet. Det kom på ett ut hvad 
han gjorde, hur han snodde från ena ändan af staden till den 
andra, från arbetsplats till arbetsplats, hur tidigt han steg 
upp och började jakten efter arbete och hur sent han höll i. 
Samma svar hvart han kom, antingen behöfde de ingen, eller 
också hade de strax förut — en dag, en timme, ibland bara 
fem minuter förut — antagit någon. Då är det inte att und- 
ra stort öf ver att John efter en hel dags upprepade erfaren- 
heter af detta slag i en bitter ton utbrast: ^^De va väl hundan, 
om en ska starve, när en kan arbeta å vill arbeta.^' 

Det var med tungt sinne och trötta fötter han nu vände 
tillbaka mot hemmet. Han hade inte ätit en bit se'n kl. 5 
på morgonen, hade inte nänts ge ut så mycket som en nickel 
till ett glas bier, då han kunde få fri lunch på köpet. Det 
hade fått vara, för resten kände han sig inte hungrig nu, det 
hade efter hand gått öfver, och han var bara trött och lite 
svag, tomsvag. 

Men tänk, hur skulle det gå med Mary och the kids, när 
det var slut på pengarna. Hyran skulle betalas den första, 
och så var där afgiften till föreningen — hvar skulle han 
ta det ifrån ? Mary, stackarn, skulle haft en ny, dyr medicin, 
som kanske gjort henne bra, men det fanns ju ingen möjlighet, 
rakt inte — det är då inte lite pröfning att ha en sjuk hustru 
och vara arbetslös på samma gång — och barnen, poor kids, 
han kunde i andanom höra hur de jämrade sig efter mat. 
De förstodo ju inte, att far hade inga pengar att köpa mat 
för och intet arbete, som kunde ge pengar. Å, det var. . . det 



171 ^ 

var. . . John fann inte rätta ordet till afslutning på tanke- 
gången. Men ju mer han tänkte, desto klarare stod det för 

honom att. . . ja, att. . . 

*. * * 

Det var två kvällar senare, som Möns Johnson kom klapp- 
randes upp för trapporna för att hälsa på sin gamle vän John 
Freeman. De voro från samma by därhemma, hade gått i 
skolan och läst för prästen tillsammans och exercerat beväring 
på samma gång och varit goda kamrater och äfven gjort öf- 
verresan i hvarandras sällskap. Innan John gifte sig, voro 
de som ett, men efter det kom Möns att stå liksom utanför. 
Han hade f örblifvit ungkarl, och det förklarade han med att 
det inte fanns fler kvar, sedan John tagit Mary, hvilken fina 
komplimang renderat honom många söndagssuppers, så länge 
Mary var vid rätta vätskor. På senaste tiden hade han tittat 
in till John och Mary då och då och pratat bort en stund om 
ditt och datt och gamla minnen. Det var väl bara för sådant 
som han kom nu. 

"Good evening, Mary V^ hälsade han och steg in i rummet. 
När han såg Marys upprörda och förgråtna ansikte, och hur 
barnen tysta kröpo ihop i en vrå för sig själfva, sade han: 
"Whaf s the matter ? Hvar ä John ?" 

Mary hade sjunkit ned på en stol, snyftande högt. Hon 
förmådde inte svara på en lång stund. Möns stod där hand- 
fallen och tafatt, som en gammal ungkarl alltid blir inför en 
kvinna i tårar, ^^hat^s the matter?^' frågade han igen. 

Nu fick Mary ändtligen makt öf ver tårarna så mycket, att 
hon kunde tala. 

^^0, jag ä* så olycklig, så olycklig! Kan du tänka dig. 
Möns, att John har gått ifrån mig ? De^ hade jag allri trott 
om John, som elles va så nobel." Och så började tårarna 
strömma igen. 

"Men. . . men. . . de' kan allri vara möjligt, att John left 



172 

you... maybe han../^ ville Möns trösta, men Mary af bröt 
honom : 

"Yes, han har left me, han har left me. Han sa^ inte ett 
ord, när han gick, å han har inte kommit tebaka. . . oj, oj, oj, 
what shall I do V' 

"Men maybe han . . . ^^ började Möns igen. 

"No, no, no, ja^ känner på mig, att han left me. Han ble 
trött påH, när ja^ va sick för jämnan å han inte kunde få 
nå^t te göra. Oj, oj, oj, what shall I do, what shall I do !^* 

Mons försökte med en ny tröst — fast det ju strängt taget 
inte var mycket till tröst — och framhöll, att John kunde 
ha råkat ut för någon olyckshändelse och förts till ett lasarett 
eller t. o. m. kanske var död och därför inte kunde komma 
hem. 

Men då fick han mellan suckar och tåreparoxysmer veta, 
att John hade gått hemifrån på morgonen utan att säga good- 
bye, som var ett dåligt tecken, ty eljest brukade han alltid 
göra det och t. o. m., sedan Mary varit krasslig, klappa henne 
lite försagdt på kinden. Och så hade han i hemlighet tagit 
med sig den stora kappsäcken med alla sina kläder i — å, det 
var så tydligt, så tydligt, att han inte ämnade komma tillbaka. 

Ja, nu fick Mons medgifva, att det såg misstänkt ut. Men 
han bad Mary vara vid godt mod, om det nu skulle så vara, 
att John var en så^n usling, så han kunde gå från hustru och 
barn på det viset. Gå in härpå ville Mary alls inte, nej, John 
var inte en usling för det, han hade haft det rysligt svårt, 
stackarn. Han mente nog inte så illa med det, nej, det var 
Mary säker på, för att göra något uselt det var han för "nobe?^ 
till. 

"De^ va fult gjordt, anyhow, de* ä* hva de* va'*, vågade Mons 
invända. "Men nu ska du inte va downhearted, Mary, för 
de* blir nock nån rå af. Ja* förstår att du är rädd för den 
första å räntan. . . de* kan ja väl låna dig så länge. . . å här 



173 



ä* ett par daler te groceries. . . ja, good night, Mary, å som 
ja^ sa^ så va de^ uselt gjordt af John, all the same hva du 
säjer. Han borde ha en licking. . . ja, good night/^ 



Men är det inte besynnerligt hur fort det sprider sig, hvad 
som är galet? Ibland kan det vara en välsignad sak att så 
sker, hvilket ju var fallet med Mary. Gud vet hvar di alla fått 
reda på det, men det var ej en hustru vid den sidan af gatan 
i hela blocket, som inte kom och beklagade Mary och hade nå- 
got med sig i matväg eller annat åt henne och barnen. Och 
efter några dagar uppenbarade sig t. o. m. en representant för 
stadens största välgörenhetsförening, en dyspeptisk ung dam, 
som betraktade Mary kritiskt genom sin guldbågade pincenez, 
hade svajande plymer i hatten och talade i näsan a la Lake 
Shore Drive. Hon var närgånget frågvis och kom nära att 
bli visad på dörren, när hon tillät sig uttala en till visshet 
gränsande förmodan, att John var det slagets karl som för- 
tjänte piskas på påle. 

Och i sinom tid kom countyagenten, och från alla kom 
hjälp, matvaror och bränsle, så den lekamliga nöden aflägsna- 
des. Men Mary kunde inte låta bli att känna saknad efter 
John, och hon led djupt af sin sorg. 

Möns var en flitig besökare och hade alltid något med sig 
åt barnen. Men så snart han sökte få Mary att tro att John 
var en usling, blef hon eld och lågor, och hade det inte varit 
Möns som det var, hade han inte varit välkommen. 

Men grannhustrurna, som varit så snälla mot Mary, börja- 
de nu utbyta tankar om hvad det kunde betyda, att Möns af- 
lade så täta besök. De karlarna, de karlama, de passa på att 
nästla sig in I Men om en kvinna inte ger inviter, så håller en 
karl sig nog på mattan, mente andra. Ja, det var också sant, 
så det kunde godt vara mrs Freeman som . . . jaja, sådant har 



174 

man väl både hört och sett. Det finns kvinnor^ som inte veta 
någon skam. Dagen efter mannen är ur huset börja de hång- 
la med andra. Tvi ! 

« « « 

Det var några veckor senare^ som Möns en kväll kom och 
hälsade på. Han sken^ så man kimde se det långa vägar. Om 
grannhustrurna sett honom^ skulle de otvif velaktigt häraf dra- 
git vissa slutsatser^ som^ om de varit korrekta^ inte talat till 
heder för Möns och Mary. 

Mary såg genast på Mons^ att det var något ovanligt. Att 
det inte var af sorglig natur, därom bar Möns' i de mest frynt- 
liga rynkor lagda ansikte vittne. Innan hon himnit fråga, 
hade Möns tagit ett bref upp ur fickan och räckt henne. 

Fast hon var säker om att det var ingenting i brefvet, som 
hon behöfde frukta för, genomfors hon dock af en darming, 
när hon igenkände Johns stil. Kanske det var af glädje hon 
darrade. Hon öppnade brefvet och läste, under ett ofta upp- 
repadt nödvändigt torkande af ögonen : 
^^Iskade Mary! 

Jag vet du är inte lessen på mig, för det har Möns skrifvit 
att du inte är. Det var för ditt bästa, det trodde jag så visst, 
och Möns också. Intet arbete stod att få, och jag kunde inte 
stånd te se dig och barnen svälta, och folk tror alltid, att om 
en frisk och arbetsför karl inte kan supporta sin family, så 
är han lazy och borde sitta i jailen, men om du var ensam 
med barnen, så fick du nog assistance, för en kvinna har dom 
alltid sympati för. Och så kom jag och Möns öfverens om 
hur jag skulle göra. Hade det inte vatt för honom, hade 
jag inte dared to lämna dig, du sån stackare och sjuk och med 
fyra små. Men Möns han löfte att se till dig, så du inte lede 
nån nöd. Du får förlåta honom, om han förargat dig ibland, 
när han kallat mig usling, för det har han gjort på purpose, 
och du kan inte tro så happy det gjort mig, när han skrifvit 



175 

i sina letters och tält om så arg du blitt. Gud välsigne dig, 
Mary, för du inte trott illa om mig. 

Jag har haft ett godt jobb här i Moline i nio veckor och 
gjort bra med pengar, men det har vatt så tungt och svårt, 
må du tro, att vara från dig och the kids. Men nu har Möns 
fått arbete åt mig i Chicago igen, och jag kommer hem efter 
nästa paydag. Du är inte lessen på mig, är du, för jag gick 
från dig, för det var inte af elakhet. Vi får talas vid om detta, 
när jag kommer hem. Jag sänder en money order på 20 
dollars och tusen kyssar från din egen John." 

I Marys ögon stodo stora, klara tårdroppar och dallrade, 
men ansiktet strålade af så ren glädje, att de där tårarna voro 
nog fröjdetårar. Och det såg ut som Möns inte varit mindre 
glad. 

Mary gick fram till Möns och räckte honom handen. 

"Thank you, Möns, för du vatt så snäll, fast ibland har du 
made me awfuUy mad. Men ja* visste väl, ja*, att John inte 
va nån usling, så nobel som han ä, du Möns.** 



* 



En historia på Julafton. 

Idward Carlson var inte riktigt nÖjd med sin värld. 
Egentligen var det endast det, att han inte fått den 
lönepåökning han räknat pä, Bom gjorde honom 
misslynt. Det var dä, också. . . 
■d... well, han hade alltid hlifvit kallad Eddie, det 
var något hos honom ^om gjorde, att han inte ingaf den re- 
spekt hos andra som t. ex. Edward Lindman. Ingen kallade 
denne Eddie, de skulle bara vågat, utan det var Edward eller 
t. o. m. mr Lindman. Men med honom, Edward Carlson, 
var det lögn att få heta Edward. Ätt bli kallad mr Carlson, 
det hade han upphört att drömma om. Han tyckte inte om 
det där Eddie, men hvad var att göra? Kamraterna, både de 
yngre och de äldre, kallade honom Eddie, och chefen, mr 
Schwartzheimer, kallade honom Eddie, medan Lindman lick 
heta Edward. "Det är för att det skall vara någon skillnad 
på er", hade man sagt. Ja, men hvarför kunde då icke Lind- 
man få heta Eddie lika gärna och han, Carlson, kallas Ed- 
ward? 



177 

Vi kalla honom således Eddie efter detta. Han var an- 
ställd hos den stenlike grosshandelsfirman Schwartzheimer å 
Co. Hvem det där "Co/* stod för, visste ingen. Någon annan 
än Jacob Schwartzheimer hade ingen af kontorspersonalen nå- 
gonsin gjort bekantskap med. Men det hör inte till den här 
historien. 

Eddie var, som sagdt, anställd på firmans kontor. Det var 
väl nu i rappet 10 år, se^n han började där. Han var då nyss 
anländ från Sverige med höga betyg från handelsinstitutet på 
fickan och en hög tanke om sig själf. Men sedan han fått gå 
i tre månader i Chicago utan att få "lämplig sysselsättning** 
och den medhaf da kassan smält ihop till några få dollars, blef 
han hjärtans glad att få plats som filing clerk, eller hvad det 
var, hos Schwartzheimer & Co. med en aflöning af $8 i 
veckan. 

Och han hade blifvit kvar hos firman — det låter ju en 
smul bättre att säga så, än att han fått bli kvar, som, i be- 
traktande af att det är i Amerika denna händelse försiggår, 
kommer närmare sanningen. Eddie hade befordrats under 
årens lopp och för hvar gång fått 25 procent mer att göra och 
20 procent större aflöning. Han fick nu $17 i veckan, men 
så var han ju också en af de äldsta på kontoret och hade stort 
ansvar. Det var nästan Eddie ibland tyckte sig oumbärlig för 
firman Schwartzheimer & Co. 

Det var gubben Schwartzheimers vana att på julaftonen 
inkalla till sig på sitt privatkontor dem af personalen, som han 
beviljat lönetillökning. Det var nu två år, sedan Eddie sist 
blifvit inkallad i sådant ärende, och han hade varit alldeles 
säker på att i år skulle turen komma till honom. Men ingen- 
ting hade hörts af. 

Och nu satt Eddie här på sitt möblerade rum, som han hyr- 
de af slaktare Sjöstedt, och glodde surt framför sig och var 
misslynt på hela världen. 



178 

Det var så han kunde spricka af harm, tyckte han. Där 
hade han gått dessa år och arbetat troget, ty det visste han 
med sig själf att han gjort, det hade för resten chefen erkänt 
mer än en gång. Och så skulle han ändå inte få mer än sjut- 
ton i veckan, fast firman hade minsann god råd, den klarade 
sina femti tusen pr år ledigt. Å, de judarna, de äro ändå 
judar ! 

Eddie sträckte ut sig i morrisstolen och försjönk i mörka 
betraktelser igen. Å, det var något helt annat han drömt om, 
när han for hit till detta usla land I Gno som en åttan från 
morgon till kväll för sjutton i veckan! Ja, han kunde väl 
undra, om inte Prins hade det bättre. Prins var bara Sjö- 
stedts hund och fick mat och tak öfver hufvudet för ingen- 
ting. Det var bättre att vara hund än slita ut sig för en 
snål jude! 

Där låg Prins hopkrupen på golfvet i Eddies rum, som 
han alltid brukade, när Eddie var hemma. De voro mycket 
goda vänner. Sannerligen . . . sannerligen . . . 

Det knackade på dörren. Hvem i all världen kunde det 
vara så här på julafton ? Eddie öppnade. 

"Mr Edward Carlson ?^^ frågade någon. Jaha, det Var han. 
Ett bref räcktes honom. Han slet af kuvertet och läste : 

"Jag utber mig ett besök af er i afton. Vagnen står till er 
tjänst. Kom! . Jacob Schwartzheimbe.'^ 

Eddie ville inte tro sina ögon första gången han läste bref- 
vet. Jo, det stod verkligen så. Hvad i all världen kunde det 
vara fråga om ? Nå, det var för väl, att han var hemma, så 
han kunde följa med i den utanför väntande vagnen. 

När vagnen stannade utanför det Schwartzheimerska pa- 
latset på Lake Shore Drive, fann Eddie sin chef stå färdig 
att välkomna honom. Han skakade hand med Eddie och drog 
honom förtroligt med sig in. 



179 

Eddie visste inte hvad han skulle tro, det här var ju någon- 
ting som han aldrig kunnat tänka sig. Det kunde ingenting 
annat betyda än att. . . ja, Eddie vågade inte tänka ut tanken, 
det var ju så orimligt. 

Han hade tvingats ned i en stol, och Schwartzheimer drog 
en annan tätt upp till och satte sig i. Han lade en hand på 
Eddies knä. 

^T)u är en präktig pojke, Edward, en präktig pojke. Seså, 
inga protester, jag vet hvad alla gå för nere på kontoret. En 
präktig pojke, säger jag, och jag vill inte firman skall mista 
dig för mycket. I själfva verket betraktar jag dig som oer- 
sättKg för firman.'^ 

Eddie kunde ju inte annat än uttrycka sin förvåning, fast 
hvad chefen sagt var nästan inte annat än hvad Eddie själf 
tänkt mer än en gång. Det hade dock varit att räkna som 
drömmar endast, men detta var rena, rama verkligheten. 

"Jaha, en präktig pojke är du, Edward*^, fortsatte Schwartz- 
heimer och lade en hand på hvardera af Eddies knän. "Och 
därför har jag tänkt. . . ja, det vill säga, jag har länge um- 
gåtts med planen att taga in dig i firman. . . göra dig till en 
af oss i Schwartzheimer & Co., förstår du. Vill inte vara af 
med dig till något pris. . . firman har inte råd att förlora en 
så präktig pojke . . . önskar binda fast dig, så du inte går från 
oss. . . göra dig till kompanjon. . . en fjärdedel i firman. . . 
hur passar det sig, he ?^^ 

Gubbens ögon strålade, han reste sig upp, och Eddie reste 
sig också upp. 

"Jag vet inte hur jag skall rätt uttrycka. . . jag är alldeles 
öf verväldigad . . .^', började Eddie. 

"Seså, tala inte om den saken, du är en präktig pojke, 
Edward, så det är inte mer än förtjänt^^ afbröt chefen och 
fattade Eddies händer, som han tryckte hjärtligt. "Jag häl- 
sar dig således från denna stund som min kompanjon.'* 



180 

Och så hjulade han ut genom en dörr, lämnande Eddie stå- 
ende där i ett slags virrvarr af känslor, som han inte för- 
mådde reda ut. Hvad hade händt ? Hur hade allt detta till- 
gått? 

I nästa ögonblick var det någon som nämnde hans namn 
med den Ijufvaste röst han någonsin hört. Där stod en ung 
flicka midt på golfvet, han hade inte sett henne komma in. 
Det var chefens dotter, miss Rachel. Nog hade Eddie en 
och annan gång sett henne med fadern på kontoret, men 
naturligtvis inte presenterats för henne. 

Nu kom hon utan vidare mot honom och räckte ut sin lilla 
hvita hand, som han således var tvungen att taga. 

^^Å, jag är så glad, så glad öfver hvad pappa gjort! Det 
var. . . det var. . .'* 

Hon rodnade så vackert och vände bort blicken just en half 
sekund. Eddie höll fortfarande hennes hand i sin, eller rät- 
tare, hon hade inte dragit sin hand tillbaka. Eddie kunde 
inte få fram ett ord, så öfverväldigad var han af det ena och 
det andra. 

^^ . . det var... jag... som bad pappa göra det... för 
min skull. . .'^ 

Åter en liten paus. Miss Eachel fäste sina stora strålande 
ögon, fulla af oändlig kärlek, på honom. Hon tog så ett steg 
närmare och kastade sig i famnen på honom. Eddie kände 
hennes armar lägga sig om hans hals och i nästa ögonblick 
hennes läppar tryckas emot hans. . . 

Det svindlade för hans ögon, det var som han lyfts upp från 
fasta marken och sväf vade kring på ett vackert guldkantadt, 
rosenrodnande moln. En sällhetsrysning genomlopp honom 
hvar gång han kände hennes läppar mot sina . . . å, hvad hon 
kysste honom, på pannan, på ögonen, öfver hela ansiktet. . . 
och han lät det viljelöst ske. 



181 

I nästa minut liksom göt sig en dimma för hans blick, han 
såg inte längre flickan, hon upplöstes och försvann, han hörde 
i stället ett flåsande ljud. . . han öppnade ögonen och fann 
Prins stå med tassarna på stolkarmen och slicka honom i 
ansiktet. 



tåj- 



STYCKEN PA VERS. 



/ västerland. 



Trägen dog. Jag såg dess bleka 
'-^ anlet sjunka bakom randen 
af en vidd i ax och blomning, 

väldig, yajig västanslätt. 
Och i spåren växer natten, 

höger sig mot blåa landen, 
plånar ut hvad nysa som fagrast 

fram i form och färger trädt. 



För min fot mot gråa dyner 

bölja efter bölja hvälfver, 
och jag sitter tyst och lyssnar, 

Bom jag gjorde mången gång. 
Och jag drömmer mig tillbaka, 

dar i sommarglädje skälf ver 
hafvet, som min hembygd famnar, 

plaskande bland torf och tång. 



/ Väiterland. 



186 

Och jag ser dem om, de syner, 

och jag hör dem om, de sånger, 
som min barndoms dagar gladde 

uti hemmets dal i nord. 
Och jag går de gamla stigar, 

som jag trampat tusen gånger, 
och jag känner, aldrig kan jag 

glömma dig, min fosterjord. 

Hvar i världen vida finnes 

nejd som den, i vårdag fager, 
när din bokeskog sig kläder 

uti silfverglansigt grönt? 
Och din sommarnatt med vakans 

kärlekssång i lönlig dager, 
kan han glömma den, som makten 

af dess trolska tjusning rönt? 

Hvar de skönsta rosor skådas, 

det är ej i solens länder, 
ej i Floras rika gårdar : 

på min hemlandsflickas kind 
nordan, rusande från fjällen, 

dem i vintertimma tänder, 
där hon far på smidig skida 

öfver fälten som en vind. 

Och jag minnes norrskensflammor 
öfver allvarsmörka skogar 

och de vreda, vilda forsar, 
skummande i månens ljus, 



187 

och jag minnes glam och gamman^ 
munter låt och lek på logar, 

tro och heder i palatser 
som i dagakarlens hus. 

Hvem har dina stora minnen, 

dina hjältebragders gloria, 
hvem som du kan tusen segrars 

minne fira utan blygd ! 
Inga skammens dater täljas, 

Svea, uti din historia, 
ingen neslig träldoms boja 

bundit än de svenskes bygd. 

Allt jag minnes, och jag aktar 

dessa minnen som klenoder. 
Aldrig skall jag, kan jag glömma, 

hvad mig fosterlandet gaf . 
Må du dock din son förlåta, 

att han älskar, Svea moder, 
högre dock och varmast bruden 

bortom tusenmila haf . 

IL 

Nattens skuggor bleka flykta, 

djupt det månde dem förfära, 
när i arla vakt det flammar, 

brinner rödt i östersky. 
Se, det varslar och det bådar : 

dagens höga kung är nära. 
Hör hans lof från tusenstämmig 

kör i gröna grenars ly! 



188 

Som ett flor från dragen lyftadt 

mörkret svann från vida vågor, 
och mitt mäktigt tjusta öga 

följer deras glada gång. 
Hur på kammarna det glänser, 

tindrar som af gyllne lågor ! 
Och i långa, låga toner 

sjunger sjön sin morgonsång. 



Lilla blomman solen väcker, 

vid dess kyss af fröjd hon spritter, 
öppnar vidt den våta kalken, 

breder slaka bladen ut, 
och till henne tidigt vaken 

fjäril, prydd med pråligt glitter, 
kommer för att fira lifvets 

korta, härliga minut. 

Här är lek, men där är möda, 

borta på de mogna ängar, 
där skall slås och där skall bärgas, 

medan det är solig tid, 
och jag hör maskiners rassel 

under trägna, långa svängar, 
och när skäran klirrar, är det 

som hon skrattade därvid. 

Men ur fjärran dunkel reser 
sig den unga jättestaden, 

tecknar sig som mörka massor 
mot den gråa himlens grund. 



189 

och den svarta röken bolmar 
från fabriker, långa raden, 

där af händer och af hjärnor 
vinnas segrar i förbund. 



Och jag tänker : hvar på jorden 

finnes det ett sådant rike 
och från polen och till polen 

finnes det ett sådant folk I 
Här vi äro inför lyckan 

dock hvar annans bome like, 
här det adlar att arbeta, 

nyttja dagen utan skolk. 



Föddes du i hedens koja, 

där dig armod delte brödet, 
eller inom gyllne väggar, 

är till lika nytta här. 
Du kan ej med långa anors 

ärf da ära muta ödet, 
här det endast något gäller 

hvad du kan och hvad du är. 



Den, som äger mod att våga 

många mödors svett och sveda 
och har kraft och sväng i armen, 

snart på egen grund han står, 
där de höga herrars nycker 

kunna honom ej ofreda, 
han är fri, och endast lagen 

öf ver fria männer rår. 



190 

Stark och fri du står, Columbia, 

och från väster och från öster 
styra de förtrycktas skaror 

stadigt färden mot din strand. 
Dem kan intet välde hejda, 

skrämma ej förtalets röster, 
ty för dem är västerlandet 

visserligen löftets land. 

Och de tusen sinom tusen 

sig till stjämeflaggan trygga, 
härlig huld och hugnad finna, 

finna frihet, finna bröd. 
Kanske understundom skåda 

de med tårad blick till rygga, 
men för visso deras hjärtan 

gråta ej af längtans nöd. 

Hell dig, land med klara viljor, 

hembygd för arbetets ära I 
Hell dig, lyckoland från klippigt 

Maine till Galif omias sand ! 
Dina söner uti fredlig 

bragd sin skönsta lager skära, 
och välsignelse från höjden 

hvilar öfver västerland. 



iJ^T^ 



191 



Till min son. 

lUI in son, för dig än okändt lif vet är, 
J * du icke ödets nycker mäktar ana 
och vet ej om de sorger och besvär, 
men fröjder ock, som gro på lifvets bana. 
Nu pappas knä är centrum i din värld, 
som ingen ondska, inga tvif vel rymmer. 
Ack, snart blir verkligheten dig beskärd, 
som dina vackra himmelssyner skymmer. 



Det skall, om du får lef va, hända dig, 
att bindeln ifrån dina ögon lossas, 
som barnatro af oskuld väf ver sig, 
och alla dina illusioner krossas. 
Erfarenheten skall dig lära brådt, 
att ytan, som dig tjusar, grymt bedrager : 
den blomman hvassaste af törnen fått, 
som ter sig för ditt öga drottningf äger. 

Som andra skall du narras till applåd 
af charlataners skickligt gjorda konster 
och kanske kyssa vördnadsfuUt den våd, 
som höljer hyckleriets afgrundsmonster. 
Förvisso skall det smärta dig, när så 
hvad sant du trott på står som lögn i dagen. 
Bads dock exemplet ! Lögn skall ej bestå, 
och hycklam blir med den till jorden slagen. 



192 

När du för lif vet byter hemmets mark, 
vid hvarje steg du snuddar emot snaror. 
Att vara lugn är då att vara stark : 
det gäller undfly, ej att trotsa faror. 
Var stads dig själf i allt, ej någons träl 
och dyrka blott det goda och det rätta. 
För timlig lycka offra ej din själ, 
nej, högre bör ditt lefnadsmål du sätta. 



Det är ej nog att följa dygnets lag, 
när som du mellan ditt och mitt skall skilja. 
Det ges en högre, af gudomligt slag, 
som Kärlek skrifver i en redlig vilja. 
Hvad du tillväller dig med lock och list 
är icke ditt och pryder ej din vandel. 
Glöm aldrig, att du dömas skall till sist 
af Den, som sett och vet din hela handel. 



När du ansikte mot ansikte står 
i stridens dag med det alternativet: 
förråd din sak, och du din bärgning får; 
om du blir trogen, kan det kosta lif vet. 
Då gäller det, min son, att haf va mod, 
ty mod det är att sjalfmant nöden välja. 
Idéen är förmer dock än ditt blod ; 
en Judas blott sin Mästare kan sälja. 

När från det rättas kurs dig mången gång 
siréner söka ut bland bränning draga, 
ej lyssna en sekund på deras sång, 
ty den kan lätt dig hederns mod betaga. 



193 

Den fröjdar ej, den döfvar blott ditt sinn'; 
för sent du ångerns heta tårar gråter. 
De, som i nöjets hvirfvel dragits in, 
ha sällan till de sina kommit åter. 



För uppblåstheten, som sig sätta vill 

på främsta platsen, gif du gärna vika. 

Din plikt du göre i hvad dig hör till, 

och sedan kvittar hvar du sitter lika. 

Visst är det sällare i ledet stå, 

om ärligt vunnen heder själfmedveten, 

än att på de försagdas axlar nå 

som tjuf till äran fram och ryktbarheten. 

När någon kommer, lismande och hal, 
och hviskar smickrets fraser i ditt öra, 
gif honom respass strax. Han tror dig fal 
och vill blott priset på din mening höra. 
Mot ärlig vän var ärlig i din själ, 
han inte dig i själfviskt syfte prisar, 
men kommer motgång, gäller det ditt väl, 
sin vänskaps halt med handling han bevisar. 

Min son, hvad lif vet än må bringa dig 
af lyckohåfvor, snille, guld och ära, 
var ödmjuk, ty hur högt än går din stig, 
den skall till sist ändå i graf ven bära. 
Blott stoftet multna skall på dödens ort, 
ditt högre jag bär evighetens bölja, 
och summan af hvad ondt och godt du gjort 
skall bortom jordelifvets graf dig följa. 



194 



KoiviniDittl 

T^är satt en liten fågel 

^ uppå den kala gren 

och sjöng med modigt hjärta 

i gråa hösteda^r. 

Hans syskon alla farit 

till golfen längese^n; 

bland sommarfröjdens spillror 

han ensam stannat kvar. 



När solens bleka stråle 
till honom kom ibland, 
han bredde sina vingar 
och slog en munter ton. 
Och han förgät att fjärran, 
långt bort i sunnanland, 
där var det sol, och sommar 
satt på sin gröna tron. 



Jag öppnade mitt fönster 
att lyssna till hans kvad, 
ty i novemberdagar 
är icke sångens tid. 
"Nej, säg mig dock, du lille, 
hur kan du vara glad 
och sjunga som du gjorde, 
när solen lyste blid ? 



195 

Jag sett nog, hur du fryser, 
fast du är så kavat, 
när nordan blåser på dig 
med anda, kall som is. 
Snart snö skall hölja marken, 
hvar skall du då få mat? 
och annat ly behöfves 
än apelgrenens ris. 

En dårskap var det, liten, 
att här du dröjde kvar. 
Ditt öde blir att frysa 
och lida hungersdöd. 
Kanske i morgon redan 
ditt lif du mistat har — 
och ändå kan du kvittra, 
som du ej kände nöd V^ 

^^Kvivirrivitt I^' vardt svaret, 
och godt jag det förstod. 
Han var, den lille fågeln, 
mer vis än du och jag. 
Med morgondagens sorger 
vi mörda mest vårt mod 
och glömma bort att lef va 
vår lycka just i dag. 



å 



196 



/ Staden. 

I staden, där jättehusen stå rad vid rad 
och själen pinas af gatornas gråa stenar, 
där går jag och drömmer om doftande blomst och blad 
och robins drillande sång bland gröna grenar, 
om bäckens brus 
och sunnans sus, 
hvilande majnatts måneljus. 

Jag hörer som röster kalla från väg och vång: 
Kom ut, där morgonglada lärkoma svinga ! 
I blommande orchard snögar all dagen lång 
och ängens konvaljer i hvita klockor ringa. 

Kom, lyssna till 

hur whippoorwill 

tolkar sitt vemod, när natt är still ! 

Då blir jag så led vid avenyemas ståt 

och fadda orgier af dess växlaresjälar. 

O, ve mig, som lyddes till falska Loreleys låt! 

Nu släpar jag kedjor samman med andra trälar. 

Men bäckens brus 

och sunnans sus 

drömmer jag om i mitt fångahus. 



^ 



197 



Långt bort i det blå, 

Ckådar i nattens tysta 
^ stund jag mot höjden opp, 
där sina vägar vundra 
silf veme stjärnors tropp, 
tänker jag ofta så: 
Månne dit bort de nå, 
lifvets stormar, till landen 
långt, långt bort i det blå? 



O, när jag ser dem stilla 
skrida i lysande led, 
rymdens tusende världar, 
bilder af klarhet och fred, 
faller mig längtan på : 
Fjärran, där stjärnorna gå, 
ack, den som finge fara, 
långt, långt bort i det blå ! 



Ligger där borta lani^et, 
eviga lyckans land, 
hvilket ur drömmens rågor 
höjde sin kust ibland ? 
Vi, som ha älskat så^ 
älskat och trott, vi tv4, 
väntar oss kärlekens krona 
långt, långt bort i det blå ? 



198 



Odödlighet 

'TVet brusar på sjö, det suckar i skog, 
*^ det skymmer i luftens rum ; 
och gräsen gulnade, blomman dog, 
när fågelglädjen blef stum. 
Det blåser så kalla vindar 
öf ver sommarens sköf lade stad ; 
det prasslar i ekar och lindar 
af fallande döda blad. 



Och dalen skall höljas af vintersnö 

och ängamas lif förgås 

och svallande, skumhvit våg uppå sjö 

i isiga bojan slås. 

Men muUens gömda krafter 

de äro dock icke still ; 

igen skola lif vets safter 

sjuda i varm april. — 



Som årets tider vår lefnad är, 
den börjar med jublande vår, 
och sommarfröjder oss lif vet bär 
i mandomens härUga år. 
Men åren skrida och skrida, 
och allt hvad oss glädje gaf, 
det viker ifrån vår sida, 
och snart oss famnar en graf . 



199 

Är mänskan blott i de dödas stad 

dömd åt förgängelsen? 

Skall hon ej stå upp som blomst och blad 

till jublande lif igen ? 

Vi kunna det endast ana^ 

hvad mänskohjäma ej vet, 

att evig var lif vets bana 

och räcker i evighet. 



å 



200 



Det växer en ädelblomma. 

Det växer en ädelblomma 
någonstäds på den vida jord. 
Jag hört så högt henne prisas 
uti söder och uti nord. 



Det är en underbar blomma^ 
enligt hvad jag har sport: 
där hon slår rot, där trif vas 
giftiga blommor ej fort. 



Hon blommar vinter och sommar, 
bäst, sägs det, i storm och regn ; 
har hon blott den rätta jordmån, 
hon kräf ver ej mänskors hägn. 



Och från den ädelblomman 
sällsamma dofter gå; 
de skingra tungaste töcken, 
himlen blir ljus och blå. 



Det är en underbar blomma, 
enligt hvad jag har sport. 
Men aldrig, hur än jag letat, 
fanns hon på denna ort. 



201 

Det växer vid hvarje färdväg 
en oäkta varietet. 
Och mången blir däraf narrad^ 
som inte skillnaden vet. 



Det växer en ädelblomma 
någonstäds på den vida jord^ 
och Vänskap den blomman kallas 
uti söder och uti nord. 



^ 



l Västerland, 14 



202 



Juli. 

I Ippå skimmerljusa 
^ fästet solen flammar, 
all naturen dricker 
lif i fulla drag. 

Tusen fågellåtar 
fylla skogens kammar, 
intill senan timma 
höres vakans slag. 



Blomstrens Ijuf va anda 
kring i luften simmar, 
som en drottning rosen 
stolt sitt hufvud bär. 



Uti rusig yra 
njutfer lifvets timmar 
fagervingad fjäril, 
medan solen är. 



Som en spegels skif va 
ligger vikens vatten, 
bluffens gröna björkar 
stå på stup däri. 



203 

Plingelipling från skällor 
höres ifrån kratten 
hop med gyckeltrastens 
muntra gäckeri. 

Fågelns sång på grenen, 
f järlars glada vimmel, 
blad och blommor bära 
sommarens behag. 

All naturen njuter, 
skog och sjö och himmel, 
andas lifvets fullhet 
uti julidag. 



iJ^T^ 



204 



Samvetskval. 

Tyst för sig själf i sorgens vrå 
^ jag såg en dag ett hjärta blöda. 
Och solen sken på himmel blå 
och rosorna de stodo röda. 
Hvad månde hjärtat sargat så^ 
livad kunnat all dess fröjd föröda ? 

"Säg mig^', jag talte hjärtat till, 
"hvi här i mörka vrån du sitter. 
I skogen, dalen, hvart du vill, 
är doft och fägring, ljus och kvitter. 
Hvad gjorde dock din glädje still, 
att du ej sommam njuta gitter?^' 

Och hjärtat svarade mig då : 
"Att trösta mig är fåfäng möda. 
Visst strålar himlen varm och blå, 
och rosorna de stå så röda, 
för andra blott de äro så : 
ve mig, jag hörer till de döda.** 

I 
"Hör upp att sörja och kom ut ' 

i rosors doft och solen åter. 
Du älskade, men sveks till slut : 

är rätt, den falska du begråter? ' 

Gif lif vets gudar din tribut, j 

än kärleken sig locka låter.*' 



205 

"Nej, du tar fel. Jag glad en gång 
i lyckans sköna gårdar bodde. 
Nu sol är släckt och tyst är sång 
och vissna blomstren, som där grodde. 
Det var jag själf, som grym och vrång 
bar svek mot den, som på mig trodde. 

Och sedan här i sorgens vrå 
på mina safter kvalen föda. 
Är himlen strålande och blå 
och stånda rosorna så röda, 
för andra blott de äro så : 
ve mig, jag hörer till de döda \" 



å 



206 



Lifvet är en örtagård. 

I if vet är skön en örtagård 
*^ i gyllene sommardagar. 
Där växer lilja, där växer ros, 
så däjelig och fager. 



Lusteligt är mitt mod, och mest 
bland blommorna glad jag vankar, 
men ock jag trampar dem under fot 
i grubbel och sorgetankar. 

Ville jag gitte stånda emot 
de tankar, som sinnet prof va ! 
De göra min fot så grym och tung 
och ögonens syn de röfva. 

Är mig ibland mitt lif som en väg 
i grått öfver kala ängar, 
jag vet dock, att vägen i solljus går 
bland doftande blomstersängar. 



å 



207 



Kärleken till dig. 

Col och sång och sommarens fröjder svunnit, 
^ tomt och glädjeöde är skogens hus. 
Gyllenvingade fjärihis lek förrunnit, 
blomman blek har fallit till jordens grus. 
Men den kärlek, som lefver i mitt bröst, 
kärleken till dig, har vårens hopp och tröst. 

öfver fälten stormarnas följe jagar, 

trycker på Floras änne dödens kyss. 

Tung och grå i skymmande höstedagar 

hänger himlen, så varm och kärlig nyss. 
Men den kärlek, som min lifssol är, 
kärleken till dig, ej hösten kommit när. 

Mörk och skälfvande häfver sig insjöns bölja, 

glittrar ej mer, som när julisol föll på. 

Snart uti höstens spår skall Bore följa, 

all naturen i köldens bojor slå. 

Men den kärlek, som mig så lycklig gör, 
kärleken till dig, blott med mitt hjärta dör. 



å 



208 



Sommar på prärien. 

jrSfver präriens vidder välla 

^ floder utaf gyllne ljus, 

Lif vets alla pulsar svalla^ 
bulta^ brinna som i rus. 

Sommams ande ned till stoftet 
sänkte sig från blåa löftet 
och med hast ur mörka marker 
trollade ett blomsterhus. 



Se, hur Flora ängen målar 

uti grönt och hvitt och gull ! 
Ur de tusen blomsterskålar 
luften är af dofter full. 

Fjäriln fladdrar kring i dansen, 
som går yr i middagsglansen, 
han ur nuet suger musten, 
ty i morgon är han mulh 



Älf ven genom fälten slingrar 

som ett slungadt silfverband. 
Ingen sky dess spegel skingrar, 

blank som gjord af mästarhand. 
Pilen lutar tyst sitt öra 
för att hemligheter höra, 
när de sina färger blanda, 
himmel och den gröna strand. 



209 

Majsens gröna fanor fläkta^ 
lägga aldrig sig till ro. 
Hviskningar hvarannan jäkta, 
som där andeskaror bo. 

Vandram, hvilande vid vägen, 
hör däri mång blodig sägen: 
röde mannens lod har lurat, 
där nu hvitas skördar gro. 

Hvem är sångaren så vitter, 

full af fröjd och melodi ? 
Ömsom hymner är hans kvitter, 
ömsom älskogs svärmeri. 

När som morgondaggen glimmar 
till de gråa aftontimmar 
bobolinken, bobolinken 
tolkar lifvets poesi. 

Öfver präriens vidder välla 
floder utaf gyllne ljus. 
Lifvets alla pulsar svälla, 
bulta, brinna som i rus. 

Vinterdagamas förhoppning 
löst af Majus ur sin knoppning, 
tusenfaldig skönhets skepnad 
tagit an i jordens grus. 



å 



210 



De unga. 

T^är st&ndar i vakande väntan 
^ en skara på lif vets strand 
och skådar till mötes dagen, 
som gryr öfver framtidens land, 
den dagen, som Hoppet diktat 
sin fagraste saga om, 
då allt, som fick lif i drömmar, 
blir blommande rikedom. 



Och skaran blickar framåt 
med jublande tillförsikt, 
för dem än lif vet ljuder 
som en härligt klingande dikt. 
De pröfvat sin kraft måhända 
i spelande lek och lust, 
men aldrig de mattats af möda 
och blödt i en allvarsdust. 



Det är de unga, som bida 
uppfyllelsens stolta dag, 
då allt skall falla till föga 
för dem i ett enda slag, 
och de skola varda furstar 
och bo uti Lyckans slott, 
där aldrig vällande gullsken 
vändas i dimmors grått. 



211 

Så runnit de dårande drömmar, 
så tändes den unga håg, 
och längtan vingarna spände 
till flykt öfver främmande våg. 
Så föddes i blöda sinnen 
det mod, som skall trotsa en värld, 
och den heliga tro, som tryggar, 
när luften är full af svärd. 



Så ståndar de ungas skara 
i väntan på lifvets strand, 
medan spillra efter spillra 
konmier drifvande i land, 
men inga vådors varsel 
kan skräcka det unga blod, 
och inga skymmande skuggor 
kyla det flammande mod. 

I unge, som blida nornan 

drömmamas gåf va gaf , 

liell er, om ock de stolta 

drömskepp segla i kvaf ! 

Att drömma, det är att lefva, 

det är dock att vara fri, 

det är bland all fåvitsk klokskap 

en dryck utaf poesi. 

Hell er, I unge, som viljen 
och väljen det som är stort ! 
Att vilja, det är att äga 
nyckeln till bragdemas port. 



212 

Med blicken mot zenits stjärna 
styr örnen sin kungliga färd, 
de syner, som tjusa hans öga, 
ej höra till jordkrypens värld. 



Hvad mer, om på villor i världen 
I spillen långliga år 
och irren på vägar fjärran 
från den, som till målet går ! 
Hvad mer, om I aldrig hinnen 
era drömmars f örlofvade land 
och som korthus slotten ramla, 
I byggden på morgonens strand ! 

Hvad mer, om drömmarnas lycka 

blir gråaste verklighet ! 

Det gif ves en bättre än gyllne 

lyckan, som världen vet. 

Det räcker knappast till graf ven, 

det guld som är rikemans, 

och blommorna vissna fort i 

de mäktiges minneskrans. 

Men hell den, som svingar svärdet 

och står på sin post som en man, 

när Lögnens fylkade horder 

gripa Sanningen an, 

och kämpar till sista droppen 

för morgonens ideal 

och aldrig för guld och gåf vor 

är svekfull och feg och fal ! 



213 

Hell den, som lugnar och lindrar 
suckande själars nöd 
och sår på heden det sade, 
som skall växa till lif sens bröd ! 
Hell den, som sin svaga nästa 
ej skrämmer med domens bud, 
men offrande lärer och leder 
villade själar till Gud! 

Hell den, som aldrig låter 
sig skrämmas af dagens skrål 
att svika det rättas fana 
på väg mot drömmamas mål ! 
Hell den och tref aldt hell den, 
om hvilken aldrig blef spordt, 
att han sålt för guld sina drömmar 
om allt som är ädelt och stort ! 

Så tagen, I imge, med er 
era drömmar i lif vet ut ! 
De skola som modersarmar 
er bära till lif vets slut 
och fria från tomma bekymmer 
och ängslande tankar ert sinn^ 
och högt öf ver kifvet er lyfta 
i Lyckans rike in. 



å 



214 



Johan Alfred Enander. 

I befriarns skepnad kom allhärjam Döden 

■ till det läger^ där re'n matt brann lifvets ljus, 

och en själ, som pröfvat glacla, bittra öden, 

slapp från villorna i stoftets fångahus. 

Hvad förgängligt var skall mörka mullen gömma, 

och i morgon tiden helat sorgens sår, 

sent skall Svensk- Amerika dock honom glönuna, 

som oss skänkte sina krafters bästa år. 



Han, den gamle. Nestorn, är bland oss ej mera, 
tom är främsta platsen vid de vittres bord. 
I de svenskes rådslag, hvem skall presidera, 
hvem som han i nödtid tala väckarord? 
ögat är i mörker slocknadt, handen domnat, 
som till mannasånger lyrans strängar rört. 
Talarns tunga stummats, och till hvila somnat 
han, som fritt och frejdigt våra runor fört. 

Grånad kämpe i det fria ordets leder, 
aldrig svängde du i striden giftad dolk. 
För din sak du stridde öppet och med heder, 
gick ej lögnens väg i sold hos mörksens folk. 
Vän i stort och smått du var af brödrasämja, 
visste väl, att endast enig man är stark, 
och du syftade med råd och dåd att främja 
allt som enar Sveas barn på främmad mark. 



215 

Svenskast af oss alla gaf du oss exempel: 
mindre ej du var amerikan än svensk. 
Svea var gudinnan i ditt minnes tempel, 
under stjämeflaggan var du fosterländsk. 
Lika ädelt stolt du täljde om den gloria, 
som var Sveriges och ditt nya fosterlands, 
och åt bådas stordådsmän i din historia 
band du kärleksfullt mång' vacker ärekrans. 

Fritt och manligt, utan demagogens svada, 
sade du ditt ord i dagens politik, 
väjde ej en tum för dem, som ville skada 
lyckans grund uti vår fria republik. 
Judasmän och småmän smidde sina ränker, 
ville vända från dig landsmansfolkets lit, 
afund gick bredvid, när gunsten bar dig skänker, 
men till slutet lika troget var ditt nit. 

Fosterlandets väl stod högst uppå din fana, 
det var mål och märke för din arbetsdag. 
Sådant var ditt kynne, sådan var din vana, 
för din kraft vi glömde, att du ock var svag. 
Vackert var det verk, du förde ut på jorden. 
Tack för svenskhetstanken, för den grund du lagt, 
tack för sång och saga, tack för maningsorden ! 
Öf ver graf ven 1 jude högt : Tack för god vakt ! 



^ 

i»'!^ 



216 



När gråa dagar dö. 

TTörgången är all fröjden, ty sommaren är död, 
* i poppelns krona hvisslar våta vinden. 
Min stolta ros, som nyss stod rodnande röd, 
sitt huf vnd hänger, vissetgul om kinden. 

Min fagra, röda ros, 

så styf och stolt därhos, 

hon är nu som de andra, 

se'n solen gått sin kos. 



Ja, solen gett oss öfver, i söderled hon går, 
som silfver bleka äro hennes strålar 
mot förr i julitider, när utaf daggens tår 
de bryggde nektar uti blomsterskålar. 
När hon är borta, allt 
är dödt och ödt och kallt. 
Mot himlens grå står björken 
som en spökande gestalt. 



Det är så tyst i skogen vid löfvens täta fall 
som i ett rum, där lifvets låga flämtar. 
Från gläntan höres ej mer gossens glada trall 
och gyckeltrasten icke med mig skämtar. 

När hösten blåste kall, 

vardt fågelsången all 

och sunnanvart drog skaran 

till golfens varma svall. 



217 

Lake Michigan, som speglade solens gyllenglans 
och bluffens gröna hundraåra kungar, 
nu häfves upp till skummande böljors tunmieldans 
och fjärran skria lommen och hans ungar. 

De varsla öfver sjö, 

när gråa dagar dö, 

om isars blanka vägar 

och jord i vintersnö. 

Förgången är all fröjden, ty sommaren är död, 
och död är Ijuf va blomman, död är sången. 
Men rosen hon skall dofta igen så fagert röd, 
när vinterns tid och grafvens tid är gången. 

Och skogen blir så grön 

och sången klingar skön, 

när solen kommer åter 

och kastar glans på sjön. 



å 



/ Västerland. 16 



218 



Vid bären. 

I Iti sin svarta kista 
^ hon ligger nu beredd 
att börja färden sista 
till graf vens mörka bädd. 



Med rosor hvita, röda 
man smyckat hennes bröst, 
och nmkens tårar flöda^ 
han vill ej fatta tröst. 



Hon där nti sin kista 
var hans en långlig tid. 
O, det är tungt att mista, 
hvad man har vant sig vid I 



Hon var så god och trogen: 
ett vif af bästa slag 
och städse redobogen 
att offra upp sitt jag. 



Bland rosor hvita, röda 
hon hvilar nu så kall, 
och makens tårar flöda, 
som ensam vandra skall. 



219 

Att han den döda sörjer, 
det ser ju en och hvar, 
men om man folket spörjer, 
hvad lyktat hennes da^r, 

de skola genast svara: 
^^on tiggde lif vets bröd ; 
det var ett hjärta bara, 
som dog af hungersnöd/^ 



å 



220 



Då tänker Jag på dig. 

M är nattens mf vande skuggor fly 
) ^ och upp står dagen^ gyllene och ny^ 

då tänker jag uppå dig; 
ty det var du, som kom till mitt hus 
med kärlekskärliga dagars ljus, 

när 8kum var min ödestig. 

När solen står som en blossande fyr 
och flämtande hind till skogarna flyr, 

då tänker jag uppå dig; 
ty det var du, som när kraften tröt 
ditt svalkande hägn kring mitt sinne göt 

och f falsade, lifvade mig. 

När dagen sjunker i västerled 
och jorden famnas af aftonfred, 

då tänker jag uppå dig; 
ty efter lif vets härliga stund 
som aftonglöd uti dödens blund 

din kärlek skall följa mig. 



^ 



221 



Gud är god . . . 

Qud är god^ som gaf oss tårar! 
När till blods dig ondskan sårar 
och din tro på mänskor mördar^ 
när ditt käraste på jorden 
grymme liemannen skördar, 
skall det dig till lisa båta, 
kan du gråta. . .gråta. . .gråta. 

Gud är god, som gaf oss vårar ! 

När för höstens kalla kårar 

domna dina rosor röda, 

när du ser hur vilda andar 

i ditt sommarrike öda, 

är det tröst att kunna hoppas 

på den tid, då allting knoppas. 

Oud är god, som gaf oss tårar ! 
Gud är god, som gaf oss vårar ! 



å 



222 



Robin. 

Qod morgon, Eobin Bedbreast, 
god morgon, lille vän I 
Du muntre sångarsälle, 
välkommen hit igen I 
Min Ijufva morgonslummer, 
den har du nu förstört, 
se^n sol rann opp jag har blott 
den enda trallen hört: 

Cheer up ! Cheer up ! 

Cheer up ! Cheer up ! 

Cheer up ! 

Men jag skall inte bannas 
på dig, för du är glad. 
Jag vånne alla vore 
som du, hvar i sin stad. 
Så många gå och plågas 
utaf ett grått humör. 
De flesta här i väla 
den satsen passar för: 

Cheer up ! Cheer up I 
Cheer up ! 

Det är ej alltid solsken 
och lif på grönan kvist. 
Kanhända ett och samma 
i längden blefve trist. 



223 

Men kor^a gråa dagar 
och glädjen synes all, 
det bästa är att följa 
ditt råd i alla fall : 

Cheer up I Cheer up I 
Cheer up ! 

Nu vet jag våren nalkas 
uti sin gröna kjol, 
med doftande syrener 
och sunnanvind och sol, 
ty fast du är så liten, 
själf Bore-busen gör 
sig redo bums att resa, 
när han den trallen hör: 
Cheer up ! Cheer up ! 
Cheer up ! 

Och alla tunga tankar, 
som plågade mitt sinn^, 
när ingen härlig solblick 
i kammarn blänkte in, 
som spöken vips de flydde, 
när morgonen stod röd 
och under kammarfönstret 
din glada visa ljöd: 

Cheer up ! Cheer up ! 
Cheer up! 

Det är precis som hade 
allt ändrats i en hast: 
Se blott, hur gräset spirar, 
känn solens ögonkast! 



224 

Kanske i morgon redan 
är vana Våren här. 
Hon törs ej längre dröja, 
när du går på så där: 

Cheer up ! Cheer up ! 
Cheer up ! 

Ja, tack för glädjebudet, 
du bragte, lille vän ! 
Välkommen till att bo här 
den hela sommaren. 
Sjung bäst du vill, om äfven 
min morgonsömn du stör, 
jag ligger gärna vaken 
och på refrängen hör: 

Cheer up ! Cheer up I 

Cheer up ! Cheer up ! 

Cheer up I 



å 



225 



Vid kung Oscar II:s död. 

M 11 månde glädjens strängar tiga^ 

) ^ sorgen är stor i allt Sveriges land ; 

klockorna klaga så bitterliga 

från nordanfjälls ned till Skånes strand. 

Gamle kungen, med silf verhåren, 

Sveriges gode, signade drott, 

somnat från äran och många åren, 

af döden famnad han sofver godt. 



Älskad af alla för mannadygder, 
vördad för vishet i kungasal, 
Oscar uti de svenskes bygder 
var kung genom hjärtens fria val. 
Ingen mer svensk i hans rike bodde, 
svensk till botten utaf sin själ; 
gjorde hvad bäst för sitt land han trodde, 
hans lefnads lösen var Sveriges väl. 



Satt han på tronen i åren många, 
vann han sin ära förutan blod, 
aldrig hans ord voro vreda och vrånga, 
han hyllning fick som redlig och god. 
Vapenrassel ej tjuste hans öra, 
ärligt, ej fegt, så ville han fred, 
ville sitt folk nog till seger föra, 
men blott i de fredligt täflandes led. 



226 

Vänlig hälsning den gamle sände 
Sveas barn i främmande land. 
Varmt som en fader för dem han kände, 
fast fjärran de farit från hemmets strand. 
Hvart de än drogo i vida världen, 
svenskarna vördade Sveas drott. 
Därför han ägnas nu tåregärden : 
Du gamle, gode konung, sof godt! 



å 



227 



/ vinternatten. 

M är lagt sig dagens brus 
) ^ och tusen stjärneljufj 
med silfverlågor brinna 
i himlens höga hus, 
då lockar mig och drager 
den vidd, som hvilar fager 
och fin och oskuldshvit 
i vinternattens dager. 



Så mjuk som dun den är, 
den fallen Herta bär 
att vänna vårens gnista, 
som hon i barmen bär. 
Nu sofva blommor alla, 
tills solens kyssar kalla 
i Majus^ Ijufva tid, 
när fågelkörer skälla. 



Här håller tystnad tal 
i präriens svala sal, 
här blåser blom på kinden, 
som stadens oro stal. 
Här lurar ingen fara, 
här afundsmännens skara 
ej släpar kring sitt slem 
och ondskan lägger snara. 



228 

Bakom mig gatans grått 
och krämarandars mått — 
här skimrar hvitt för foten 
och of van bågnar blått. 
Här tager tanken vingar : 
ditupp, ditut han svingar, 
där sol går rundtom sol 
i väldigt mätta ringar. 

Hvem löste denna makt? 
Hvem spillde denna prakt 
med gåfvegoda händer 
utöf ver rymdens trakt ? 
I vintemattens timma 
hvem kan det ej förnimma, 
när tusenfaldigt svar 
de fjärran världar glimma! 

När lagt sig dagens brus 
och himlens höga hus 
i silfverklarhet strålar 
af tusen lågors ljus, 
då lockar mig och drager 
den vidd, som hvilar fager 
i hvitan snöf ällsskrud 
i vintemattens dager. 



å 



229 



Det är vår. 

/^»ch kalla drifvan, som skimmerhvit 
^ öf ver sofvande marker låg, 
hon smälte en blånande dag i mars 

för solens varma håg. 
Böljan blef fri utur isens fång 

och sjöng sin brusande sång. 

Då kommo från blommande sunnanland 

skogens sångare små. 
Dem ledde längtan till grönan dal, 

där susande björkar stå. 
Och strax vid klingande f ågelkvad 

blef all naturen glad. 

Det doftar re^n utaf gräs och grönt, 

och ängen af färg är full, 
och Tussilago på trädans teg 

breder i solen sitt guU. 
Det glänser så rödt i lönnens topp 

af svällande knopp vid knopp. 

Det är jublande lif , det är sorlande lust, 
det är grönskande, nyskön vår, 

och himmelen är så varm och blå 
och Majus bland blommor går. 

Och i vårens sång och surrande id 
gömmas löften om rosors tid. 



230 



Gpllenblomman. 

T'\är stod en gyllenbloninia 

'^ på åkerren 

och gladde sig åt lif vet 

i solens sken. 

Den rena oskuld lyste 

ur hennes blick, 

och öf ver hennes väsen 

låg stilla skick. 



En filosof den vägen 

gick fram en dag. 

Hvad han had^ där att göra, 

det vet ej jag, 

och inte heller vet jag, 

hur det sig kom, 

att han den lilla blomman 

sig brydde om. 



Alltnog, han tog till orda 

och talte så : 

"Hur är till ingen nytta 

ditt lif ändå ! 

Att vända emot solen 

din gyllne skål 

dag efter dag — det är ju 

ditt enda mål ? 



231 

När solen lyste härligt 

i maj, du kom, 

ur muUen sög du safter 

till blad och blom. 

Men snart skall hösten blåsa 

kring fälten kall, 

då vissnar du och faller, 

din tid är all. 



När så ditt lif är lyktadt, 

hvad finnes kvar 

att tälja den som kommer 

om hvad du var? 

Det annat är med mig dock, 

exempelvis, 

fast jag är icke fallen 

för skryt precis. 

Jag löst (i tre vol3aner) 

ett jag-problem 

och byggt för mänskotanken 

ett nytt system. 

Jag skall väl dö som andra 

en dag, men märk, 

jag skall dock länge lef va 

i mina verk.^^ 

Den lilla blomman inte 
ett ord förstått. 
(Så^n lärdom äga blommor 
i sagor blott.) 



232 

Och solen sken på fästet 
så varmt och huldt 
och fyllde blommans hjärta 
af glädje fullt. 

Men bondens drängs som gräf de 

i trädans jord^ 

han hört af filosofen 

hvartenda ord. 

Och fram han klef helt dristigt, 

strök mössan af 

och filosofen bums det 

beskedet gaf : 



"Bevare mej, så dummer 

professorn är, 

som inte sej begriper 

på tocket där. 

Men det kan jag då slå mej 

i backen på, 

vår Herre lät förgäfves 

en ört ej stå. 

Han hafver sina planer 
med allt han gjort, 
och något är det till för, 
båd^ smått och stort. 
Och denna lilla blomma, 
så gul och grann, 
hon har ett värf så viktigt 
som någon ann. 



233 

Det värfvet är att glada 

med färg och doft 

en mänskosjäl, som suckar 

i jordens stoft. 

När hennes tid är ute, 

hon lycklig dör, 

ty hon har inga synder 

att ängslas för/^ 

Så sade, vände åter 

till trädans grop 

och tog med sega leran 

på nytt ihop. 

Men allt emellan såg han 

mot åkerren, 

där gyllenblomman lyste 

i solens sken. 



å 



/ Västerland, if^ 



234 



/ natten. 

lag såg i nattens skumma fred 
^ en stjärna falla från höjden ned. 
Så vacker lyste hon och klar, 
ett ögonblick hon dröjde kvar. 

Det blef så underligt i min själ, 
jag kände det, som ett farväl 
mig sagts i jordedalen här 
af någon, som jag hållit kär. 

I spöken af min barnatro, 

jag vill ej mana er till ro. 

När världens klokskap tröst ej ger, 

då har ibland jag nöd af er. 



å 



235 



Vid femtio år. 

I. 

På lif vets f ärdeväg till backens krön 
jag hunnit och vill rasta här en stund. 
Bakom mig ligger — än i minnet skön — 
min ungdoms dal, med mången offerlund. 



där midt bland regnens ras och åskedön, 
som skakade så hemskt min lef nåds grund, 
till glädjens gudar gjorde jag min bön 
och nornan talade med rosenmund. 



Det finns dock ingen fröjd som ungdomsfröjd, 

den har ej lef vat, som ej varit ung 

och stolt och stark och sorglöst oförvägen. 

Den som i majtid stormat himlens höjd, 

om han ock sedan korades till kung, 

blir varm igen vid ekot af dess sägen. 



II. 



Hvad mer om lyckodröm vid tjugu år 

som lille gossens blåsta bubbla brast 

itu vid första vrånga ödeskast 

och svann, som bubblan, lämnande ej spår ! 



236 

Hvad mer om allt som f ödts i vacker vår 
af het sirocko öddes i en hast I 
Hvad mer om det^ jag trodde på så fast, 
var tomma skalet, inte värdt en tår ! 

Det ökade dock lif vets lust att drömma, 
att Hoppets bägare i botten tömma 
och jublande till strid och sträf van gå. 
O Hopp, i trötta dagar stödjestaf ven, 
jag tar dig med mig ned i mörka grafven, 
att dö blir som en högtidsresa då. 



IIL 

Dock bragte lif vet mig af vinst och värde 
det bästa, som kan göra jorden ljus : 
En kärlek, som mig rätta lyckan lärde, 
se^n vårens sköra drömslott sjönk i grus, 

en lycka, som ej strax sig själf förtärde, 
ett solskensflöde öfver allt mitt hus, 
en källa, som min andes krafter närde 
att starka stå i stolta striders brus. 

Och hör jag i min garden morgontida 
den glade robin för sin maka sjunga, 
som mål och mening skänkte åt hans lif, 
vill jag ock prisa henne vid min sida, 
som delte årens fröjd och årens tunga, 
min goda ängel, hjärtevän och vif. 



237 

IV. 

Från backens krön bär färdevägen neder 
till aftondalen, lifvets vinterland. 
Kring den, som gått sin dag i solens brand, 
som Ijnflig balsam svalkan där sig breder. 

Där svär ej lustan tomma kärlekseder, 
där är ej tro som skrif ven nti sand, 
och ormar lura ej vid rosors rand 
och ingen trollmös skratt till synd förleder. 

Visst var det fröjd att följa yra lågor 
och brottas för en blick med vind och vågor 
och oflfra allt för tron på idealen, 
men leken för de unga är och striden. 
Jag varit ung, nu är min tid förtiden, 
och gladelig jag styrer ned mot dalen. 



»•nr^ 



238 



T 



Blödande sorg. 

ro ej, att munnen, som ler och skämtar, 
från hjärtat sorglösa orden hämtar. 



Den, som själf aldrig känt tröstens lisa, 
dig roat med mången lustelig visa. 

I marter sig vrider mångt dödstrött hjärta, 
där världen ej anar en skymt af smärta. 

Ett leendde läppamas ryckning döljer, 
och masken förvridna dragen höljer. 

Den sorg, som bryter sig väg i tårar, 
väl grånar hjässan och pannan fårar, 

men sorger, som aldrig i dagen tränga, 
som dörren om sig mot världen stänga, 

de sorger, som icke till ögonen flöda, 
ack, det är sorger, som säkert döda. 



»•nr^ 



239 



När solen går i söder. 

C3^ sommarens sol hon dalar 
^ mot söderland allt mer, 
och eken där på backen 
allt längre skugga ger. 



Ee^n fläckas gröna planen 
af döda, bruna blad, 
när stormens piska hviner 
i gatans poppelrai 



Och alla gårdens blommor, 
de ha ej lif vets lust, 
de stånda som i väntan 
på dödens kalla pust. 



De gula jätterosor, 
som följde dagen lång 
med kärleksdrucket öga 
sin konungs stolta gång. 



de luta mot den kalla, 
den mörka jord sig ner, 
och lidelsen, som glödde, 
har slocknat, är ej mer. 



240 

Den lilla glada f ågeln, 
8om sjöng i solens sken, 
han sitter långa timmar 
och tiger på sin gren. 

En mäktig känsla rör sig 
uti den lilles bröst, 
när solen går i söder 
och sommar byts i höst. 

Vid nordannejd hans hjärta 
är fäst med starka band, 
men lifvet honom drager 
till söderns varma land. 

Se, gröna vågor vältra 
med hvita kammar på, 
där nyss sig sträckte vida 
en spegel, blank och blå. 

Hör, parkens trän de sucka 
som själar uti nöd. 
De veta, att i morgon 
dem vänta köld och död. 



»•nr^ 



241 



/ skogen. 

r\ ch skogen står så grön och prydd 
^ i vana juli-tider; 
en fröjd, af tusen tungor tydd, 
kring ås och dal sig sprider. 

Det väller doft ur vilda snår 
och mellan mörka stammar, 
där oskuldsljuf linnea står 
i furors gröna kammar. 

Där hvilar dagen lugn och sval 
i heta middagsstunder, 
och sällsam susning håller tal 
om högre världars under. 

Jag älskar skogen som en vän ; 
när på dess stig jag vankar, 
då sänker huldrik aningen 
sig ned till mina tankar. 



:^i^ 



242 



Blommans kärlek. 

Där stod på brännande prärien 
en blomma i middagsstund 
och vände ständigt mot solen 
kalkens lysande rund. 

Jag sporde den lilla^ blyga : 
^^vi häller du solen så kär? 
Om skyn ej bringar dig svalka, 
din kärlek helt visst dig förtär/* 



Hon svarade utan tvekan : 
"Jag älskar och vet ej hvarför, 
och intet jag kräfver att veta, 
ty älska mig lyxjkliggör. 



Hvad mer, om förbränd jag faller 
till jorden neder en dag, 
jag somnar i döden lycklig, 
så är kärlekens eviga lag/ 



yy 



»•nr^ 



243 



Från gatan. 

1 lid allfarväg där stod en gammal man. 
*■ Åf år och nöd var grå och skröplig han. 

Hans hand mot dem, som gingo där förbi, 
var sträckt, men sällan föll ett mynt däri. 

I regn och blåst han stått där dagen lång, 
men han till nattkvarter ej fått en gång. 

Då kom den vägen en, som, mätt och glad, 
på rika lunchen tog en promenad. 

Förutan braskande annons ett grand, 
en sedel stack han i den gamles hand. 

'Tack, ädle herre I Gud välsigne er V^ 
På dessa gubbens ord han svaret ger : 

"Nej, gamle man, hör upp med sådant snack I 
Du är mig icke skyldig minsta tack. 

Hit föddes du med rätt till lef vebröd ; 
du fått för litet, jag har öfverflöd. 

Om egen dårskap du nu lider för, 
den saken mig i denna stund ej rör. 

Att kunna gifva är min sköna lott, 

att dela med mig, det min plikt är blott. 



244 

JMen, stopp ! Hvad jag har sagt ju högmod är, 
ty rätt och slätt är jag din gäldenär. 

Min far till dig och andra kom i skuld, 
när han slog under sig så mycket guld. 

Han var en ärans man, men han tog fel 
om gränsen mellan sin och andras del. 

Jag ärft hvad honom icke hörde till. 
Nåväl, hans skuld jag återbörda vill." 

Han slöt sitt tal, gick fort sin väg igen. 
"Den var nock inte klar i knoppen, den." 

Så gubben för sig själf . "Ett sådant fån ! 
Jag gjorde^n arflös, vore han min son." 

Och därpå gubben raka vägen tog 

— fram måste sanningen ! — till närmsta krog I 



t^x^ 



245 



Jag ville vara som fågeln. 

M är sol sig höjer vid österns bryn 
J ^ och stänker guld uppå morgonskyn, 
då hälsar skogens sångarlag 
med jublande drill den nya dag. 

Den lilla fågeln ej grunnar på 
hvar han skall skatter på skatter få. 
Om dagen sjunger han i solens sken, 
om natten drömmer han på svajande gren. 

Jag ville vara så fri som han 
från mödomas ve och plikters bann I 
Då skulle äfven min lefnad lång 
jag börja och sluta min dag i sång. 



»•nr^ 



246 



En ängel ned till Jorden kom. 

En ängel ned till jorden kom 
i bamabamn, 
och modem slöt sin rikedom 
så glad i famn. 



Ett hemlandsleende där låg 
kring lillans mund, 

och visst hon änglasyskon såg 
i slummerstund. 



Men ängeln var till uppbrott snar 

från jordestrid, 
hon dröjde för vårt öga kvar 

så kort en tid. 



En solglimt, som ur molnen bröt, 

så lillan var. 
Till sista blund hon ögat slöt 

och hemåt far. — 



En ängel ned till jorden kom 

i barnahamn, 
men genast for igen — och tom 

är modems famn. 



247 



Sjungy fågel på grönan gren . . 

C jung, fågel på grönan gren, 
^ sjung dagen lång din visa ! 
Jag tröttnar aldrig att lyss därpå, 
din glädje gör mig helt glad också. 
Sjung, fågel på grönan gren, 
sjung dagen lång din visa ! 

Sjung, liten, ty i din sång 

det finns ej falska toner ! 

Vår Herre själf har dig konsten lärt 

om allt att sjunga, som du har kärt. 

Sjung, liten, ty i din sång 

det finns ej falska toner ! 

Sjung fröjden att vara till, 
sjung sol och blåa himlar ! 
Af lifvets omsorg ej tryckes du, 
Qch dagen strålar så härligt nu. 
Sjung fröjden att vara till, 
sjung sol och blåa himlar ! 

Sjung kärlek och kärlekstro, 
söm varar intill döden ! 
Du känner intet om hjärtenöd, 
om makar skilda som is och glöd. 
Sjung kärlek och kärlekstro, 
som varar intill döden! 



248 

Sjung, fågel på grönan gren, 
sjung dagen lång din visa ! 
Sjung om den lycka, du känner till, 
och när jag ly8s,blir min smärta still. 
Sjung, fågel på grönan gren, 
sjung dagen lång din visa ! 



»•nr^ 



249 



(( 



Rosen och liljan. 

Den stolta rosen sade 
till blyga liljan så : 
Som jag att drottning vara, 
hvad lycklig lott ändå ! 
Till mig de komma alla 
att högsta priset ge 
och nämna mig bland blommor 
den allra skönaste. 



Säg, känner du ej afund, 

när man går dig förbi 
och plockar mig i stället ? 

Det min död skulle bli. 
Du är för blyg och enkel 

att vinna folks behag, 
men jag är skön, och därför 

som drottning hyllas jag.'' 



Den blyga liljan svarte : 

"Jag nöjd är med min lott 
och känner ingen afund 

mot dem, som mera fått. 
Jag ville med dig byta 

ej för all världens guU, 
fast du besjunges, prisas, 

allt för din skönhets skull. 

/ ritterland, 17 



250 

Ty fast du kallas drottning, 

du intet hjärta har, 
och dina törnen stinga 

förrädiskt, grymt en hvar. 
Men aldrig har för min skull 

ett öga fällt en tår, 
och renhet når till hjärtat, 

när skönhet snart förgår/' 



å 



251 



Sommarn är förbU förbi . . . 

[ Ite våta vindar blåsa, 

^ slita Floras fagra hår. 

Hvita, vreda böljor flåsa, 

vältra i hvarandras spår. 
Skyar drif va, tunga, grå, 
skymma fästets fjärran blå ; 
prärien mörknar, och som spöken 
majsens nakna stjälkar stå. 



Slut är mina almars svala 

skugga, och för regnets slag 

vissetröda bladen dala. 

Slut är grönskande behag, 
slut är syrsans glada sång, 
slut är västans lena gång: 
där i går gick fjärilsleken, 
höstens andar stå på språng. 



O, jag minns, när våren väckte 
blommor små ur dvalans död, 
hur de sina stänglar sträckte 
trånande mot ljus och glöd. 
Dalen var af dofter full, 
oskuldshvitt och blått och guU 
och den röda rosen, solens 
kärleksbarn med jordens mull 



252 

O, jag minns, när vind och vågor 

sjöngo vårens lof i maj, 

hur de svällde, lif vets lågor, 

under gröna fanors svaj. 
Solen göt sin varma glans, 
häcken spelte upp till dans, 
alen i dess brutna spegel 
skymtade sin röda frans. 



O, jag minns i sommartider 

fågelfröjd i almens topp, 

och där stodo sångarstrider, 

som i körer löstes opp. 
Lärkan sjöng i rosensky, 
jublande, när dag blef ny, 
och i skogens dunkel trasten 
täljde om sitt hjärtebry. 

Nu är festen all och fröjden, 
skurar piska sommams hus. 
Solen sitter blek i höjden, 
värmer mer ej jordens grus. 
Fjäriln domnade och dog, 
trasten tystnade i skog, 
stormen i min lilla garden 
blomma efter blomma slog. — 

Ack, så sprida äf ven åren 
döda blad uppå min stråt. 
Minnets fjärran gömmer våren 
med dess hopp och glada låt. 



253 

Sommam är förbi, förbi, 
med dess fagra féeri. . . 
Be'n jag hör i gråa timmar 
höstefåglars hesa skri. 



å 



254 



Stjämeljus. 

M är ensam seglare på öde vatten 
"är vreda vindars rof i skumma natten, 
ser han bak brusten sky en stjärna tindra, 
förmår hon strax hans tysta ångest lindra. 

Och stormen saktar, klar står väldig himmel, 
och stillad bölja fångar stjärnors vimmel; 
då lura villor längre ej på vägen, 
om rätta kursen är han ej förlägen. 

Ett stjärnskott korsar bländande hans bana, 
blott en sekund han kan dess skimmer spana ; 
mot polens stjärna så han blicken vänder, 
hon lyser honom tryggt till hemmets stränder. 

Jag ville hellre trogen stjärna vara, 

som lyste någon själ ur synd och fara, 

än irrande, vid inga syften bunden, 

som stjärnskott lysa, blända blott för stunden. 



å 



255 



Linnean 

Mär Majus kom till norden 
" och tände solens brand, 
då vaknade alla blommor 
i Smålands karga land. 
Och nnga mänskor gingo 
på kärlekens vägar dit, 
där vana vifvor lyste 
och sippan stod brudehvit. 



Men under granarnas grenar 
vid brusande trastekvad 
där bredde en liten blomma 
sina vintergröna blad. 
Alls ingen kände den lilla 
i hela den vida värld, 
hon var bland tusende syskon 
ett namnlöst lif beskärd. 



Då föll till människovimlet 
en gnista af gudarnas eld. 
Det hviskade med vinden 
från blommande däld till däld : 
^^Oss anar, att han är kommen, 
som vid sitt snilles ljus 
skall räkna oss syskon alla, 
som fröjdas i Floras hus. 



256 

Och, se, i vårliga stunden, 

när majsol stod i sky 

och alla bäckar sjöngo 

och skogen stod åter ny, 

då lades i låga tjället 

den pilt uti modersfamn, 

som skulle den lönliga blomman 

låna sitt lysande namn. 

Nu känner henne all världen, 
men sko^mas dunkla skygd 
dock aldrig hon öfvergifver 
för människobarnens bygd. 
Där reser hon smala stängeln 
med kalkamas tvillingpar, 
alltmedan hon lyss till trasten 
och rymdemas återsvar. 

Sin blyga kärlek till lifvet 
hon täljer i Ijufvaste doft, 
när sommarens stjärnor lysa 
ned genom grönskande loft. 
Bland alla Floras små döttrar 
linnean är ingen lik, 
och hon skall varda den främsta 
i blommomas himmelrik. 



å 



267 



Sol 

Cå härligt solen lyser 
^ i den klara morgonstund. 
Den lilla fågeln sjunger 
så glad efter nattens blund. 

Hos ängens blomma dröjer 
en daggdropp i kalken kvar, 
i solens sken den skimrar 
som en pärla ren och klar. 

Och aldrig var mer fager 
den röda, röda ros, 
och aldrig hennes anda 
mer Ijufvelig därhos. 

Så härligt solen lyser 
i den klara morgonstund : 
det är mig, som jag skådade 
in till Guds hjärtas grund. 



å 



258 



När flingor sva f va. 

Mär flingor från gråa fästet 
* ■ som hvita fjärlar sväf va 
och öfver frysande jorden 
ett silfveme täcke väfva, 

då är mig stads som väsen 
från höjden jag skåda finge: 
den dalande flinga blir mig 
en ängel på skirhvit vinge. 

Och jordeidet stummas 
och aggande tvifvel tystnar. 
På henne, den döda, jag tänker 
och aningsfull jag lyssnar. . . . 



^ 



259 



Höst 



1. 



M u flammar sumach vådeldslikt i kratten^ 
"nu glöda som på narri höstens bär, 
men sångarsalen tyst och öde är 
och gråa skyar speglar källans vatten. 



I stoftet härjad ligger blomsterskatten^ 
af Flora buren fram, när sol var när. 
Som vålnader stå kullens ekar där 
och sträcka nakna armar ut i natten. 



Förbi är lust och låt, som skogen skänkte, 
och borta silfret, som på böljan blänkte, 
och vana västans sus bland gröna blad. 
Där f järlar nyss bland röda rosor lekte 
och trastens toner nattens öra smekte, 
nu ryter stormen ut sitt vredeskvad. 



2. 



Som gyllne sommardagar svunno åren 
med dagens glädjelek och drömmars glans, 
ty lif vet hördes som ett båd till dans, 
och den som icke lydde, han var dåren. 



260 

Hur ljust och fagert var dock allt om våren, 
som ingen, ingen grå oktober fanns ! 
Hur mer än kungakrona var den krans, 
som kärlek flätade åt unga håren ! 

Nu lockar mer ej tåga med de unga, 
nu hvilar visan ej så lätt på tunga, 
och lekarsinnet kylts af höstevind. 
Kom, älskade, och sätt dig vid min sida, 
vår sommarfest är slut, nu låt oss bida 
det andra hand i hand och kind mot kind ! 



å 



261 



När dödt är det gamla år. 

M är klockomas klang förkunnar^ 
* ^ att dödt är det gamla år, 
en pilt med rosende kinder 
genom tidens portar går. 



Han kommer som boren furste 
till arf vedelen sin: 
att taga i gamlingens ställe 
den världvida tronen in. 



Ej någon hans lynne känner, 
om ljust det som solen är, 
om värmande lugn och lycka 
den pilt till all världen bär. 



Ack, kanske hans sinne är bittert 
och mörk som natten hans håg, 
ack, kanske han fram skall befalla 
olyckomas hemska tåg. 



Vi veta om pilten intet, 
men Hoppet, vår bäste vän, 
till hvarjom och enom hviskar 
om fröjd, som står upp igen. 



262 

All saknad^ all sorg och suckan 
skall fly den sargade själ 
i året^ som börjat sin bana^ 
och ve skall vändas i väl. 



Hur tung än den bördan varit, 
det flydda lade oss på, 
vi af det kommande hoppas, 
att resan bland rosor skall gå. 

När klockorna så förkunna, 
att dödt är det gamla år 
och pilten med rosende kinder 
genom tidens portar går, 

då jubla vi honom till mötes, 
gammal likasom ung, 
ty alla vi hoppas på gunsten 
af tidens nye kung. 



å 



263 



/ min garden. 

TTn liten fågel sitter 

*-• i morgonsolens sken 

och sjunger gladt bland hvita blom 

på min katalpas gren. 

Det är en sång om lif vet, 

om dagars fulla fröjd, 

allt medan solen tager in 

den blåa himmelshöjd. 

Kvivirrivitt ! Han sjunger 
och gungar upp och ner. 
Hur dock Guds ljusa värld är skön, 
hvar helst han kring sig ser ! 
Och bland all denna fägring 
hvad fröjd att vara till ! 
Kvivirrivitt ! Han tömmer ut 
sin fröjd i drill på drill. 

Har nattens ängel slitit 

itu sin pärierad? 

Se, gemmer ligga strödda kring 

på hvarje blom och blad. 

En österiandets drottning, 

när hon till festen går, 

är ej så prydd som minsta träd 

med daggen i sitt hår. 



264 

Babattens rundel lyser 

i många färgers prål. 

Här skimrar morgonstjärnors hvitt 

och vallmons röda skål. 

Där mellan bladen tittar 

med ögon himmelsblå 

convolviilus, som ariatid 

att blomma passar på. 



Det doftar från resedor 

och skär nasturtium^ 

och rosors anda vaggar ut 

i luftens klara rum. 

Den jungfruhvita fjäril, 

som nyss i puppan låg, 

till alla blommors hjärtan står 

alltren hans falska håg. 

Ja, sol och sång och sommar, 

när allting står i blom, 

de bringa till hvart jordegrand 

en lifvets rikedom. 

Och aldrig sjunger f ågehi 

så ur sitt hjärtas grund, 

och aldrig doftar ros så sött, 

som i en morgonstund. — 

Af sömnlös natt och vånda 
vardt lif vet grått och tungt^ 
men nu så är det ljust igen 
och varmt och rikt och ungt. 



265 

Här i min lilla garden 
fann läkedom jag fritt, 
och lilla fågeln doktorn var 
med sitt kvivimvitt. 




/ Väåterkmd. 18 



266 



O 



Sorgerna komma . . . 

ama armar om ängarna slå^ 
och Flora hon pyntar i hvarje vrå. 
Sorgerna komma och sorgerna gå. 



Backarna dofta af baldersbrå^ 
och rosen är roder och himlen är blå. 
Sorgerna komma och sorgerna gå. 

Ängarna svepas i dimmorna grå, 
till blommande vatten tranorna trå. 
Sorgerna komma och sorgerna gå. 

Nakna de härjade träden stå, 
och stormandens barn i rymderna rå. 
Sorgerna komma och sorgerna gå. 

Intet i världen är dömdt att bestå. 
O mänska, hvi grämes och gråter du så ! 
Sorgerna komma och sorgerna gå. 



å 



267 



Fjärilslif. 

TTn sommardag den lilla fjäriPn kom 

ur puppan fram och såg förtjust sig om. 

En blomsterskog med slätter utaf grönt 
i solens sken ! Hvad lif vet dock är skönt ! 

Han flög från blomsterskål till blomsterskål 
och tjusade med sina färgers prål. 

Han lif vet njöt hvar flyende minut; 
med dagen var hans sköna saga slut. 



Hvi födas vi till denna sköna värld 

och få oss lif slang sträfvan blott beskärd? 

Hvi mätes lifvet oss i långa år, 

som pressa mödans svett och sorgens tår? 

Hvi skrefs för oss ej samma lifvets lag, 
som f järiFn lyder : Lefva blott en dag, 

en härlig dag, en enda glädjedrick, 
och dö med jubel än i stelnad blick ? 




268 



Min stjärna. 

I längst f örsvTmneii barndomstid^ 
* då allt var lycka, ljus och frid, 
jag ofta upp mot fästet såg 
på tusen klara stjärnors tåg. 



Jag trodde då, som man mig sagt, 
att uppe i den ljusa trakt 
för hvar je barn, som f ödes här, 
en liten stjärna tändes där. 



Och barn och stjärna följas åt 
i sorg och fröjd på lifvets stråt. 
När barnet åldrats, dör till slut, 
då slocknar också stjärnan ut. 



Det var en vacker, barnslig tro, 
den byggde likasom en bro 
emellan mig och stjärnors land 
och satte barnets själ i brand. 



I kvällen, efter lekars ras, 
jag stod så tyst bak rutans glas 
och tyckte, att bland stjärnor då 
jag såg min stjärnas sken också. 



269 

Då hon sken klart, då fick jag mod, 
det tecken var, jag varit god, 
men gömde hon bak molnen sig, 
hon sörjde säkert då för mig. 

O, sälla, Ijufva bamdomsfrid! 
O, barnatro i svunnen tid ! 
Med tårad blick ännu ibland 
jag skådar upp mot stjärnors land. 

Men barnets tro jag mistat har, 
ej såsom förut van hon var 
min stjärna huldrikt mot mig ler, 
och ej hon nickar åt mig mer. 




270 



Jag längtat sommam . . . 

*pVen stora staden mig är som ett hedningahus^ 
*^ vi oflfra oss själfva i plikternas ginungagap^ 
vi äflas och gråna^ men glömma himmelens ljus 
i arbetstimmamas gråa fångenskap. 

Men fåglar gunga 

på grönan gren, 

de muntert sjunga 

i middagssken. 

De himlen lof va 

för lifvets gåfva, 

som aldrig bragte 

dem sorgers men. 



Jag längtat sommam bland äflets larm och låt, 
jag räknat dagar som fången uti sin cell, 
och nu är Herta klädd som i brudeståt, 
men här jag ser blott en flik af himlens päll. 

Jag vill till dalar 

med källors språng, 

till jättesalar 

med lärkesång, 

till våta gräsen, 

som vana väsen, 

små älfvor, tråda 

i dansens gång. 



271 

Jag vräker från nacken omsorgemas tunga ok, 
som tvingat min ande att kräla bland sten och stoft. 
Jag praktisk ju var, men nu vill jag vara en tok, 
som firar lif vet bland kvitter och blomsterdoft, 

I dag jag rymmer 

från gator grå, 

från rök, som skymmer 

min himmel blå, 

till varma vångar, 

till gröna gångar, 

där majsens spiror 

som vakter stå. 




272 



Lifvets dag. 

C kön är lifvets dag uti morgonglöd, 
^ fri från sorger och fruktan. 
Än ej skymtar kväljande hjärtenöd, 
pröfningars hårda tuktan. 

Inga vana ängar locka 

bak de höga berg, 

inga skuggor gjuta svart i 

nuets rosenfärg. 
Som böljans väg på sjön du fåfängt spårar, 
så sköljes bamakind af bamatårar. 



Skön är lifvets dag uti middagsglans, 
bjuder åt vetande vilja 
rusande fröjd och makt och ärans krans, 
skön ros och doftande lilja. 

Hvad ej verkligheten skänker 

fyller hoppet ut, 

bortom blåa bergen tager 

världen aldrig slut. 
Om än ej målets lön mot mödan svarar, 
det lyckan är dock, medan hoppet varar. 



Skön är lifvets dag, när skymmande, tyst 
hvilans timma hon nalkas. 
Lysten våg, som brännande solen kysst, 
stillar sin håg och svalkas. 



273 

Allt hvad Ijuft och härligt dagen 

gett af fröjd och hopp, 

alla ljusa, glada minnen 

stå ur graf ven opp, 
och i det blåa landet vänligt blinkar 
en stjärna, som till bättre fröjder vinkar. 




274 



En gammal historia. 

LI on var så f äger, så värmande Ijuf , 
J * så ädelt blyg därhos. 
Linnean hon var till sitt väsen lik^ 
men skön som glödande ros. 



Och hade den vana dagen sett 
där lyckans sol faller på, 
hon skulle hyllats som drottning, 
den ingen kränka må. 

Men, ack, hon växte vid allfarväg, 
förutan huld eller vård. 
Där föll aldrig ömhetens tåreregn, 
och marken den var så hård. 



Hon visste uti sin oskuld ej, 
att synden har många namn, 
att frestam ej är en glupande ulf, 
men tager en ängels hamn. 

En lätting kom så den vägen fram, 
fick lust till hennes behag. 
Han bröt henne för sitt nöje blott: 
det räckte en enda dag. 



ij 



275 



Aprilis. 

'TV et blef ett slut, när ApriKs kom, 
*^ på fladdrande flingors lek, 
och stormens ande, som nordan red, 
till polamatten vek. 

Vågen, som Bore fångat, 
hon låg i hans famn och frös, 
men solen kom med gyllene spjut 
och gjorde henne lös. 



Då var, som om skapelseunder skett 
i strålande middagsstund, 
när lifvet, som härjande hösten slog, 
stod upp utur jordens grund. 

Öfver de slätter vida 

det skimrade hvitt i går, 

nu glänser det grönt af spirande brodd 

och gult af hästhofvens hår. 



Det susar i skog af västanvind, 
det ljusnar i sky så brådt, 
och lärkor jubla sin glädje ut, 
för köldens tid förgått. 
Våren är här i morgon, 
i väntan skogarna stå, 
och hvita segel lysa på sjön, 
där flåsande böljor gå. 



276 



Förbil 

TTörbi, förbi är sommardagars fröjd, 
* förbi är västans sus i björk och gren, 
så strålande är ej den blåa höjd, 
så klar ej källans våg, som hon var van. 



Förbi, förbi är svalans vingeslag, 
ur skogen klingar ej en fågelton, 
mot söder, öfver sjön, i höstkall dag, 
en vingad skara drog mot vårlig zon. 

Förbi, förbi är ängens rikedom 
af doft och grönska, sommarkärlig nyss. 
Som tjuf om natten nordanvinden kom, 
på blomsterkind han tryckte dödens kyss. 

Förbi, förbi är nattens tysta fred, 
som lockade ur skogens dunkla sköt. 
Itu är vågen, där min eka gled 
bland silfverglitter fram, som Luna got. 

Förbi, förbi är ock min kärleksdröm, 
som fostrades bland lyckligt sommarid. 
Som i naturen, skall på lif vets ström 
ock värme falla efter vintertid ? 



277 



Lifvets gåta. 

Idag ett leende möter mig, 
hvar sorgen grät i går. 
Så växla på vår jordestig 
ett leende och en tår. 



När solen sken, när natt föll på, 
så gåtlikt lif vet var. 
Månn^ döden — jag undrar ofta så 
det lösande ordet har ! 




278 



/ oktober. 
I. 

De äro vissna, julis rosor röda, 
ej mer de Ijufva dofter vinden bär, 
och f järlama, med giljarebegär 

till Floras döttrar, ack, de äro döda. 
Den glade robin, efter lycklig möda 

med makans pris och fostrarebesvär, 

i morgonljuset tyst och sluten är, 

han vet, att hösten snart skall nästet öda. 

Men se dock, bort vid västanslättens bryn, 
där majsens gula stjälkar led vid led 
stå väntande att odlarn lönen skänka, 
af skönsta gyllenrosor full är skyn, 
som hvälfver sig där dagen dignat ned, 
och öfver oss de tusen stjärnor blänka. 

II. 

Det är så godt, ju längre dagen skrider, 
att vid sin sida under vandringen 
mot nattens länder ha en trogen vän, 
som skiftar ej, hur lyckans vind sig vrider. 

Det är så godt i grå oktobertider, 
när ingen vårfröjdsblomma står igen, 
att värmas af två ögons solsken än, 
som ingen kylig höstevind försprider. 



279 

Den som en sådan vän för lifvet funnit, 
den som en sådan hjärtekärlek vunnit, 
hvad bryr väl honom det, att åren fly, 
ty Ijuf lig är hans lott, det må man kalla, 
att f H med makan, medan bladen falla, 
gå hand i hand mot rosig aftonsky. 




280 



Se glad ut 

Jag ville midt i mänskovimlet stånda 
och ropa ut, att allom det blef spordt : 
Det är en lögn, att lif vet är en vånda, 
som aldrig lisas förren vid graf vens port. 
Så armt var aldrig än ett mänskoöde, 
så tomt och mörkt för någon lif vets hus, 
att plåga byttes ej i fröjders flöde 
som natten följs af solens varma ljus. 



Det är en lögn, att lif vet har blott galla, 
när mänskomunnar trängta efter vin : 
Ditt fel, när glädjens munskänk höres kalla, 
går du din väg med vrång och vresig min. 
Bort med de gråa sinnens sjuklingslära, 
bland festens glada glam ett ofärds ljud ! 
De äro Dödens, som hans färger bära, 
men lif vets Gud är äf ven glädjens Gud. 



Du, som går genom lif vet som de blinda 
och smädar Herren med din jämmerlåt 
i stället för att dagligt kransar binda 
af tusen glädjeblomster på din stråt, 
på dagens grämelser jag ser dig rufva 
och andas deras gift i fulla drag, 
allt medan nära spiller kostlig druf va 
för vind och väder läskande behag. 



281 

Se, härligt öfver jorden solen skiner, 
slå vida alla dina dörrar opp ! 
Kan du behålla dina mörka miner, 
när blodet eldadt sjuder i sitt lopp ? 
Drick hälsans vin bland gräs i gröna dalen, 
tyd lifvets lag vid ljus från himmel blå, 
och som en spöksyn flykta alla kvalen, 
dem du dig diktat mellan väggar grå. 

Oack ut och skåda kring dig i naturen, 
träd in en stund i lundens sångarslott ! 
Känn blomstrens doft på västans vingar buren, 
hör minsta fågel prisande sin lott! 
Och knotar bäcken öfver vägens stenar? 
Han sätter öfver dem i muntert språng, 
och sorl på sjö och sus bland gröna grenar, 
de äro stämmor i en jubelsång. 

Så vare ock din dag en glädtig sträfvan 
att göra jorden till en fröjdesal, 
där lif vet firas utan bry och bäfvan 
och bleka läppar icke hålla tal. 
Slå upp ditt tält, där glada vågor välla, 
då blir dig ödets ordning icke hård, 
ty alla dem, som ej i blindo gnälla, 
är lifvet dock en Ijuflig örtagård. 



å 



I Vätterhnd. 19 



282 



Morgon vid Lake Delavan. 

Insjön ligger som en fejad spegel^ 
tigande de gröna skogar stå. 
öfver vattnet gKda loja segel, 
skina vackert hvitt mot vågens blå. 

På sin rosenbädd bak östra bergen 
dröjer än den fagra drottning Sol. 
Nej, hon nalkas visst, och gyllenfårgen 
skimret är från hennes morgonkjol. 

Väntande på hennes ankomst sitter 
klarögd chipmnnk där på stigens sten. 
TJtaf lust och lif den gynnarn spritter, 
putsar pälsen sin med flinka ben. 

Klängande mot gråa pilestammen 
morgonfrisk en hackspett väsen gör. 
Han arbetar flitigt att få fram 'en 
feta frukostlarven innanför. 

Ej en fågelton ur träden klingar, 
sångarna försofvit sig minsann, 
vakna nu och ruska sina vingar, 
kuttra sitt: god morgon ! till hvarann. 

På en gång det ljusnar och det flammar 
öfver skogen som af väldig brand, 
drottning Sol har stigit ur sin kammar 
och om härskarspiran tagit hand. 



283 

Glansen genom gröna grenars galler 
silar ned, där myran har sin gång, 
och på blanka, breda vägen faller 
utaf gyllenrosor fång på fång. 

Tusen stämmor med hvarandra blandas, 
hvarje fågel sjunger som han kan, 
och små blommor IJufva hymner andas 
morgontida vid Lake Delavan. 



å 



284 



Svenskamerikanen. 

I ängt upp i nord, på mager mo 

^ i fattigdomens bygd, 

dar stod min faders låga bo 

i gröna fnrors skygd. 

Dess tunna tak gaf ringa bagn 

mot höstedagars strida regn 

och Bores kalla pust, 

men innanför en kärlek fanns, 

som gaf åt gamla ögon glans 

i lif vets nöd och lust. 

Min fader var ett arbetsok, 

som slets i selen ut. 

Allt krummare blef ryggens krök 

förinnan kraftens slut. 

Medalj han fick för troget värf, 

men ej till bröd en enda skärf 

i orkeslösa år. 

Dock sörjde inte han sin lott: 

i torpet, där hans vagga stått, 

där reddes ock hans bår. 



Min moder var i hjässan hvit 

långt före sina år. 

Hon visste blott af släp och slit 

och nöd och sorgesår. 

Hon var min barndoms hulda fé, 



285 

och än i årens väl och ve 

jag känner henne när. 

Hvad bäst jag vet, hvad högst jag tror, 

det lärde jag utaf min mor, 

och än mitt ljus det är. 

Men medan än ett barn jag var 

och kräf de andras stöd, 

jag nöddes gå från mor och far 

att tjäna själf mitt bröd. 

De kunde mig på vägen ge 

ej mer än sin välsignelse, 

i skimret af en tår, 

men den vardt mig en stödjestaf, 

när modet ofta vika gaf 

i träldomstunga år. 

Min herre hade ärf t ett slott 
och lifvets öfverflöd, 
men nöden var min ärf da lott 
och trälens torra bröd. 
Hos Grotte flöt min långa dag 
med själen skälfvande af slag, 
som hånets piska gaf. 
I mörker låg min framtids hus : 
en natt förutan stjärnors ljus 
och sist en f attiggraf . 

Jag vågade som mången ann 
att mana ödet ut. 
Den ärligt vill och duktigt kan, 
han vinna skall till slut. 



286 

I väster bakom vågens rand 

låg hoppets land och längtans land, 

dit styrde jag min kos, 

och där jag ville prof va på 

hvad friska armar dock förmå 

och vilja god därhos. 

Där hemma talas hårda ord 

af dem, som aldrig gett 

för dagligt bröd sin fosterjord 

en ärlig droppe svett: 

^Det landet, där din vagga stod, 

du skyldig är ditt lif och blod 

som sonlig offergärd. 

Den så sin moder öfverger, 

han har ej heller syskon mer, 

är ej vår tanke värd.' 

Då öppnar sig igen det sår 

som länge, länge sved, 

i ögat tränger fram en tår, 

men jag blir äfven vred. 

Hvad veta de om strid, som stod 

bland spillror af mitt ungdomsmod, 

när hoppet var ej mer? 

Hvad rätt ha de att döma hårdt, 

som i sin vrånghet drifva bort 

från Sveriges jord alltfler? — 

Jag byggt mitt bo i västerland 
med arbete och bön. 
Det var väl hårda tag ibland, 
men min var mödans lön. 



287 

Att bryta sten, att rödja skog 
och köra harf och styra plog 
och reda jordens must, 
det gör man dock med lätta steg 
uppå den egna torfvans teg 
och går med lif och lust. 

Jag är min egen herre, jag, 

och öfver mitt jag rår. 

I såningsdag, i skördedag 

bak egna don jag går. 

Mitt hufvud högt och stolt jag bär, 

ty en bland fria män jag är, 

men skryt är ej mitt sätt, 

och har jag sträfvat, har jag stridt, 

har Gud välsignat mig och mitt, 

när helst jag velat rätt. 

Min stuga, som jag timrat själf, 
på västanslätten står, 
och lekfullt präriens silfverälf 
sin lof kring henne slår. 
Och rundt om gröna fälten stå, 
där liksom milda vågor gå, 
när västan majsen rör, 
allt medan uti apelns topp 
en jubelaria stämmes opp 
af vingad sångarkor. 

Men ofta, ofta tanken far 
dit opp till högan nord, 
till allt som är, till allt som var 
på mina fäders jord. 



288 

Jag drömmer om min faders bo 
och furorna på mager mo 
och deras sorgsna sus 
och skogens hvita vinterståt 
och säterlurars lock och låt 
och sommarnätters ljus. 

Jag drömmer om det land i nord, 

där sofva far och mor, 

men uppå västerlandets jord 

min lyckas gröda gror. 

Min faders land, min moders land 

mig håller fast med minnets band, 

men här mitt hem jag byggt, 

och här ett fosterland jag fått, 

och här och här är mig så godt 

och här är mig så tryggt. 

Af präriens sol har brynts min kind, 
men färgen hälsans är^ 

dock mest jag älskar präriens vind, 
som tusen dofter bär. 
När sist på lifvets skördedag 
med lien Döden gör sitt slag, 
då redas skall mitt bo, 
där fria vindar ha sin gång 
och lärkans sång är jubelsång 
och vilda rosor gro. 



å 



289 



Så aldrig var ett hjärta armt . . 

TTrån lif vete morgonväkt vid vaggans gång 
* till gråa hårens år, när afton skymmer, 
vår jordevandring jubeldagars sång 
och smärtenätters ve och kvidan rymmer. 



Så aldrig var ett mänskohjärta armt, 
att ej, när sista sömnens läger reddes, 
kring minnets lunder ljust och blidt och varmt 
ett återsken af gyllne solstund breddes. 



å 



290 



ImproDisatören. 

r\ch skalden satt på sin kammar' 
^ i midnattsstonden än 
och diktade på ett kväde 
och skref och strök ut igen. 

Hans lockar stodo på ände^ 
och glöd låg i skaldens blick. 
Han skref och han plitade värre, 
allt medan natten den gick. 

Det skulle bli fest i morgon 
allt för en teatermamsell, 
där skulle han improvisera' 
det kvädet han skref på i kväll. 



å 



291 



Tacksägelse. 

I ag vet ett ställe, där ej falskhet lurar 
^ att klösa mig i hjärtat med sin klo, 
nej, ingen fiende inom dess murar, 
blott ädel tro och kärleksvilja bo. 
Jag vet, att hur än ödet mig bereder 
en lott i armod eller guld beskär, 
där någon alltid famnen mot mig breder : 
det hemmets drottning, trogna makan är. 



Där är mig godt, invid den egna härden, 
med barn och maka under fröjders tal, 
ty hemmets fröjder äro dock i världen 
de enda, som ej föda agg och kval. 
Du söke fåfängt uti nöjets gårdar 
en lycka, som ger vikt åt lifvets stund, 
blott när ett trofast vif sig om den vårdar, 
den slår i blomma ut på hemmets grund. 



Ja, jordens ägodelar äro ringa 
emot en maka, huld och öm och god. 
Hon kan dig lifvets bästa sällhet bringa, 
hon kan dig skänka hopp och tröst och mod, 
och hemmet bUr, där hon är härskarinna, 
den plats af alla, som du älskar bäst, 
och inga onda troll få insteg vinna, 
men lyckan sitter där som daglig gäst. 



292 

Likt vilsen fågel^ som ej näste känner 

och ingen makas ömma lockton når^ 

än hit, än dit, bland lögn och köpta vänner, 

jag irrade i hemlöshetens år. 

Mig bjöds ej tröstens dryck, ej hjärtehvila, 

man stjälpte hellre än att hjälpa mig. 

Blott egennyttan såg jag mot mig smila 

och af und byggde hinder på min stig. 

Så lät till sist en dag sig Lyckan fånga 
och f jära aningen blef verklighet. 
Jag fröjdas — vore än bekymren många, 
min makas kyss gör bördan lätt, jag vet. 
Men skulle sorgen öf ver tröskeln skrida, 
knyts fastare vår kärlek vid dess hot, 
och famn i famn vi hoppas och vi lida, 
ty ingen misstro når vår lyckas rot. 

Så vill jag gärna lif vets hvarför väga : 
hvad ondt, jag lidit, som ett straff mig nått, 
hvad godt och skönt förunnats mig att äga, 
har nornan mätt mig med sin godhets mått. 
TJppå min väg jag funnit lyckans blomma, 
den gömde ingen tagg, som handen stack. 
För lycko-år, som varit och som komma, 
för hem och maka bär jag ödet tack. 



å 



293 



Jag älskar lifvet . . . 

Jag älskar lifvet. O, hur skönt att känna 
i hvarje åder blodets varma saft 
med pulsens snabba slag dess väggar spänna 
och veta, att jag hyser lif vets kraft ! 

Jag älskar döden. O, hur Ijuft att domna 
i svalkig dvala, när som tiden är, 
med hopp och tro, att döden skall fidlkomna 
det vara, som en gång jag börjat här. 

Jag älskar lifvet och jag älskar döden, 
jag gläder mig åt dagen, jag är till, 
dock hur af solljus väfvas mina öden, 
jag villigt kommer, när helst döden vill. 



å 



294 



Årstiderna. 

IJ ärligt blånar fästets rand, 
) ^ Herta Taknar ur sin blunda 
lärkan kvittrar^ frossan går. 
Det är Tår! 



Sitter soPn i högan loft^ 
rosor sända ut sin dof t^ 
floden stinker^ ljungen blonunar. 
Det är sommar! 

Floras fägring läggs i graf, 
damers hattar blåsa af, 
hes hörs äpplepeddlams röst. 
Det är höst ! 

Snöig mantel, oskuldshvit^ 
bredes öf ver smutsigt street, 
rofvor sättas, foten. slinter. 
Det är vinter! 



å 



295 



Jag ville vara som våren . 

lag ville vara som våren : 
^ han kommer ur blånande höjd 
till mörka markerna neder 
och väcker till varandets fröjd. 



Han kommer med sol och sånger 
efter mörker och köld och pust, 
han kommer med liljors fägring, 
han kommer med lif vets lust. 



Och Hertas stillade pulsar, 
de börja igen att slå, 
och fria mot nordanstränder 
de sjungande vågor gå. 



Jag ville vara som våren, 
jag ville bringa som han 
värme till stelnade sinnen 
och lösa ur sorgens bann. 



Om rosor och glöd och glädje 
att bära väckande båd, 
det vore dock värdt en lef nad« 
det vore ett skaldedåd. 



296 



Sonetter. 



I. 

Lethe. 

/^lika väfva nornor våra öden : 
^ En blifver puttefnask, en annan stor, 
en samlar grändens lumpor, men hans bror 
i spetsen för en här når hjältedöden. 

Den ene slåss med fasansbleka nöden 
och vid hans väg ej någon blomma gror, 
i gyllene palats den andre bor 
och läskar sig vid glädjekällors flöden. 

En gång dock gäller mer ej hvad du varit, 
om vida jorden kring ditt rykte farit 
för ädelt stordåd eller syndafall, 
om herre öfver länderna och haf ven, 
om dina fötter följde tiggarstafven, 
allt sköljes bort i Lethes böljesvall. 



v 



II. 

Den gamla hfstorien. 

i lofvade med hjärta och med mund 



att dela hvad oss Lyckan månd' beskära, 
som vänner alltid stå hvarandra nära, 
om skilda ock af jordens halfva rund. 



297 

Vi svuro att i broderligt förbund 
åt lifvet fröjdas och dess bördor bära. 
Åck^ det går lätt att sådan vänskap svära 
i värmen af en ungdomsglädjens stund I 

Det gick oss^ som det alltid, alltid går: 
vi skildes, möttes efter långa år, 
när lusten dött att sträf vans stigar vandra. 
Han blifvit rik och full af skryt och dast, 
jag skrifvit vers och dumma böcker läst — 
o, hur vi äcklade hvarandra ! 



III. 

Det mörknade . . . 

t\t digra skyar skymdes dagens ljus, 
/* det mörknade, som vore natten när, 
och alla vindar stillade sitt sus 
i väntan på stormandens härjarhär. 

Vi mänskor äro kryp i jordens grus, 
men Herren öfver allting mäktig är. 
Vänd uti nåder vädrens brak och brus 
från henne, som mitt hjärta är så kär ! 

Och, se, då ljusnar åter himlens krön, 
i fjärran drager åskans dof va dön, 
och blixten slocknar ut i randens sky. 
För vinden gjuter rosen ut sitt doft, 
och solen ler igen från högan lof t : 
då vardt mig gamla dagen såsom ny. 

/ VitterkMd. 20 



298 
IV. 

Kom uti 

T\ u^ som i dagligt enahandas dvala 
*^ i stadens gråa murars skugga sitter, 
snart du att glädjas icke längre gitter, 
hur än om dina nöjen du hörs tala. 

Kom med en gång, förren dina dagar dala, 
ditut där lefnadsglad naturen spritter, 
till skogars sus och älf vars glans och glitter 
och fågelfröjd i tusenstämmig skala. 

Vänd ryggen för en dag åt krämarborden, 
åt allt det konstlade, åt allt det tomma, 
åt lögn och list och grymma själamorden. 
Kom ut, där prärien är en brudsäng vorden 
och solen firar fest med blad och blomma 
och skaparanden sväfvar öfver jorden. 

V. 

Lifvets maskerad. 

Ja, sådant lif vet är : En maskerad, 
där man försöker med sitt bästa spel 
att narra nästan till att taga fel 
om hvem man är i grunden, hvem och hvad. 

Här en i ve och vånda skämtar glad, 
där en, som lågor tära, kall och stel. 
Den blott har råd till half ger tunnan hel 
och snäljöns gnäller sin jeremiad. 



299 

Så lögnen vardt en del af vår natur, 
att när vi se en karl, som mask ej bär 
men kastar all förställning öf ver bord 
och menar hvad han säger, hvarje ord, 
då hviskas : Han ej som oss andra är, 
den där bestämdt är falsk och en filur. 

VI. 

Ovisshet 

*Crörblödt och matt, i dödslik domning låg 
* mitt hjärta efter slaget, likt en trakt, 
som stonnens vilda följe ödelagt, 
där död och spillror visa ut dess tåg. 

Men se^n jag in i mörka ögon såg, 
en kärlek ny till hjärtat under bragt ; 
det rör sig, styrkt af hoppets trollska makt, 
likt solkyss löser bäckens f ångna våg. 

Och drömmar, som en gång jag trodde döda, 
nu åter blanda sig med dagens tankar 
och lifvet har igen ett värde fått. 
O, får jag tro på lyckans rosor röda, 
att glansen öfver Kf vets skär och bankar 
är annat än en vacker hägring blott ! 

VII. 

Rosa. 

n f hösteskurars skarpa fingrar rif ven 
P och tiyckt mot jorden ned af stormens häl, 
min Eosa nickar mig ett stumt farväl: 
i morgon re^n är hon en stoftklump blifven. 



300 

Dock var en gång som skönhet hon beskrifven, 
mång fjäril vigde sig till hennes träl; 
nu vissnar onämnd^ osörjd hon ihjäl, 
af sin beundrarskara öfvergifven. 

Så väl jag den förstår, den bittra smärta, 
som tär i dödens stund min Bosas hjärta : 
Hon tronade i julidagars ljus 
som drottning i min gardens lilla rike, 
men nu hon är blott f attigf liekans like 
och multna skall som hon i jordens grus. 



VIII. 

Farväl till fosterjorden. 

K^ ot väster, som i gyllenlågor står 
* * i timma sen från aftonsolens brand, 
aUt f järmare från fosterjordens strand 
sin väg bland spegelvågor skeppet går. 

Ännu mitt öga till de klippor når, 
som höja sig vid östra himlens rand: 
Den sista skymten af mitt fosterland 
som aldrig, aldrig glömma jag förmår. 

Och nu jag denna moder öfverger, 
som hjärtat fullast älskar och tillber, 
att bygga hem och bo på andra stränder ! 
Dock, Svea, lefver friskt uti min själ 
ett troget hopp, som lättar mitt farväl, 
att innan lifvets kväll jag återvänder. 



301 
IX. 

Till Columbia. 

'Uxhi däcket spejar i den arla timma 

* mitt öga oafvändt tiU västerbryn. 

Se, höjer sig ej mot den klara skyn 

ur sknnunig böljas hvitt en mörkgrå strimma ! 

Hvi skulle jag en sådan fröjd förnimma, 
när målet ändtligt skymtar för min syn : 
Det land, där idealet dras i dyn 
och mänskorna kring mammonsstoden stimma ? 

Med dina brister är du ändock stor, 
Columbia, och som en andra mor 
jag lärt att älska dig och vid dig trygga. 
Den frihet, som mig tröt i hemmets bygd, 
blir allas del i stjämeflaggans skygd, 
och därför vill hos dig j^bo och b^gga. 

X. 

Jämlikhet 

\ Ii födas hit till världen alla lika, 
*■ naturen ej af stånd och klasser vet 
och tager ut med stor opartiskhet 
sin rätt hos både fattiga och rika. 

Men civilisationen gjort oss slika, 
att vi ha skilda namn på samma smet, 
somt kallas pack och somt societet, 
fast vi så grant om jämlikhet predika. 



302 

Men hur än världen pekar skillna^n nt 
och hur som kejsare den ene hyllas, 
mens på ett fattighus den andre dör, 
så plånas alltihopa ut till slut, 
när vi gå hädan och i jorden myllas : 
naturen om igen oss lika gör. 

XI. 

Indiansommar. 

LJ vad nu, månn^ mina ögon mig bedraga I 
* ' Har sommam kommit ifrån söderland 
att gästa åter nordansjöars strand, 
där nyss jag hörde vind och vågor klaga? 

Ee^n hösten tagit blommorna af daga. 
Tror du, o sol, de väckas af din brand 
till lif s igen och spränga dödens band — 
ett spel i höstetid af vårens saga? 

Nej, gyllenglansen, som på himlen stått 
och narrat sparf ven på katalpans grenar 
att kvittra som det vore i april, 
den är ett återsken af sommam blott, 
där minnet af den svunna fröjd sig enar 
inför vår syn med hvad vi längta till. 

XII. 

För dffrt. 

C om andra ville jag miljoner äga. . . 
^ Jag skulle glä^ mig som ett barn åt makten, 
som rikedom för med sig här på trakten, 
att se mitt ord för mer än andras väga. 



303 

Och jag må rätt så gärna genast säga^ 
att skönt jag skulle trif vas midt i prakten. 
"Låt rullan gå, ty jag betalar frakten 1*' 
till valspråk toge jag — som andra pläga. 

Jag villig är att som en neger strafva, 
att lappa stöf lar eller diken gräf va, 
om miljonär jag blir uppå det viset. 
Jag hört dock, att få en miljon på banken 
lär kräfva att försvära sig åt fanken. . . 
nej, tack, då får det vara — till det priset. 



XIII. 

Fri. 

Fri är den man, som om sitt eget rår, 
ej gods och gull, ej hus och håf vor blott, 
ty oftast den, där har en rikmans lott, 
som ömklig träl igenom lifvet går. 

Och mången, som på maktens tinne står 
och blifver räknad — efter jordiskt mått — 
till jordens herrar i sitt gyllne slott, 
hvar natt likt slaf ven ansar sina sår. 

Men fri är han, som ingen afimd bär, 
hvars själ ej rymmer pockande begär, 
fri han, hvars fot ej räds på torget träda, 
att han må öppet, ärligt som en man, 
förutan fruktan att bli lyst i bann, 
i sanningstjänst de gamla lögner häda. 



304 
XIV. 

S^nd. 

LJ an syndat. Blödande uti sin håg 
^ ' från ångerns gisselslag, han tåligt led, 
och inför Herren, som han trodde vred, 
han ödmjnkt bedjande i stoftet låg. 

Då komma ut en skara folk han såg, 
och många hedersmän där voro med. 
De honom stenade — en gammal sed ! — 
och nästan gladdes åt hans själatåg. 

Han talte så : ^^ Jag ej mitt öde klagar, 
i synd och brott jag spillde många dagar, 
och som sig bör ej lagens bud jag vördat. 
Jag vågar. Herre, inför dig ej skryta, 
dock vill min lott med dessa jag ej byta: 
min hand är fri från blod, jag har ej mördat. 



XV. 

Krgpardöme. 

m\ lik ej en tum I'* Så höres skalden mana. 

■■ Hvad tal i denna krypardömets tid ! 
Den som ej väjer, utan går till strid, 
han hinner inte långt på ^^ärans bana^ 



99 



.W 



De, som vid makten sitta, gärna spana 
en farlig anda, stämplingar och nid 
hos den, som tror att rätt är mer än frid 
och icke jamar med i slafvisk vana. 



305 

Nej, vill du framgång, må du konsten lära 

att ljuga smicker i de höges öra 

och med en bugning deras vilja göra. 

Din egen rätt den bör du bums försvära. 

Så blir du för din klokhet eftertraktad 

— och af dig själf, kanhända, djupt föraktad. 

XVI. 

För vårt bästa. 

C om vaga drömmars ked i slummertimma, 
^ en bild, som minnet inga linjer gaf, 
så åren svinna hän i tidens haf, 
och knappast böljegången vi förnimma. 

Nyss stodo vi, där ungdomsstjämor glimma, 
och stappla nu på randen af vår graf . 
Hvad vi ha lidit, hvad vi njutit af, 
står för vårt minne som en syn i dimma. 

Det är vår Herres ordning för vårt bästa, 
att tiden varsamt slättar ut det mesta 
af årens högsta fröjd och djupsta plåga. 
Det hände eljest, när det kom till stycket, 
att, minnandes, vi hoppades för mycket, 
men ock att ej en dust vi skulle våga. 

XVII. 

Rikedomens plikt. 

U ör upp, min bror, att föra detta tal 
* ' om hvad af godt du gör din dag i ända ! 
Är du i stånd att hjälpa de elända, 
har rätt och slätt du intet annat val. 



306 

Din plikt det är, när nästan lider kval, 
att dessa, kan du det, i glädje vända, 
och när du gjort ditt bästa, låt ej hända, 
att lönen alls du tycker är för skral. 

Det bör dig glädja, att dig himlen unnat 
dess sändebud till arma likar vara. 
Väl dig, om rikedomens plikt du vet ! 
Har du ej värdigt gif vit, när du kunnat, 
skaU själf en gång du för den synden svara, 
som intet gälda kan : otacksamhet. 



XVIII. 

Vid npåret 

Vi skönja ej den flyende sekunden ; 
han sätter för vårt öga inga spår. 
En ändlös ked, vid tidens axel bunden, 
den ena kommer och den andra går. 

Vi mänskor akta föga uppå stunden, 
som framför oss med lyf tad vinge står. 
Vi följa, sinneslätta, med på runden, 
men häpna, när af dagar blif vit år. 

Hur mycket af det värfvet vi beslutit, 
som vi i sorglöshetens ro uppskjutit, 
är ogjordt än och väntar på sin dag ! 
Med hvarje år vi dock oss föresätta 
på det förflutnas många misstag rätta 
och skynda oss att — glömma öf ver lag. 



307 



Rumänska folkvisor. 



I. 

Från östan och västan. 

Från östan och västan regnen komma 
till gräsen, på marken stå, 
men vissnad och torr är min glädjes blomma, 
hur regnen de komma och gå. 

Och tusende stjärnor i natten stiga 

och speglas i floden af, 
men hjärtat det gråter så sorgeliga, 

vill gömma sig i en graf . 

I lunden de glada små fåglar sjunga 

och blomman nickar på äng, 
men suckar och sorg blott bo på min tunga 

och klagan i lutans sträng. 

Jag kan ej fröjdas som förr i tiden 

då, flicka, du var min skatt. 
Med dig svann solen, med dig svann friden, 

och det blef sorgsnaste natt. 



308 
II. 

Jag ser pä dina ögon . . . 

dag ser på dina ögon^ 
att hat till mig du icke bär; 
jag ser på dina ögon, 
att du mig håller kär. 

Jag ser på dina läppar 
och leendet, som leker där, 
jag ser på dina läppar, 
att du mig håller kär. 

Jag ser på dina kinder, 

där rodnad spirar, Ijuf och skär, 

jag ser på dina kinder, 

att du mig håller kär. 

jag ser på dina händer, 
att smekningar är ditt begär; 
jag ser på dina händer, 
att du mig håller kär. 

Du kan det icke dölja, 

din blick, din kind mig trohet svär; 

du kan det icke dölja, 

att du mig håller kär. 



309 
III. 

Och vill du min käresta blifva 

r\ ch vill du min käresta blifva 
^ och vill du mig lofven gifva, 

som gäller och binder 

i lust och i nöd, 

så länge som lifvet 

gör kinden röd. 

Och vill du det lofva och svära 
att aldrig förråda min ära, 

men vara mig huld, 

medan åren de fly, 

under sommarsol, 

under vintersky. 

Då vill jag ock fast dig lofva 
att akta din kärleks gåfva; 

då viU jag dig gifva 

hvad bäst jag är 

och vara dig trogen 

och hålla dig kär. 

Jag äger ej skatter som klinga, 
och smycken, det ger jag dig inga, 

men jag skall dig ära 

och hålla mer kär 

än allt det guld, 

som i bergen är. 



310 

Och nalkas trollen vår hydda, 
då skall min kärlek dig skydda, 

ty aldrig så haf va de 

makt med den, 

som tror uppå Gud 

och sin hjärtevän. 

Och du skall spinna och väfva, 
och jag skall hugga och gräfva, 
och vi skola alltid 
älska hvarann, 
och lyckan skall bo 
i vår hydda försann. 



IV. 

Rosorna röda . . . 

Trosorna röda, 

*^ de äro nu döda 

och sommaren bleknat bort. 

Fjärilen svingar 

på mattade vingar. 

De lyckligas tid är kori;. 

Lyste bland tärnor 

som sol och som stjärnor 

Kathinka, som döden tog bori;, 

har jag nu ingen 

på jorderingen. 

Ack, lyckans tid är så kort. 



311 
V. 

När blomstret log . . . 

M är blomstret log i vacker vår, 
* ^ att söka lyckan drog han dit, 
där furstar bo och trumman går 
och floden skummar hvit. 

O, säg mig, blomst, som dröjer än, 
tror du, jag återfår min vän? 
Han svor, när bergens vind blef sval, 
att vända om till Madjas dal, 

till Madjas dal, 
där Madja lider längtans kval. 

Och sommaren har flytt sin kos 
bort öfver fjärran blåa berg, 
och vissnad är den röda ros, 
och ängen mist sin färg. 

O, säg mig, vind, som blåser kall, 

såg du min vän vid Donaus svall ? 

HVem sjöng han om, hvad var hans tal ? 

Var foten vänd mot Madjas dal, 
mot Madjas dal, 

där Madja lider längtans kval? 

Och var ej lyckan honom huld 
och vann han ej ett hjältenamn, 
hvad är mig ära, är mig guld 
mot kyss i Biegos famn ! 

O, säg mig, sol på fästet blå, 

såg du min vän i tvekan stå ? 



312 ^ 

Var han en gäst i kungasal 
och trådde ej till Madjas dal^ 

till Madjas dal^ 
där Madja lider längtans kval? 

Men kommer gossen ej i höst^ 

och sviker han den ed han svor, 

då kan ej någon gif va tröst, 

som uti världen bor. 

O, öm, som bortom bergen far, 
säg honom, att jag trogen var. 
Han var min vän, han var mitt val, 
när våren sjöng i Madjas dal, 

i Madjas dal, 
där Madja lider längtans kval. 

VI. 

Ljufva rosomas tid är all 

I jufva rosomas tid är all, 
■^ brunt är gräset i våra dalar. 
Bort öfver Donaus hvita svall 
for* mina näktergalar. 

Bistra regnen mot rutan slå. 
Dagsens tid är så mörk och dyster. 
Tankarna komma, tankarna gå, 
intet i världen mig lyster. 

Ensam är jag på denna jord. 
Svart är kullen på helga gården, 
där som min fader i grafven bor 
under nyhuggna vården. 



313 

Kommer sommaren hit igen, 
kanske åter så blir jag gläder; 
får jag som andra en trogen vän, 
glömmer jag sörja min fader. 

VII. 

Jag ser hur aplames skuggor längas . . . 

lag ser, hur aplames skuggor längas, 
^ bland vissna löf går den våta vind. 
Ack, solen är borta, ack, Uno är borta ! 
Spörj ej, hvad gjorde så blek min kind. 

Där blommade rödaste röda rosor 
uti min trädgård och på min kind, 
men nordanvinden slog markens rosor 
och kindens rosor slog sorgevind. 

Tätt under skyn styr vildfågel vägen 
bort öfver fjärran skummande haf, 
men när han vänder med våren åter, 
då ligger jag kall i den mörka graf . 

Ty allt hvad som älskats af sol i sommar 
skall spira och blomma och dofta igen, 
men jag kan ej lefva, på döden jag väntar, 
alltsedan jag sveks af min hjärtevän. 

VIII. 

När Stjärnor gå . . . 

M är stjärnor gå 

*^ på fästet blå 
och skogens röst är still, 
då kommer den gossen 
mitt hjärta hörer till. 

/ Vätterland, 21 



314 

Att rumla blott 

i jägarslott 

ej mera trifs han med^ 

han skyndar med kyssar 

till dalens flicka ned. 

Den gossen är 

mig mera kär 

än både far och mor 

och ingen är ädel 

som han, så sant jag tror. 

Fast han är rik, 

vår gref ve lik, 

och som en prins så grann, 

hans brud skall jag stånda 

när våren kommer an. 

Men ingen vet 
vår hemlighet, 
blott rosen hörde på 
när trohet han svor mig 
vid stjärnan i det blå. 
Och förr så skall 
vår sol bli kall 
och bergen bli till mull, 
än Kuno jag sviker 
allt för en annans skull. 

Se, stjärnor små 
på fästet blå 
kring berget samla sig 
att lysa hans fötter 
uppå den branta stig. 



315 

Hör, flöjtens ljud 
ett Ijufligt bud 
till dalens flicka bär, 
att Kuno, att gossen, 
han håller henne kär. 



IX. 

/ bergets håla är det evig natt . 

I bergets håla är det evig natt, 
* där ruf var draken på sin gyllne skatt, 
mer guld än något män^skoöga skådat, 
men dagens ljus blef honom ej benådadt. 

Om lifvets Ijufhet han slätt intet vet, 
det får han lida för sin girighet, 
men ej för allt hans guld jag bytte fröjden 
med Madja skåda stjämeglans i höjden. 

Åf bergets ädelblommor hvarje vår 
den första plockar jag för Madjas hår. 
Jag kan ej henne andra skänker bära, 
ty hvad har jägarn annat än sin ära. 

Men ville Madja det, jag smöge väl 
i hålan in och draken slog ihjäl 
och köpte för hans guld ett kungarike 
och gjorde Madja till en drottnings like. 



316 
X. 

Pd bergen blåser vintervind. . 

'på bergen blåser vintervind, 

^ och skogens ros är död. 

Så kall och bleker är min kind, 

som fordom den var röd. 

Och hvad det vållar, vet jag visst, 

ty borta solen är, 

och jag har hjärtevännen mist, 

och det på kinden tär. 

Jag minns så väl den första gång 

min^ ögon honom såg, 

ty det var blommor, det var sång 

och sol på Donaus våg. 

Jag vet ej hvarif rån han kom, 

från söder eller nord, 

men utan honom mörk och tom 

är nu den vida jord. 

Han hade sådant ståtligt skick, 

som ingen här i byn, 

och aldrig glömmer jag hans blick, 

den var som blixt ur skyn. 

Och när han om min kärlek bad, 

då var det mig, försann, 

som alla blommor, gräs och blad 

hans talan förde an. 

Hvad båtar eden, som han svor, 
och alla kärleksord ! 
Han for, jag vet ej hvart han for, 
i söder eller nord. 



317 

Nu är mig, som jag vore död, 
min kind den är så kall, 
och aldrig mera blir den röd, 
ty glädjen den är all. 



XL 

Och himmelen har stjärnor . . 

Qeh himmelen har stjärnor, 
^ som tindra visst så grant, 
och vår drottning har ett smycke 
af renaste diamant. 

Men intet fann jag, flicka, 
hur fjärran jag sökte än, 
likt glansen i dina ögon, 
när du ser på din hjärtevän. 

Och äpplet i min trädgård, 
det är så rödt, så rödt, 
och äpplet i min trädgård, 
det är så sött, så sött. 

Men intet där finnes, flicka, 
på hela jordens rund, 
som jag hellre, hellre plockar, 
än en kyss från din röda mund. 

Och farlig för visst är stigen, 

som öfver bergena går, 

när regnnattens mörker 

som en vägg rundt kring mig står. 



318 

Hen intet rads jag, flicka, 
mer än om du sveke mig; 
dä vanskades mina dagar 
i mörker visserlig. 



XII. 

Så kall är nordanvinden . . 

Cä kall är nordanvinden, 
^ det häller ur himmelens sky, 
och alla de vilda djuren, 
de söka i kväll sitt ly. 

Men mörkare himdrade gänger, 
. ej skrämde mig bergets stig, 
och tusende vintervindar 
i kväll ej ryggade mig. 

Vid grinden väntar Kathinka, 
den vackraste flickan i byn. 
Hvad skulle hon säj om jag räddes 
en smula vatten ur skyn ! 

Vid grinden väntar Kathinka, 
med kyssar tar hon mig mot, 
men aldrig hon såge ät mig, 
om mörkret skrämde min fot. 



'ötö' 



319 



Efterord, 




in bok har jag öfverlämnat åt den svensk-ameri- 
kanska allmänheten utan alla pretentioner. De 
stycken på vers och prosa den innehåller utgöra en 
plockning af det, efter min egen mening, bästa från 
en alstring, som omfattar en half mansålder. Därmed har jag 
bekant, att de utmärka höjden af min förmåga, hvilket jag 
inte tar tillbaka; sedan må hrr kritici af göra hur mycket eller 
litet det belöper sig till. 

De motsägelser, som tvif velsutan kunna uppletas i särskildt 
poemen, förklaras däraf, att dessa tillkommit under i både 
yttre och inre mån vidt skilda perioder af mitt lif. Gubben 
har sällan ynglingens syn på tingen, om eljest förmåga af 
utveckling förefunnits. 

För den fria användning jag gjort af "svensk-amerikanska 
språket^' känner jag mig icke påkallad att komma med någon 
ursäkt, utan den förklaringen, att jag anser svensk-amerikans- 
kan lika berättigad i sådant afseende som de många olika 
dialekterna hemma i Sverige. Naturtroheten kräfver, att de 
uppträdande personerna få tala sitt eget språk. 

Utan undantag har allt hvad denna bok innehåller skrif- 
vits, sedan jag flyttade till Amerika. Om därför också en 
del inte rör sig om amerikanska motiv, kan det dock sägas, 
att dessa stycken på vers och prosa äro af oomtvistad ameri- 
kansk börd. Häraf den titel jag gifvit min bok. 

Till sist må tillåtas mig att här offentligt erkänna den 
stora skuld jag för bokens vidkommande står i till min